Förr eller senare måste reaktionen komma. I dag lever vi i en digital verklighet där allt är platt och endimensionellt. Mänskliga kontakter, röster, händer, kroppar hör vi inte ofta och rör vi allt mer sällan vid. Bonniers konsthall menar sig ha avläst tidsandan.
Med lätt överdrift skriver jag detta efter att ha besökt konsthallens befriande fysiska, taktila och materiella utställning New Materialism som just öppnat med fokus på det icke digitala, det vill säga det mänskliga, kroppsligt medvetna. Här visas konst gjord av mänskliga händer, konst där man inte försöker dölja detta faktum ; en av de medverkande konstnärerna har till och med skapat verk med hjälp av sina inte helt rena händers avtryck på mobiltelefonen. Det är Andrea Büttner som deltar med mänskligt tillåtande I-Phone Etchings. Sympatiskt!
En av pionjärerna inom fiberkonsten, Sheila Hicks, är representerad med en monumental väv som i sig inte bara stämmer med utställningstemat utan även fungerar som en arkitektonisk rumsdelare, allt i samklang med de genremässigt gränsöverskridande materialen som präglar detta koncept. Hicks serie mindre textila verk tänker jag mig som ett slags skisser till hennes mer monumentala arbeten och de vidgar definitivt förståelsen för hennes position inom den textila konstens värld.
Att säga att Bonniers konsthalls arrangemang med textil och keramisk konst i fokus skulle vara en radikal upprättelse för en lite förbisedd och ibland föraktad kvinnlig verksamhet är dock en överdrift. Såväl objekt av textil som keramik har sedan rätt länge hittat sin plats i seriösa utställningssammanhang, och någon tydlig (illa motiverad) gräns mellan det som benämns konst och det som kallas konsthantverk finns knappast längre. Riktigare är nog att beskriva New Materialism som en utställning som ligger rätt i tiden och som en motvikt mot det som kan upplevas som en digital platthet. Så presenterar man också sitt koncept från konsthallens sida.
Sheila Hicks är inte det enda välkända namnet i denna utställning som omfattar verk av 13 konstnärer från flera olika länder. Som något av en ”utställning i utställningen” fungerar exempelvis svenska Katrine Helmersson textila skulpturer på temat Ariadne tillsammans med tre färgstarka textila objekt av Helmerssons kollega och lärare Abdoulaye Konaté från Mali. Katrine Helmersson har använt sig av material och färger från just Mali, som blivit hennes särskilda miljö och inspirationskälla. Konatés verk har sociala, kanske även politiska och religiösa aspekter som grund i valet av färger och utförande. Tillsammans bildar de båda konstnärerna ett kraftcentrum hos Bonniers konsthall.
Men det finns flera höjdpunkter i New Materialism. En sådan är den keramiska ateljé som inrättats i konsthallens största rum av Theaster Gates, konstnär från USA. I Soul Manufacturing Corporation tillverkas under hela utställningstiden keramiska objekt av konstnären och hans medarbetare. De tekniker som brukas har japanska rötter, och utställningen kommer allteftersom verken blir klara och exponerade att förändras, växa och utvidgas. Just denna pågående kreativa rörlighet och föränderlighet är ett bärande tema i hela konceptet. Gates projekt är kanske det tydligaste exemplet.

Tidsaspekten och rörligheten är också centrala drag hos konstnären Lee Mingwei från Taiwan, som i sitt bidrag The Mending Project med 400 trådspolar i olika färger åtar sig att laga och förändra klädesplagg som besökarna tar med sig till konsthallen. Här räknar man också med möjligheter till en naturlig mänsklig dialog mellan konstnären och utställningsbesökaren något som inte alltid är möjligt i vanliga utställningar. Säkert finns det också en underliggande tanke som handlar om återvinning i miljötänkandets tid. Och vill man för ett ögonblick även tillämpa ett konceptuellt förhållningssätt även på det här utställningskonceptet är det även rimligt att läsa verket metaforiskt som en tro på konstens möjligheter och uppgifter i en på många sätt trasig värld. Detta gäller givetvis hela utställningen; en alltför rigid gräns mellan materialitet och konceptuell läsning finns det ingen anledning att upprätta. Och visst är konsten ett av de bästa redskap vi har när det gäller h ur vi ska förhålla oss till vår värld och vår tillvaro.

I New Materialism är det Ellen Lesperance som svarar för det mest radikalt politiskt-feministiska inslaget i utställningen med sin kombination av gouacher och handstickade tröjor vars mönster även finns att beskåda i målningarna. Den besökare (kvinna) som menar sig behöva extra kraft och mod kan låna en av tröjorna i tre dagar, allt väl förankrat i Lesperances konceptuella tanke med sin konst. Hur många besökare i konsthallen som är beredda att delta i ett sådant kollektivt projekt återstår förstås att se. De flesta av oss är nog vana att se vårt sätt att klä oss som uttryck för vår individuella personlighet. Att bära ett plagg som nyss satt på en annans kropp kan nog för många kännas svårt. Men som en konceptuell tanke är idén tilltalande och ett radikalt uttryck för kvinnlig solidaritet .

Bland övriga medverkande i utställningen finns exempelvis Andreas Eriksson och Éva Mag. Den senares installation bestående av stora högar av obränd lera är ett av de uttalat interaktiva verken; med hjälp av vatten blir leran formbar igen, och vad konstnären och betraktaren kommer att använda den till är ännu inte bekant. Medan Andreas Erikssons stora huvudsakligen abstrakta vävnader inte erbjuder någon medverkan från besökarna men är ett nytt exempel på denna konstnärs sublima estetik, den här gången i textil form med lin som material.
New Materialism är en riktigt tilltalande utställning med många inspirerande ingångar inte bara till konsten i sig utan som dörröppnare in till vår dagliga verklighet. Fortfarande finns det människor/konstnärer som inte glömt bort de klassiska teknikerna utan brukar dem, inte sällan på nya överraskande sätt och med nya landvinningar som resultat. Det känns i och för sig inte särskilt radikalt eller nytt; vi är nog inte så digitalt ensidiga som man ibland kan tro. Den här utställningen erbjuder en vänlig och ofta överraskande ny motbild. Men bränns gör den inte. Utom möjligen om man antar erbjudandet att bära den feministiska tröjan som Ellen Lesperance från USA stickat.
Cristina Karlstam
Bonniers konsthall
New Materialism
Tom 11 november 2018
Installationsvy NyMaterialism 5 sep – 11 nov 2018 Bonniers Konsthall Foto: Jean-Baptiste Berangér