Fyra konstnärer från Mellanöstern svarar för vårens riktigt viktiga utställning på Uppsala konstmuseum, skriver Cristina Karlstam.

Moving. Fotografi av Raeda Saadeh

Konst

The Art of Life

Between Tradition and Change in the Middle East

Parastou Forouhar (Iran/Tyskland), Khaled Hafez (Egypten), Sigalit Landau (Israel), Raede Saadeh (Palestina)

Uppsala konstmuseum

Tom 8/6

Hennes video Barbed Hula från 2000 har nästan blivit en ikon. Bilden signalerar hur våld i olika former i realiteten drabbar den utsatta människan in på bara kroppen, och hur politiska konflikter som den i Mellanöstern, närmare bestämt mellan Israel och Palestina, kan upplevas. Det är inte svårt att identifiera sig med den förmedlade känslan, men i gengäld mycket vårt, för att inte säga omöjligt, att på allvar förstå hur det är att leva i ett sammanhang där denna känsla är och måste vara en del av det vardagliga livet.

Israeliska konstnären Sigalit Landaus video där en naken kvinna framför en hula-huladans med en ring av vass taggtråd mot den bara kroppen har visats överallt i världen, bland annat på Magasin 3 i Stockholm.Mycket har hänt i Landaus konstnärskap sedan det här verket tillkom för snart 15 år sedan. Bland annat har hon varit Israels representant i biennalen i Venedig 1997, då tillsammans med två andra israeliska konstnärer.  2007 såg jag hennes utställning The Dining Room med köttiga skulpturer hos Kunst-Werke i Berlin, och 2011 var hon tillbaka i Venedig, nu med en egen utställning i den israeliska paviljongen, One Man´s Floor is another Man´s Feeling. Videoverket Frozen Lake från Venedigbiennalen det året med de fastfrusna kängorna på en isbelagd sjö var en väldig påminnelse om sakernas tillstånd i konstnärens hemland.

 Nu är hon en av de fyra konstnärer som Uppsala konstmuseum och dess curator Åsa Thörnlund visar och som har titeln The Art of Life. Ingen blygsam titel, men så är det också något alldeles extra som nu förverkligats i Uppsala: fyra konstnärer, alla med övertygelsen att just konsten är en livsnödvändighet, inte bara för dem själva utan också för omvärlden för att synliggöra och förklara den verklighet de, och i vidare mening vi alla har att leva i. Det kan handla om att upprätta och inte minst återupprätta människors värdighet; den värdighet som tagits ifrån dem som lever i krigshärjade områden. Konsten som terapi men också och kanske främst som redskap för att förstå och möjligen lite bättre kunna hantera en absurd verklighet. Konceptet har således en nästan skrämmande aktualitet denna vårvinter med dagliga skrämmande rapporter som den politiska utvecklingen i delar av världen

MASIK. Videostill av Sigalit Landau

Sigalit Landau har valt att visa tre videoverk, alla inspelade på en kibbutz i Israel och med skörd av oliver som tema. De arbetare som har att utföra denna syssla är enligt museets information insmugglade palestinier som går lös på olivträden med skakmaskiner men också med käppar och pinnar. Verksamheten innebär också en möjlighet att leva ut frustration och aggression, samtidigt som det viktiga arbetet blir utfört. Ljudet av de till markens utspända nät nedfallande oliverna påminner om smattret från kulsprutor, ett ljud som är smärtsamt välbekant både för israelerna och palestinierna.

I en annan video, Window, ser man gästarbetarnas tröjor snurra runt i en tvättmaskin.  Verket inlemmas naturligt bland Landaus tidigare arbeten och i hennes uttalade ambitioner att i sin konst gestalta de gränser, synliga såväl som osynliga, som på ett så olyckligt sätt delar Israel och Palestina.

Gränser är också den palestinska konstnären Raeda Saadehs ämne. I stora färgfotografier med motiv som refererar till kända kvinnogestalter i konsthistorien kommenterar Saadeh sin egen roll som kvinna i det laddade sammanhanget Israel-Palestina I ett par av verken är motivet den mur som israelerna byggt runt de palestinska områdena och gränsproblematiken dramatiseras.

2007 var Raeda Saadeh en av deltagarna i Stockholmskonsthallen Magasin 3:s stora utställning Fleeing away from what bothers you most. Där visade hon bland annat fotografiet Diana som nu ingår i utställningen i Uppsala, men också bilder med referenser till Vermeer (The Milkmaid) och Leonardo da Vinci (MonaLisa).  Nu är det främst fotografierna av kvinnor som relaterar till den förhatliga muren som imponerar: en kvinnogestalt försedd med änglavingar som fastnat i muren, en annan som med hjälp av ett kraftigt rep försöker flytta den avskydda gränsen mellan människor och folk. Det är starka verk, protester mot makt och våld och en galen värld som skiljer människor åt och undergräver gemenskap och ömsesidig förståelse.

Berömt är Raeda Saadehs verk Vacuum där en palestinsk svartklädd kvinna ägnar sig åt ett hopplöst Sisyfosarbete: att dammsuga öknen.

Raeda Saadeh är kanske den konstnär bland de fyra utvalda som mest explicit undersöker kvinnors speciella situation i sin konst. Att kriget är männens verk är ingen nyhet; historien ger hur många bevis som helst på att så är fallet. I Saadehs fotokonst gestaltas kvinnors försök att motverka våldet och i stället bjuda motbilder. Men änglavingarna fastnar i muren, och öknen kommer givetvis aldrig att bli sandfri, trots kvinnans envetna arbete. Repet hon använder för att förflytta den särskiljande muren är visserligen kraftigt och långt, men vad förslår kvinnokraft mot männens betongbyggen? Det är både tänkvärda och i grunden ganska pessimistiska tablåer som konstnären presenterar, men samtidigt prov på en trotsig vägran att ge upp. Med sådan kraft är konsten och kulturen en faktor att räkna med, i längden kanske det som kommer att bidra till att avgöra regionens framtid.

Den iranska konstnären Parastou Forouhars sirliga teckningar på museiväggen och på lätta, flygande ballonger bedrar till en början ögat. Det hela ser bedrägligt enkelt och vackert ut, tills man börjar studera vad som egentligen utspelar sig i de lätta fjärilsformerna och på de flygande ballongerna. Den estetiska ytan visar sig gömma de mest våldsamma tortyrscener. Människokroppar travade på varandra; jag kommer att tänka på de hemska tv-bilder som ibland når oss i vardagsrummet när någon ny massgrav upptäckt någon stans i världen. Konstnären brukar sin finstilta, virtuosa linjeföring till att berätta om de mest fruktansvärda erfarenheter som hon själv och hennes folk i Iran har tvingats uppleva. Den lågmäldhet i uttrycket som präglar hennes verk ökar ytterligare dess effekt. Med utgångspunkt ibland annat sina egna föräldrars död en novemberdag sprids bilderna över museiväggarna som fjärilsvingar. Konstnärens båda föräldrar var regimkritiker och mördades 1998 av de iranska makthavarna. Andra bilder associerar till det beryktade fängelse i Iran där många regimkritiker hållits fängslade både före och efter den iranska revolutionen.

Time for Butterflies. Tapet av Parastou Forouhar

Konstnären själv lämnade våldets Iran och är sedan början av 90-talet bosatt och verksam i Frankfurt, Tyskland. Hon använder nu sin konst för att granska och inte minst opponera mot det religiöst och politiskt motiverade förtrycket och våldet i sitt hemland. Under några år återvände hon varje år till Teheran på sina föräldrars dödsdag och organiserade protestaktioner mot regimen.

Det här är konst med ett allvar som vi i väst inte är särskilt vana vid. Storheten i Forouhars arbeten är inte minst att hon förmår ge suverän estetisk gestaltning åt de oerhörda händelserna i henne egen och hennes landsmäns tillvaro. Att det också finns en starkt feministiskt drivkraft i hennes verk är uppenbart. Jag tänker på ett i andra sammanhang visat arbete där hon låtit en man klä sig i den påtvingade svarta dräkt som Irans kvinnor måste bära. I ett ytterligare ett verk ser man bara en hand som sticker fram ur det svarta tygskynket. Spår av människa: en protest så stark att den knappast behöver tolkas eller förtydligas.

 Utställningens fjärde deltagande är man och egyptier, och liksom sina medutställare en mycket medveten förvaltare av sitt lands kulturella arv. Spåren av klassisk egyptisk konst är många i hans färgstarka målningar, ett slags collage där detaljerna samverkar till vittnesbörd om folklig resning och opposition. Inte minst är Khaled Hafez konst präglad av händelserna 11 september och vad det innebär att vara egyptier efter terroraktionen i New York. Moderna ikoner inom krigs- och våldstraditionen trängs med muskulösa manskroppar (manliga ideal ifrågasatta?) och kvinnor avbildade i kombinationen frontal och profil, precis som i den antika egyptiska konsten. Konstnären verkar vilja påminna om att förtryck och strid inte är dagens påhitt utan har traditioner långt tillbaka. Men detsamma gäller också viljan till försoning, som känns som den underliggande tonen i alla hans målningar som nu visas på konstmuseet.

Khaled Hafez har liksom sina medutställare en imponerande cv med utställningar på många håll i världen. Vid den förra Venedigbiennalen var han Maldivernas representant i en utställning som främst behandlade de globala miljöfrågorna. Spännvidden i hans sociala och politiska engagemang är påtagligt stor.

Tillsammans ger de fyra konstnärerna en nyanserad, mångfacetterad och starkt engagerad och engagerande bild av livet i Mellanöstern. Deras verk andas en tilltro till konsten och kulturen i arbetet för en rimligare tillvaro också i deras hårt prövade hemländer och en aning bättre och mänskligare värld över huvud taget. Och allt detta angelägna är gestaltat på en hög estetisk och konstnärlig nivå. Det är inte varje dag man har förmånen att se en sådan konstutställning.

Cristina Karlstam