En storartad konsthändelse, skriver Cristina Karlstam om Moderna Museets Hilma af Klintutställning.

Konst

Moderna Museet

Hilma af Klint

Abstrakt pionjär

Tom 26/5

När Moderna Museet nu gör en kvinnlig mystiker från tidigt 1900-talet till vår samtida genom en jätteutställning ställs begreppet om vad som är samtidskonst på huvudet. Samtida är kanske inte enbart den konst som skapas i dag, utan den som av olika skäl kan anses angelägen för vår tid?

Ledningen för årets Venedigbiennal betraktar i varje fall tydligen Hilma af Klint som en samtida målare och kommer att visa ett antal målningar av henne i årets utställning. Det är således ingen tvekan om att återupptäckten av Hilma af Klint är en världssensation inom konstvärlden. I Tyskland talar man om behovet av att revidera konsthistorien, och ett flertal länder lär redan stå i kö för att få visa utställningen, som just får Tyskland och Berlin som första anhalt efter Stockholm.

Installationsvy från Hilma af Klint – Abstrakt pionjär, 2013
© Foto: Åsa Lundén/ Moderna Museet

Även om den ockultism, spiritism och teosofi som Hilma af Klint omfattade för de flesta i dag känns främmande och man har svårt att se konstnären som ett medium som mottar andliga sanningar från en högre makt är abstraktionen inom konsten både accepterad och rent av ofta ansedd som överlägsen den realistiska representationen. Dessutom finns det onekligen ett andligt sökande utanför de etablerade religionernas områden som kanske ökar intresset för den här konsten. Det finns således stora möjligheter att Moderna Museet med sin storsatsning på Hilma af Klint ligger alldeles rätt i tiden. Och alldeles oavsett om man kan ta till sig hennes i seanser och andra spiritistiska övningar mottagna budskap är det en betydande pionjär inom 1900-talets konst som med den här utställningen intar sin plats i konsthistorien, en plats som hon hittills förvägrats och delvis själv avstått från.

Hilma af Klint
Svanen, nr 1, grupp IX/SUW, serie SUW/UW , 1915
© Stiftelsen Hilma af Klints Verk/Photo: Moderna Museet, Albin Dahlström

Moderna Museets lite nedtonade beskrivning av Hilma af Klints betydelse som abstrakt pionjär hindrar inte det faktum att hon bevisligen målade abstrakt flera år före vedertagna ikoner som Kandinsky, Malevitj och Mondrian. Att verken inte nådde offentlighetens ljus utan hölls undangömda betyder egentligen ingenting; de målades bevisligen före de namngivna herrarnas verk och måste därför räknas som föregångare.

Moderna nöjer sig med att visa vad af Klint faktiskt åstadkom under sitt liv, och då även den stora del av hennes konstnärskap som till dags dato legat nerpackad i lådor som nu för första gången öppnats. Hur man än ser på historien kvarstår fakta: Hilma af Klint var först, kanske var hon också i många avseenden bäst. Hennes verk talar så att säga för sig själva. 

Moderna Museets attityd är säkert förnuftig, särskilt som det nu framkommit att det pågår en strid bakom kulisserna angående vem och hur af Klints konstnärskap i framtiden ska förvaltas och visas. Tanken på ett af Klintmuseum är onekligen tilltalande och vore givetvis helt motiverat. På kontinenten brukar man förstå värdet av sådana presentationer av sina stora konstnärskap, och Hilma af lKlint platsar definitivt i ett sådant sammanhang.

Och nog är det en kittlande upplevelse att nu för första gången någonsin få se de verk hon själv betecknade som så viktiga och så ”svåra” att de för att undvika risken att missförstås inte fick plockas fram i ljuset och visas förrän långt efter hennes död. Ändå är det faktiskt inte denna konsthistoriska händelse som gör Moderna Museets stora utställning så bra. Det är Hilma af Klints verk, visade eller inte visade förut, som i sin konsekvens men också sin formala och koloristiska virtuositet är så bländande. Om det som kan kallas andliga, osynliga världar och värden någonsin kan gestaltas med måleriets verktyg så är det här det sker. 

Det är dessutom tveklöst en fascinerande tanke att konstnären egentligen inte alls levde ett undanskymt liv; snarare handlade det om ett slags dubbelliv. Hon hade ateljé i Stockholms centrum där hon ägnade sig åt sin publika konstnärliga verksamhet, mestadels porträttmåleri, samtidigt som hon i det fördolda utförde sina egentliga och för eftervärlden mest betydande verk. Det är dessa vi nu får se genom Moderna Museets storsatsning. Om tiden och vi nu är mogna att se och förstå hennes verk kan förstås diskuteras. Möjligheten erbjuds i varje fall.

Moderna museet och dess intendent Iris Muller-Westermann har givetvis insett den visuella kraften i af Klints andlighet när man inrättat ett regelrätt meditationsrum där tre av de allra förnämligaste mästerverken i serien Altarbild fått en sakral inramning i en svart kub med effektbelysning. Det är också uppenbart att det är just så som besökarna uppfattar rummet: här stannar man länge, liksom vilande i ett meditativt tillstånd som konsten men också själva arrangemangen inbjuder till. Bland de imponerande 230 verk som ingår i utställningen är dessa tre centrala och ofrånkomliga om man vill närma sig kärnan i af Klints magiska estetik.

Men det visas också annat som det finns många goda skäl att följa i vandringen genom hennes konstnärskap. Utställningen är mycket välstrukturerad och organiserad, också arkitektoniskt. Man går naturligt från det ena ämnesområdet till det andra, från målningarna till det Hilma af Klint kallade Templet via evolutionssviten, en serie kallad Urkaos och vidare till målningar samlade under metaforiska begrepp som Svanen och Duvan för att på vägen möta de automatiska teckningar konstnären menade sig göra under andlig påverkan från högre makter. 

Som i princip all annan abstrakt konst tycks även Hilma af Klints ha många av sina rötter i naturen, och i utställningen ingår också några tidiga små verk där konstnären arbetat realistiskt i små finstämda blomsterstudier. Men här finns också det som jag ser som ett nyckelverk när det gäller förståelsen för de abstraktioner som går under namnet Svanen, nämligen en målning där själva svanmotivet används föreställande för att därefter abstraheras och förfinas i sin icke-föreställande skepnad steg för steg. Svanen är en av de symboler som Hilma af Klint använde och som hon hämtat från bland annat österländsk mytologi och religion. Svanen är symbolen för det översinnliga som hon eftersträvade och som hon ofta menade sig uppnå i de spiritistiska seanser som var på modet och som af Klint ägnade sig åt, bland annat tillsammans med sina vänner i gruppen De fem.

I målningen Svanen I från 1915 möts två fåglar i en rörelse som tycks avse att spegla dualismen och delningen i tillvaron, ett viktigt tema i af Klints ikonografi. I deras möte anas begynnelse till en helhet som sedan skulle ges flera abstrakta uttryck, fortfarande med symbolen Svanen som emblem. Den vita svanen, målad mot svart bakgrund vidrör med näbben den svarta som återges mot vit bakgrund, de båda rumsligheterna delade horisontalt. Djuren framställs som spegelbilder av varandra och deras positioner återkommer sedan i allt mer abstrakt form för att slutligen uppgå i en cirkelformad, helt abstrakt gestaltning där endast färgen markerar delningen.

Hilma af Klints måleri saknar inte referenser till tidigare kulturers andliga symboler och man kunde ägna timmar åt att försöka dechiffrera hennes ofta svårtolkade detaljer. Säkert en lockande forskningsuppgift, men knappast en framkomlig väg för den som vill ta till sig hennes konst vid ett vanligt museibesök.

Jag läser Svanen 1 som en nyckel till stora delar av Hilma af Klints konstnärskap och den magiska värld som hon skapade genom sina målningar och som Moderna Museet nu hittat en kongenial form för att visa och tillgängliggöra för en större publik. Att här också finns massor av material för hugade forskare är uppenbart och det förklarar kanske också det stora internationella intresset som utställningen redan väckt.

För den vanliga museipubliken räcker det dock långt att här kunna få bekanta sig med Hilma af Klints mjuka, koloristiskt oftast milda abstraktioner i en ytterst tilltalande utställning. Och glädja sig åt att en kvinna som delvis glömts bort i den hittillsvarande konsthistorien nu får sin rättmätiga upprättelse och berömmelse.

Cristina Karlstam