Föreställningen av Brechts skådespel Galileis liv på Stockholms stadsteater går rakt in i vår tids dagsdebatt och ödesfrågorna i vår egen samtid. Leif Andrée i titelrollen svarar för en mäktig skådespelarbedrift av alla bästa märke i denna regissören Lennart Hjulströms med varsam hand genomförda uppsättning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 

Jakob Eklund och Leif Andrée bedriver observationer av hur jorden rör sig runt solen i uppsättningen av Galileis liv på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Galileis liv av Bertolt Brecht. Översättning: Ulrika Wallenström. Regi: Lennart Hjulström, scenografi: Sören Brunes, kostym: Charles Koroly, ljus: Patrik Bogårdh, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Johanna Ruben. I rollerna: Leif Andrée, Jan Mybrand, Stina Rautelin, Jonas Kruse, Ralph Carlsson, Jakob Eklund, Maria Salomaa, Lars Göran Persson, Christer Fant, Morten Lövström Olsen. Barnstatister: Jens Deneberg/Elliot Helleday, Vilmer Geijer/Felix Lindström.

 Det pågår rena fysiklektionen på Stockholms stadsteater, Där finns slipade linser till ett teleskop, cirklar över golvet, glaskärl med flytande isbitar, klot i olika storlekar, grova brädor hopbyggda till ett observatorium. Men också en modell av vårt solsystem i Sören Brunes scenografi. Matematikern, astronomen och fysikern Galileo Galilei står på scenen. Det är 1600-tal, men ändå inte långt till vårt eget sekel och dagens debatt om forskningens mål och inriktning. Den som handlar om vetenskapen och samtidens ödesfrågor. Om friheten från värderingar och allt från klimathot till rymdteknologi. Vad datatekniken innebär av möjligheter och risker i ett framtida perspektiv.

   Framsteg och utveckling går inte att stoppa. Problematiskt blir det hela om slutprodukten är atombomben. Bertolt Brechts skådespel Galileis liv är starkt influerat av detta ämne. Nu ges pjäsen på Klarascenen med Lennart Hjulström som regissör. Texten tillkom i en första version 1938, när Brecht befann sig i exil i USA. Redan detta tidiga utkast hade forskarens ansvar som övergripande tema. Utplåningen av Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede gav frågan ännu mera bränsle. Hur långt skall en vetenskapsman tillmötesgå maktens ärenden, när forskningsrönen får konsekvenser av det slaget? Pjäspartituret ändrades och omarbetades flera gånger fram till författarens död. Den sista översynen gavs det innan uppsättningen i Berlin på den egna Theater am Schiffbauerdamm, där författaren själv var regissör.

   På Galileis tid var det en hel världsåskådning som låg i stöpsleven. Hävdandet av det kopernikanska systemet med solen i mitten och planeterna rörliga runt om väckte samtidens anstöt. Kyrkan kände sig hotad och ansåg att det var kätteri och tvingade fram ett tillbakadragande av åsikterna. Galilei gick inkvisitionen till mötes och undgick därmed att brännas på bål. I stället kunde han fortsätta med sin subversiva verksamhet i ytterligare ett decennium. Om än under försiktigare förhållanden. Ett viktigt tema i skådespelet är huruvida det var listighet eller feghet som avgjorde.

   Frågan saknade inte vikt för Brecht personligen, som levde de sista åren av sitt liv i DDR. Han visste därför en del om nödvändigheten av kompromisser. Galileis replik ”Olyckligt det land som måste ha hjältar” är en av nyckelformuleringarna i pjäsen. Detta som svar till lärjungen Andrea och dennes nästan likalydande ”Olyckligt det land som inte har några hjältar”. På så sätt kan hela dramat också tolkas som en diktares självuppgörelse med villkoren för den andliga friheten i den östtyska arbetar- och bondestaten. Och med dess krav på strikta mallar för konst och kultur.

Stina Rautelin i rollen som Fru Sarti framför Observatoriet i Galileis liv. Foto: Petra Hellberg

   Nog för att det här dramat inte saknar spänning, dramatiska förvecklingar och tydligt markerad anknytning till en brytningstid där mycket står på spel. Ändå är Lennart Hjulström återhållsam i sin berättarstil och låter den följa handlingen i pjäsen utan några särskilda markörer för sådant som han särskilt vill uppmärksamma. Med en text som den här, som i hög grad har ett resonerande och på ett intellektuellt plan så stimulerande innehåll hade detta annars legat nära till hands. I detta grepp finns en tillit till publikens lyhördhet när komplikationer uppstår och förmåga att lyssna, som blir en egen kvalitet. Det har för framförandets del också inneburit en uppsättning som i hög grad litar på språket, på tonfall, betoningar, accenter och pauser. Allt kopplat till skådespelarnas utstrålning. Att Ulrika Wallenström nyöversatt är nog inte oväsentligt i sammanhanget.

   Allra mest märks det dock hos Galileigestalten, en roll som Leif Andrée förvandlar till ett inre drama, där styrkan förlagts inombords och framstår som lika kraftfull, som vad hela det omgivande samhället kan uppbåda. Det är inte lite som står på spel. Misshandel, tortyr och avrättning, eller avbön och en fortsatt tillvaro men nu i vanära och kanske utanförskap. Storheten i Leif Andrées sätt att gestalta detta senare när han valt bort det förra är, att han gör klart att alternativen inte nödvändigtvis behöver se ut på det sättet.

   Snarare förhåller han sig på samma sätt efteråt som han gjort innan. Med ett genomgående en smula roat och distanserat förhållande till allt som pågår runt omkring. Det finns människor som ingen får något grepp om. Leif Andrées Galilei är en sådan. Och därmed befinner han sig också utom räckvidd för dem som behöver en hjälte eller martyr att se upp till. Andrées förmåga att göra detta synligt och tydligt, att han är jämnstark med sina vedersakare är en skådespelarbedrift av allra bästa märke. Man kan falla i stum beundran för mindre. Lars Gyllensten talade i en av sina romaner om ”desperados”. Det var sådana som måste markera sin övertygelse med yttre medel, som Sokrates t ex när han tömmer giftbägaren. Mot en sådan hållning ställde Gyllensten ett alternativ: ”Jag är fast övertygad om att idel ont kommer av alltför fasta övertygelser. Nej nu sade jag visst för mycket”.

   Det är i ett sådant sammanhang Andrée hör hemma. Det blir också ett svar på pjäsens marxistiska utmaning om ”att skapa en så beboelig jord att himlen kan rivas”. Det ges ingen kollektiv lösning på den frågan. Leif Andrées Galilei blir i stället individen som vågar trotsa kollektivet! Att kunskaper, förnuft och tvivel därvidlag fyller en viktig uppgift är ett stråk i pjäsen, som löper rakt in i dagens skol- och bildningsdebatt. Ändå är huvudpersonen ingen blodlös eller abstrakt konstruktion. Hans svaga punkt, böjelsen för det materiella, motsäger en sådan uppfattning. Och när ögonsjukdomen gör sig gällande mot slutet, syns de mänskliga och gripande villkoren i hans liv ännu tydligare. Samtidigt kan säkert många i den akademiska världen säkert känna igen sig själva, när Galilei suckar över att undervisningen tar så mycket tid, att han inte hinner forska.

   Varsamheten i uppsättningen går också igen hos de övriga rollerna. Även om Christer Fant som den blivande påven Urban VIII genom själva påklädningsakten av ornaten ger all önskvärd åskådlighet åt, hur ämbetet får honom att svika sina tidigare ideal. Här finns en annan av föreställningens försiktigt antydda men ändå för helheten övergripande accenter. Stina Rautelins Fru Satori lider i det tysta, utan att någon dock går miste om hennes oro och sorg över vad som sker. Jan Mybrands Andrea Sarti är lågmäld i sina utspel. Desto större kraft får det han har att säga om läraren Galileis omvälvande inflytande. Samtidigt är det onekligen en finurlig och välfunnen regipoäng, när aktörerna förhåller sig till den store astronomen som planeterna i hans solsystem. Medan de kretsar runt honom, är Galilei solen som ger dem deras ljus och betydelse.

   I dag gäller det FRA och övervakningen. Kanske borde datafolket inte ha släppt ifrån sig sin tekniks möjligheter till politikerna, utan behållit upptäckten för sig själva. I den här uppsättningens förlängning ryms även sådant som anslagsgivande myndigheters roll för ståndpunkterna i klimatfrågan. Kanske är en från makten skild vetenskap en illusion. Brecht och Hjulström ger inget svar. Men de ställer frågan. Det är gott så.

Bo-Ingvar Kollberg