Spritmuseum, Stockholm:
Powerful Babies
Keith Harings inflytande på konstnärer i dag
Tom 3 april 2016
Varför Spritmuseum? Helt enkelt därför att det är där Harings konst i svensk ägo hör hemma. Som den förste i Vodkakoncernens konstgalleri är hans målningar på temat Absolut Vodka både världsberömda och stationerade i museet.
Men varför försöka flytta Harings 80-tals New York med dess klubbar och gaykultur till ett museum i Stockholm efter så lång tid? Visst blev Haring en ikon, men som sådan nog ofta betraktad som en ganska extrem solitär. Men de båda curatorerna menar att hans verk omvärderats och uppvärderats under senare tid och att hans konst just nu, 25 år efter hans död i aids, upplever en berättigad renässans. Och inte nog med det. Curatorerna Bill Arning och Rick Herron hävdar med sin Stockholmsutställning att den supereffektive streckmålaren också haft och har ett betydande inflytande på många av dagens unga konstnärer, främst i USA men även i den övriga världen. Och det är just detta förhållande som curatorerna använt som koncept genom att samla ett 25-tal nutida konstnärer till utställningen Powerful Babies.
Merparten av de utvalda konstnärerna hör hemma på den New Yorkska konstscenen och många av dem i samma kretsar som var Harings: klubbarnas, gayfolkets New York. I Stockholm är deras namn hittills ganska okända, men den överdådigt rika och brokiga utställning som nu visas innebär att konstkartan utvidgas väsentligt på svensk mark Många av de medverkande konstnärerna som här representeras med vanligtvis ett verk var väcker tveklöst intresse och flera av dem vore värda att möta i en större exponering där man kunde lära känna deras verk på en bredare basis.
Till dem jag gärna skulle vilja möta i ett sådant sammanhang hör Thedra Cullar-Ledford. Hennes verk Cut here hör till utställningens intressantaste. Konstnären drabbades av bröstcancer och valde samma strategi som Haring bemötte sin HIV med: en blandning av ilska, humor, sexualitet och viljestyrka när hon lät ta bort båda sina bröst och använda tragedin i sin konst. Hennes verk avbildar de båda borttagna brösten, den laddade kvinnosymbolen blir därmed hennes vapen mot ett mansdominerat samhälle men också mot det grymma ödet hon själv drabbats av. Med hänsyftning på den sicilianska martyren Santa Agatha som fick sina bröst serverade på en tallrik gör Thedra Cullar-Ledford en sarkastisk grimas rakt i ansiktet på tillvaron genom sina utlämnande bröstmålningar. Ett spännande konstnärskap tveklöst.
Cullar-Ledford har sällskap av en annan överlevare, John Hanning, som till skillnad från de flesta som drabbades av HIV under de mörka första åren av epidemin överlevde. Konstnären är i dag över femtio år och har levt med sin sjukdom betydligt längre än vad som varit vanligt. I en bildserie berättar han om sin överlevnad genom fotografier av sig själv som barn. I Stockholm vissas en av de många bilderna i sviten, ett porträtt av en liten pojke, kanske sex eller sju år gammal med titeln I survived aids, ett berörande osentimentalt verk som tänder ett ljus i en hotfullt mörk tillvaro.
De båda omnämnda konstnärskapen illustrerar också en väsentlig karaktär i denna Haringinfluerade utställning: Det handlar inte om konstnärer som arbetar i Harings efterföljd i någon yttre mening. Den Haringska betydelsen ligger på ett annat plan och handlar om gränslöshet, om modet och viljan att ifrågasätta uttalade och outtalade regler, att kunna och vilja och våga ”svära i kyrkan” och i sin konst trotsa både konstvärldens och tillvarons begränsningar och tabun. Att som Haring måla varhelst han ville, ofta på gatan likt en graffitikonstnär, ligger även dessa konstnärer nära. Ett svenskt bidrag i den genren är Klara Lidén vars verk Untitled ur serien Poster Painting från 2011 platsar perfekt i utställningen. Målningen/objektet med lager på lager av nerrivna affischer som förlorat sitt budskap kan ganska naturligt länkas till det givna utställningskonceptet. Lite längre känns avståndet till den svenska performancekonstnären Kristina Matouschs mer lågmälda verk där den med fallossymbol formade paletten ingår. I utställningskatalogen sägs det att Matousch fortsätter att arbeta i Harings anda genom humor och ironi gentemot manlig stolthet och fåfänga. Att det går att anlägga genusaspekter på Matouschs konst är onekligen riktigt, och därmed blir hon en av de få medverkande konstnärer som leder betraktarens tankar i sådan riktning genom sina intelligenta verk. I katalogen skriver för övrigt en av curatorerna om bristen på analys av kvinnliga konstnärer i sammanhanget. Powerful Babies är huvudsakligen en männens utställning och inte minst en granskning av hur manlig homosexualitet bemöttes och bemöts; kvinnornas motsvarighet på den amerikanska och internationella konstarenan lämnas med viss självkritik därhän.
Men det finns ändå några kvinnliga inslag i Powerful Babies, och utställningen är dedicerad till en av dem, konstnären Lori Ellison, som gick bort i augusti i år. Hennes små, tysta bilder avviker ganska radikalt från det mesta i utställningen som oftast talar med högre röst och med djärvare utsagor. Lori Ellison beskrev själv sina bilder som ett slags konstens haikudikter, en god beskrivning av ett konstnärskap som man gärna skulle vilja se mer av. I Powerful Babies visar hennes små bilder att även det lilla och lågmälda kan höras för den som vill lyssna.