Konst

Moderna Museet

Olafur Eliasson

Verklighetsmaskiner

Tom 17/1 2016

En väldig gul sol i fonden i Londonmuseet Tate Moderns före detta turbinhall var den stora internationella konsthändelsen 2003 och det internationella genombrottet för konstnären. The Weather Project av dansk-isländske Olafur Eliasson hör till de konstverk man aldrig glömmer. De som besökte New York några år senare och möttes av konstnärens vattenfall mitt i världsstadens centrum lär ha reagerat likadant. Olafur Eliasson, bosatt och verksam i Köpenhamn och Berlin där han likt en renässansmålare har en studio med 90-talet (!) medhjälpare, skapar sin egen ”natur” och för in den i samhället/konsthallen. Besökare på Tate svarade på hans gestaltning genom att lägga sig på golvet i turbinhallen som vore det en badstrand och lät sig bestrålas av det intensiva solljuset.

När Olafur Eliason nu fått större delen av Moderna Museets utrymmen plus delar av det som numera heter ArkDes, f d Arkitekturmuseum, till sitt förfogande har resultatet blivit en storslagen utställning där konstnären varierar sina teman inklusive sina undersökningar av vår perception, ett grunddrag i hans konstnärskap. Att den arkitektoniska aspekten i hans rumsliga undersökningar genom samarbetet med ArkDes accentueras är således helt i sin ordning.

Den lysande Tatesolen skiner inte på Skeppsholmen. Men ett solgult rum erbjuds besökarna, och New Yorks vattenfall har reducerats till ett annat mindre vattenobjekt. Men naturen har definitivt tagit sig in på Moderna Museet, och bland det första besökaren möter är en artificiell vind, orsakad av en vilt roterande fläkt som cirkulerar, hängande från taket, och som samtidigt som den skapar illusionen av ett vädersystem också för in begreppet rörelse på ett mycket konkret sätt i utställningen. Kortväggen i det genomblåsta rummet är täckt av en tät matta, bestående av renlav, som för hand monterats på ett nät. Frestelsen att röra vid verket är nästan oemotståndlig men givetvis inte lämplig att ge efter för. Går man tillräckligt nära kan man känna doften av färsk mossa!

Röra uppmanas man som besökare däremot att göra vid den meteorit som anbringats på en vägg, och i den mångfärgade labyrint som visas i ArkDes stora sal händer det lätt att man helt enkelt går ”in i väggen” av misstag. Här testas verkligen vår perception på ett raffinerat sätt. Eliassons mångfärgade, estetiskt inbjudande och mycket tilltalande labyrint är byggd av halvtransparenta filter som hänger ner från den för ändamålet nedsänkta takkonstruktionen. Endast tre färger har använts, intygar konstnären, magenta, gult och cyan, och resultatet är en följd av hur vårt seende fungerar. Med våra ögon ser vi många fler färger än de tre redovisade. Fenomenet är knappast någon nyhet, men Eliassons konkreta gestaltning av hur färger uppfattas är onekligen svårt att negligera.

Liknande optiska fenomen upplever man som besökare när man går in i den intensivt gula salen med sitt ljus som lämnar efterbilder i blått i olika styrka hos publiken. På olika sätt formulerar och gestaltar Olafur Eliasson andra optiska fenomen, bland annat genom den spegelvägg som också ingår i helheten, i de glasklot som monterats på olika väggar och det stora sexkantiga kalejdoskop som är ett av utställningens äldre verk men som här funnit sin självklara plats i ett övergripande koncept.

Verklighetsmaskiner kallar konstnären sin utställning, en adekvat titel på en infallsrik uppvisning där konstnären tar på sig rollen av verklighetsskapare, och därmed vågar påstå något väsentligt om konstens möjligheter men också om vår delaktighet i det skapade. Han rör också vid det som kan kallas relativisering och problematisering av vår verklighetsbild, ett inte alldeles ovanligt ämne i samtidens konst.

De flesta verken i Moderna Museets utställning är inte nya, flera av dem är från 1990-talet, och utställningen är närmast att betrakta som en retrospektiv. Flera av dem fokuserar på ett interaktivt förhållningssätt där utställningsbesökarna spelar en viktig roll som medskapare. 2010 visade konstnären exempelvis en utställning på Martin Gropius Bau i Berlin där besökarnas skuggor var en viktig beståndsdel i gestaltningen. Innen Stadt Aussen var även via sin titel ett exempel på vad Eliasson avser med sina verk: en gränsöverskridande gestaltning där inne och ute, natur och civilisation, besökare och konstnär glider över och in i varandra i skiftande roller.

Matilda Olof-Ors, utställningens curator, betonar hur Eliasson ”förflyttar vårt fokus från konstobjektet i sig till själva upplevelsen av att se. Verken blir till ett maskineri som skapar nya verkligheter” skriver hon. Att konsten erbjuder redskap för att se, utforska och ifrågasätta den så kallade verkligheten är knappast unikt, snarare ett förhållningssätt som Eliasson delar med många konstnärskolleger i dag. Det som gör hans redskapsutbud så speciellt är den gränslösa skapande fantasi han uppvisar och den undertext som alltid går att ana i hans verk. Moderna Museets utställning sällar sig till raden av exponeringar signerade världsnamnet Olafur Eliasson. Om den kommer att bli lika ihågkommen som Tates The Weather Projekt vill jag däremot låta vara osagt.

Cristina Karlstam