En tydlig tendens i dagens konst är dragningen till vetenskapen men även till det man måste kalla pseudovetenskap i dess olika former. Det står klart vid mötet med Gunilla Klingbergs stora installation Parallelareal Variable i Eskilstuna konstmuseum. Associationerna går till konstnärer som Christine Ödlund som i sin stora utställning Aether & Einstein på Magasin III i Stockholm låter växter kommunicera och sända ohörda budskap till varandra och till objekten i rummet. Som utställningstiteln anger rör sig Ödlunds konst mellan naturvetenskap och metafysik på ett oupphörligt fascinerande men inte sällan förbryllande sätt. Jag erinrar mig inte bara de ”kommunicerande” växterna utan även Ödlunds stora blyertsteckningar från Magasin III-utställningen vid mötet med Gunilla Klingbergs pärldraperier och ljuseffekter, de senare signerade konstnären Peter Geschwind, som förstärker intrycket av ett på en gång sinnligt och metaforiskt rum.

Flera andra konstnärer kunde nämnas, alla söker de på ett eller annat sätt synliggöra det osynliga, gestalta det formlösa och skapa rytmik och balans i en amorf verklighet där inga vare sig religiösa eller profana ”ledstänger” längre är självklara. Samtidsmänniskans vilsenhet i en ostrukturerad verklighet blir ämnet för konstnärernas sökande. Bonniers konsthalls stora Insomniautställning har också flera inslag som rör sig i dessa ovissa utmarker.

Det osynliga och omätbara har i Gunilla Klingbergs nya utställning inte bara visualiserats utan även fått en fysisk gestaltning. Med elektromagnetiska så kallade Currylinjer som pseudovetenskaplig bas har Klingberg den här gången vågat sig längre ut än jag sett i hennes tidigare utställningar både på svensk och internationell bas. Currylinjer är de tänkta energilinjer som, osynliga för ögat enligt termens upphovsman Manfred Curry och hans sentida efterföljare, markerar energier som påstås påverka vårt välbefinnande.

Vid ingången till Gunilla Klingbergs utställning hälsas besökaren välkommen att stiga in och ta rummet i besittning. Och till skillnad från vad som brukar vara förbjudet i konstutställningar inbjuds man att röra de glänsande pärldraperierna och föra dem åt sidan för att kunna komma in de rumsligheter som sedan omsluter besökaren. Oavsett hur man som besökare förhåller sig till den excentriska läran om currylinjer och deras energialstrande egenskaper är Klingbergs installation ett fascinerande konstverk som förhåller sig lika aktivt till rum och rumslighet i rent fysisk mening som den berör frågor om existens, identitet och sådana frågor som brukar benämnas existentiella.

Det är på den senare våglängden jag väljer att följa hennes tankar. Där finns inte bara den lätt labyrintiska rumslighet som skapas av de många pärldraperier man varsamt går igenom eller de ljus- och skugglinjer som effektfullt åstadkoms av Geschwinds bidrag. Det enda rummet förvandlas till ett flertal rum med ett betydande skönhetsvärde. Där ingår också den störtade supernova som i sina delar återger ett helt vardagsrums rekvisita: väggarnas tapeter, golvens mattor, träpaneler, möbelstoppning, you name it. Här får Klingbergs tankar kring vårt fysiska ”rum” en lika originell som träffande gestaltning. Verket Supernova Interior Collapse ingick för övrigt i Bonniers konsthalls Klingbergutställning 2009, där i övrigt kollisioner mellan vår samtids konsumtionskultur och österländsk filosofi var ett dominerande drag. I Eskilstuna finns däremot inga spår av detta intresse för vår tids kommersiella uttryck som annars ofta förknippats med Gunilla Klingbergs verk. Logotyper och varumärken brukar ingå i hennes utställningar, hos Bonniers täckte sådana mönster hela konsthallsfasaden. I Eskilstuna är detta intresse ersatt av andra associationer, hämtade från mer exotiska kulturer; här har konstnären riktat sin uppmärksamhet till nya områden på ett helt annat och överraskande subtilt sätt.

När inga vedertagna riktlinjer längre finns att följa får inte bara lite absurda läror som den om energilinjernas påverkan genomslag. Personer som menar sig ha kunskaper att se och förstå och förutse också det osynliga och okända blir föremål för konstnärens intresse. Genom så kallade cyanotyper av sydkoreanska spåkvinnors och schamaners texter och bilder, hämtade från deras skyltfönster i Gwangju i Sydkorea vidgar Klingberg sitt konstnärliga revir. Översättningar av de ingående texterna bifogas också i utställningens textmaterial. Här utlovas exempelvis hjälp för den som ”want a sucessful change”, ”good names”, ”a happy life” eller ”health fortune”. Det tycks knappast finnas några gränser för vad spåkvinnorna kan åstadkomma för den som vågar sig på en seans.

Mindre trosvissa får försöka hålla sig från de nämnda currylinjernas påstått farliga mötesplatser.

Det enda som fortfarande tycks oberört av all denna vilsna jakt på insikt och verklighetsförståelse är tyngdkraften, hos Klingberg visualiserad via en stor droppe i rostfritt glänsande stål som hängande i rummet kommer att utgöra dess centrala och fasta punkt, en verklighet att hålla sig till när allt annat sviktar.

Naturligtvis kan hela denna utställning (liksom sannolikt även Ödlunds) tolkas metaforiskt som en undersökning av vår samtida verklighet och vår existentiella vilsenhet. Det är en läsart jag själv föredrar, och kan bara konstatera att jag noterar nya fördjupande drag i ett konstnärskap som sedan länge både överraskat och imponerat i sitt intensiva sökande efter väsentligheter. Frågan är om jag någonsin sett Gunilla Klingbergs konst så övertygande och viktig som i den här utställningen i Eskilstuna.

Cristina Karlstam

 

Fotnot: 18 november arrangerar konstmuseet en lunchföreläsning där Gunilla Klingberg själv presenterar sin konst och sin aktuella utställning.

 

Konst

Eskilstuna konstmuseum

Gunilla Klingberg

Tom 8/1 2017

Bilden överst: Parallelareal Variable, installation av Hunilla Klingberg. Animerade skuggor av Peter Geschwind.