Könskrig i rolig tappning

George Bernard Shaws pjäs Candida på Stockholms stadsteater är ett stycke feministisk teater i en humoristisk inramning. Här finns plats för skratt men också för tankar att slå rot, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Shima Niavarani gör en oemotståndlig rolltolkning som Prosperine Garnett i Shaws Candida. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Candida, ett mysterium i tre akter av George Bernard Shaw. Översättning: Marie Parker Shaw. Regi: Thommy Berggren, scenografi: Anna Asp, kostym och mask: Lotta Petersson, ljus: Alarik Lilliestierna, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund. I rollerna: Peter Andersson, Marie Richardson, Ingvar Hirdwall, Michael Jonsson, Björn Elgerd och Shima Niavarani.

   Hos Voltaire i dennes klassiker och satir Candide blir titelfiguren av sin informator Pangloss hjärntvättad med att vi lever i den bästa av världar. Mötet med verkligheten får honom dock på andra tankar, och han blir till slut övertygad om att det enda rätta är att dra sig undan och ”odla sin trädgård”. Det behövs stötdämpare för att klara tillvaron, är författarens mening.

   Candida, prästfrun i George Bernard Shaws skådespel med detta namn, väjer för sin del varken för att konfronteras med några svårhanterliga villkor eller ens för att ge sig ut på hal is.

Den naiva livshållningens representant blir här i stället den världsfrånvände poeten Eugene Marchbanks. För honom är det de högre sfärerna som gäller. Hans förebild kunde vara John Keats eller något annat till konstnärsmyterna försvuret geni. Men inte heller en sådan ståndpunkt visar på någon framkomlig väg för den Shaw som hade sin ideologiska hemvist i socialismen. Pjäsens språkrör för en sådan åskådning är den radikale prästen James Mavor Morell. Candida dras till dem bägge. Men hennes position är i första hand pragmatikerns. Hon blir i hög grad en förnuftets och klokhetens företrädare. Men samtidigt, och det är en av poängerna i dramat, en tidig förkämpe för kvinnans frigörelse och synen på jämställdhet.

   Den i dagarna på Stockholms stadsteaters Klarascen premiärvisade

Candida är på så sätt en pjäs med både genusbetingade och politiska övertoner. Men också en komedi. Och i denna senare egenskap kanske mera i samklang med vår egen samtid än med Shaws utformning av idéer, som tiden sprungit ifrån men som diskuterades ivrigt vid dramats tillkomst i England på 1890-talet. Scenografen Anna Asps prästgårdsinteriör står för den tidsmässiga inramningen. Nyligen framlidna kulturpersonligheten Sigrid Kahle brukade ibland efterlysa mera humor hos den feministiska rörelsen. Den här föreställningen kunde passa in i en sådan önskan. Regissören Thommy Berggren har för uppsättningen haft till sitt förfogande några av Stadsteaterns med publikdompterande utförsgåvor rikast utrustade aktörer. Följden har blivit en kväll, som bitvis är rena uppvisningen i vad rolig teater vill säga.

   Huvudleverantörer i det avseendet är Shima Niavarani i rollen som prästens skrivhjälp Prosperine och Ingvar Hirdwall, som gör kapitalisten och girigbuken Burgess. Shima Niavarani brukar gå utanpå det mesta, när det gäller att utifrån sina rolltolkningar sprida gemyt och få publiken med på noterna. Det gör hon också här med allt från tajmning, charm och ögonkast till oemotståndlig plastik i ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ofta alltsammans på en och samma gång, så man emellanåt undrar hur denna skådespelare egentligen är navlad. Ingvar Hirdwall står henne inte efter, antingen han agerar gentemot de andra eller i samspel med Niavarani. Även om ett långt skådespelarlivs finlir inte alla gånger är så lätt att matcha för den som befinner sig i början på sin karriär. Att det blir lite tomt i föreställningen, när bägge lämnar scenen i mitten på tredje akten är dock ofrånkomligt.

Michael Jonsson, Björn Elgerd, Ingvar Hirdwall, Shima Niavarani och Peter Andersson blandar i sina roller upptåg med allvar i Stadsteaterns Candida. Foto: Petra Hellberg

   Och det fastän både Peter Andersson Marie Richardson och Michael Jonson finns kvar. Det skall också sägas till Thommy Berggrens heder att han, även om tillfälle inte saknats, varken gjort dem till karikatyrer eller använt någon ironi för dessa porträtt. De själskval som Peter Anderssons pastor genomlider har hela tiden en ärlighetens stämpel, något som ger rollen åtskillig resning. Michael Jonsson som poeten Eugene Marchbanks kunde vara en sökande och vilsen ung människa, vilken som helst i vår tid där det mesta är kaotiskt och förvirrande. Marie Richardsons något svala men genomempatiska framtoning, i de olika skepnaderna som maka, madonna, musa och mor, döljer inte att hon i rollen som pastorns fru också bär på stråk av hemligheter, saknad och sorg, som ger hela föreställningen ytterligare en resonansbotten.

   Ingen av rollerna i den här föreställningen lever kanske i den bästa av världar. Mera i så fall i den värld som finns. Men där alternativet inte är att dra sig undan till sin egen täppa. Candide flydde fältet. Det gör inte Candida. Även om hon inte nådde lika långt i sin pjäs den gången som senare tiders feminister har gjort.

Bo-Ingvar Kollberg