En konstbiennal utan curatorstyrt tema låter i stället för konceptuell tanke konsten själv spela huvudrollen. Arrangörerna av konstbiennalen Open Art i Örebro tar risken att deras projekt blir spretigt, osammanhängande och vilset. Vilket faktiskt inte alls inträffat när Open Art nu arrangerats för sjätte gången i Sveriges till storleken sjätte stad.

Örebro som tidigare knappast profilerat sig som en konststad, snarare en musikmetropol, har med sitt Open Artkoncept på bara några år etablerat sig som just ett konstcentrum. Faktum är att Open Art med sina 60-talet konstnärer från ett flertal länder och runt 100 visade verk i dag kan stoltsera med att vara Nordens största konstbiennal och som sådan också få den rättmätiga nationella och internationella uppmärksamhet som en sådan djärv satsning medfört.

Om man ändå vill söka ett gemensamt tema i en utställning som denna blir det kanske främst just avsaknaden av styrning och koncept. Men också en positiv tro på konstverkens egna kvaliteter att kommunicera med den publik som genom den offentliga placeringen i stadens hjärta får överraskande konstmöten utan att egentligen själv söka dem. Open Art gör verkligen skäl för sitt namn: en så öppen exponering av verken som den man möter i Örebro skapar just de möjligheter till spontana konstupplevelser som många arrangörer av andra samlingsutställningar och biennaler önskar sig.

Två länder har fått särskild uppmärksamhet vid Open Art 1017: Japan och Colombia, med deltagare ute i stadsrummet men även i den lite mer curaterade del av Open Art som fått Örebro Läns museum på Engelbrektsgatan till sitt förfogande. Där kan man bland annat se en större rumsinstallation av den japanska konstnären Chiharu Shiota som för övrigt är en av de deltagare som fått gaturummet längs hela Köpmangatan till sitt forum. Där visades vid den förra biennalen 2015 den kinesiske konstnären Ai Weiweis internationellt uppmärksammade installation av tomma arbetaruniformer. I Shiotas version av gaturummets konstutformning möter betraktaren svävande röda båtar som med sin bräcklighet och samtidiga överraskande ”flygförmåga” mer än väl förvaltar arvet efter samhällskritikern Ai Weiwei. Med hennes utställningsbidrag på museet blir japanska, i Berlin bosatta Shiota en av de konstnärer som får riktigt tydlig profil bland mängden av utställare 2017.

Shiota var för övrigt en av de mer omskrivna konstnärerna vid 2015 års Venedigbiennal; ”Lillebror” Open Art i Örebro placerar sig med hennes bidrag definitivt bland de professionella aktörerna på den alltmer växande biennalmarknaden. I den läckert utformade, informativa utställningskatalogen drar man sig inte heller för att jämföra sina ambitioner med en annan internationell aktör, Documenta i tyska Kassel, som också är aktuell detta stora europeiska konstår. Rätt så: Open Art har igen anledning till falsk blygsamhet. Kunde den medelstora staden Kassel efter kriget etablera sig som en konstmagnet med vart femte år återkommande stora internationella utställningar, så varför skulle inte medelstora Örebro kunna bli en medspelare att räkna med i och med Open Artsatsningen?

Med det öppna koncept som tillämpas i Örebro blir det lätt något speciellt inslag i mängden som sticker ut och blir ”årets konstverk” och biennalens emblem. I Örebro har man före Ai Weiweis fladdrande overaller över Köpmangatan exempelvis kunnat beskriva 2011 års biennal som Florentjin Hofmans utställning. Med sin jättestora gula leksakskanin utslängd på Stortorget i centrala Örebro blev holländske Hofman något av ”årets konstnär” i allmänhetens ögon. Arrangörerna talar fortfarande om ”kaninskugga” när de beskriver arbetet med biennalen, men påpekar också att varje biennal får sin egen profil och inte ska jämföras med vare sig kaninens eller de kinesiska overallernas arrangemang.

Och visst har de rätt. I årets upplaga är det långt ifrån bara Shiotas bidrag som skapar biennalens profil. Inte minst är det flera av de colombianska konstnärerna som ger biennalen dess dagsaktuella prägel. Bland dem Maria José Arjona, vars videoverk The others in me använder den egna kroppen för undersökningar av kvinnlig identitet. Arjona har samarbetat med självaste Marina Abramovic, och tveklöst anar man en ömsesidig påverkan de båda konstnärerna emellan. I Örebro visas Arjonas verk på museet.

Vid varje biennal hittills har området runt Slottet och Svartån varit centralpunkt, så också i år. I och intill ån har exempelvis den colombianske konstnären Miler Lagos placerat sitt verk Rainmaker, ett vattenhjul som den modiga publiken själv får sätta igång, kanske en påminnelse om att jordens naturtillgångar måste värnas av människan själv. Där finns även Costa Ricakonstnären Francesco Braccis stora installation byggd av plastbackar, och på en plats längre ner i Svartån ser man en pimplande gestalt sittande på ett litet artificiellt isberg mitt i vattnet i colombianske Nelson Vergaras verk. Lite övertydligt, måhända, en onekligen illustrativt.

Interaktivt arbetar även den japanske konstnären Tadashi Kawamata som med bidrag från örebroarna byggt sin stora arena av stolar mitt på Järntorget. Med gåvor i form av gamla stolar har konstnären skapat ett rum i rummet, och även om stolen som metafor knappast är ny i konstsammanhang har Kawamata gett den en egen uppgift av betydelse i Örebro.

Några svenska deltagare finns också i årets biennal. I sin stora skulptur Mediaflöjel har konstnärsparet Lina Sundin och Jens Erlandsson gjort sin variant av dagens medialandskap med ständigt växlande positioner och åsikter. Andra verk värda att nämnas bland mängden är den finska duon Elin & Keinos artificiella stjärnkikare av perforerade, uppochnedvända plåthinkar placerade utanför Nicolaikyrkan, som på sin fasad också fått ett par monumentala målningar av skapande händer av Örebrokonstnären Alexander Creutz.

En bitvis animerad fotoutställning av den välkände colombianske konstnären Oscar Munoz, en krockad bil träffad av en nedfallande sputnik av Brandon Vickerd, Kanada och en komplex ljudinstallation mitt i Örebros centrum av colombianen Mauricio Bejarano får avsluta min presentation av Open Art i Örebro 2017. Många fler verk vore värda att omnämnas. Utställningen pågår hela sommaren och avslutas först 10 september, så den intresserade har fortfarande god tid på sig att ta del av Nordens största konstbiennal på hemmaplan.

Cristina Karlstam

 

Open Art i Örebro

Tom 10/9

Översta bilden:

Chiharu Shiota ”Sailing in the sky” på Köpmangatan. Foto: Sofie Karlsson