Scenkonst
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Ordets makt av Ola Larsmo, Martin Lindberg, Åsa Lindholm och Lucia Cajchanova. Regi: Linus Tunström, scenografi: Linus Tunström och Hanna Cecilia Lindkvist, kostym: Hanna Cecilia Lindkvist, dramaturg: Lucia Cajchanova, mask: Per Åleskog, ljus: Mats Öhlin, kompositör: Rikard Borggård. I rollerna: Logi Tulinius, Tytte Johnsson, Lovisa Onnermark, Lukas Orwin, Åsa Forsblad Morisse, Francisco Sobrado, Anna Carlson, Lars Väringer, Emelie Wallberg, Mathias Olsson, Siw Erixon, Peter Perski, Elisabeth Wernesjö och Ali-Reza Modjallal.
Jubileer brukar uppmärksammas i skriftlig form. Mera sällan som teater. Lagom till Upsala Nya tidnings 100-årsjubileum 1990, var Lennart Hirschfeldts trebandsverk över tidningens historia färdigt. Nu, 25 år senare, har man tillsammans med Uppsala stadsteater skapat en teaterpjäs, som också den följer tidningens utveckling från första början, men även behandlar de senaste decennierna. Författare är välrenommerade Ola Larsmo, som svarar för underlaget till föreställningen tillsammans med Martin Lindberg, Åsa Lindholm och Lucia Cajchanova. Teaterchefen Linus Tunström är själv med, både som spelande tränare och regissör.
Det är ett finurligt grepp när man vänt sig till krafter utanför redaktionen. En tidnings uppgift är att vara granskare. Här blir också granskaren granskad. För en publikation som brukar bli ifrågasatt för sin monopolställning är det ett friskt initiativ. Att pjäsen fått titeln ”Ordets makt” är givetvis ingen tillfällighet. Uppsättningen bär åtskilliga spår av Ola Larsmos i olika sammanhang väldokumenterade intresse för tryckfrihetens och yttrandefrihetens villkor. Men självfallet försummar man inte, att ge många inblickar i vad som hänt under den tid tidningen funnits. Och det både från redaktionens utgångspunkt och ur den synvinkel som ligger närmast regiontidningens läsare.
Det bärande temat i föreställningen är frihetsbegreppet tillsammans med en tidnings uppgift och teaterns ansvar i en politiskt turbulent tid. Det betyder också att den ideologiska myllan, ur vilken Upsala Nya Tidning en gång föddes med 1880-talets radikala debatt, får utgöra startpunkten. Under förloppets gång stannar man så till vid både införandet av kvinnlig rösträtt, institutet för rasbiologi på 1930-talet och de med polisbrutalitet nedslagna demonstrationerna i Gamla Uppsala 1943. Efterkrigstiden representeras framför allt av opinionsyttringarna i samband med Vietnamkriget och övergreppet från nazistiskt håll på ett fredligt möte i Uppsala härom året. Det var efter den händelsen som en av tidningens grävande reportrar lyckades få igång en tidigare nedlagd polisutredning. Sist i exposén ligger en påminnelse om dagens rasism, flyktingkris och invandrardebatt.
En sådan snabbspolning är inte helt riskfri, och delar av den förutsätter nog att publiken är lite insatt på förhand för att alla nyanser skall gå fram under den halvannan timme föreställningen varar. Uppsalaprofiler som passerar revy är utöver pionjärerna också sedermera notischefen Ellis Edman, som filmade händelserna i Gamla Uppsala, Gösta Knutson med sina Pelleböcker och folkkära frågesport och första kvinnan i UNT:s redaktion, Bria Ekwall, som länge kämpade i motvind mot den patriarkala tågordningen på tidningen. Alltsammans framfört i ett teaterspråk och en scenografi som i hög grad bär Linus Tunströms egen signatur. Tryckpressen uppbyggd av kartonger är ett illusoriskt mästerstycke.
Som part i målet med snart 50 år som skribent och under 30 år tidningens kulturredaktör kan jag inte låta bli att undra, vart kulturen tar vägen i uppsättningen. Nu är det i första hand politiken som lyfts fram. Med all rätt, eftersom UNT här länge varit en röst, som hörs också på riksplanet. Men det gäller även kultursidan, som alltsedan millennieskiftet, och även tiden dessförinnan, haft en motsvarande position. Med teaterchefen inräknad är det 15 skådespelare, som alternerar i de olika rollerna alltefter som tiden går. De gör alla ett rekordeligt arbete med de varierande utrymmen som står till buds.
En plats för sig intar dock Elisabeth Wernesjö. Hon har rollen som UNT:s legendariske chefredaktör Axel Johansson och gör den så tidlös och imponerande att man häpnar. Med en mimik som inte står förebilden efter och trots sin aningen späda kropp lyfter hon framförandet till att så gott som alltigenom bli hennes föreställning. Replikerna ligger helt rätt och tajmningen är oemotståndlig. Utan att byta om till civila kläder, skulle hon utan vidare kunna gå upp till Dragarbrunnstorg och återta sina forna uppgifter. Vilken upplaga det skulle bli, och vilken produkt under hennes ledarskap! Här finns svaret på åtskilliga av de frågor som papperstidningen brottas med i dagens medievärld.
Bo-Ingvar Kollberg
Cora.se
Bildtext överst: Ensemblen. Scenbild med delar av ensemblen i Ordets makt. Foto: Micke Sandström