Första gången jag kom i kontakt med verk av Nisrine Boukhari var genom verket Unrecieved Letters, en samling minnen i brevform till systern Abir, då ännu kvar i Damaskus, efter att Nisrine flytt Syrien och kriget. En annan gång var en installation av en stad The Invisible Medina, en drömsekvens återskapad i ett mörkgrått material, som om allt liv försvunnit och ersatts av mörker. Ytterligare en annan gång var det små teckningar delvis i guld med titeln Breathing Maps, uttryck för en rastlös själ. Här fanns också verket Hypergraphia, en uppslagen liten anteckningsbok med texten “I loved Vienna, but Vienna didn’t love me” som upprepas med allt mindre bokstäver, som om konstnären själv krymper i takt med texten. Och nu Landscapes of Uncertain Times (Landskap i ovissa tider) Sveriges Allmänna Konstförenings SAK:s, uppdragsverk 2019 som består av hundratalet verk i ristad skrapkartong i vykortsstorlek.
De ska vara hundra till antalet, men egentligen är det 111. Hundra som kommer att lottas ut, tio till hennes själv och 1 till SAK:s arkiv, korrigerar Nisrine mig.
Den 8 september var det sju år sedan hon lämnade Syrien och allt sedan dess har hon befunnit sig i ett tillstånd av mer eller mindre ofrivillig exil.
Teckningarna är platser som hon besökt eller minns, från något av alla de länder hon besökt under sina många resor. Varje teckning är unik och försedd med en poetiskt, filosofisk kommentar. Nisrine berättar att hon arbetar mycket med text, skriver för hand, eftersom handskriven text ger en helt annan känsla. En känsla för människan som skrivit den. Hon visar mig en teckning på mobilen som hon tycker särskilt mycket om. Ett yppigt träd med en krona som fyller hela bilden och med en text som säger att hon planterade ett träd för sin döde far innan hon gav sig av.
Om nu någon till äventyrs skulle tro att det handlar om hennes personliga minnen så stämmer det kanske på ett plan, men det handlar lika mycket om vårt kollektiva minne.
Uppdraget för SAK syftar på klimatförändringar, säger Nisrine. Vi är alla en del av denna katastrof i ännu högre grad än någonsin förr och det är tragiskt att det är just katastrofen som förenar oss.
För ganska exakt ett år sedan besökte hon Syrien för första gången igen.
För hennes finns en fas i livet som heter ”innan kriget” och en annan fas som heter ”efter kriget”. Kriget i Syrien har förändrat hela hennes liv och hennes karriär som konstnär.
Ett av hennes pågående projekt under de här åren har varit Wanderism, ett tillstånd där hon förflyttar sig mellan olika platser och ser sin egen tankevärld och sitt eget inre som sitt land. Det kan vara både en positiv och en negativ känsla. Svårigheterna till trots kan det motivera till fortsatt sökande. Även i svåra situationer letar vi instinktivt efter alternativa möjligheter att överleva, säger hon.
När hon befann sig i Damaskus förra året frågade hon sig varje dag om det inte fanns något kvar där för henne. Och tyvärr, måste hon erkänna, kände hon sig mer förvirrad än någonsin.
När man befinner sig långt hemifrån, klamrar man sig fast vid de positiva minnen man har, påpekar Nisrine. Hon skulle inte vilja använda ordet nostalgi, hon försöker snarare behålla en föreställning eller en dröm om ett hem, och tänker att den en dag kommer att gå i uppfyllelse.
Hon kan förstå att människor hellre lever bland ruinerna av sina hus än på gatan, eftersom det ändå var här deras hem en gång stod.
Hon känner sig ibland som en av dessa människor som försöker reparera det som finns kvar i en bräcklig situation, säger Nisrine. Hon har bostäder i Stockholm och Wien men när någon frågar henne var hennes konst finns känner hon sig som en konstnär som håller på att försvinna. Hon som en gång gjorde fullstora skulpturer gör idag saker som kan rymmas i en resväska. Det enda som kan överleva är videor och filmer eftersom det kan lagras i molnet, säger hon med ett litet skratt.