Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: En uppstoppad hund av Staffan Göthe. Regi: Olof Hanson, bitr regissör: Malena Hallerdt, scenografi: Anna Heymowska, kostym: Zofi Nilsson, kompositör/ljud: Stefan Johansson, ljus: Johan Sundén, mask: Maria Lindstedt, dramaturg: Mia Winge, slagsmålsinstruktör: Björn Olsson. I rollerna: Lena B Eriksson, Niklas Hjulström, Kristofer Kamiyasu, Kirsti Stubø, Eva Rexed, Jakob Fahlstedt, Angelika Prick, Lena-Pia Bernhardsson, Katharina Cohen, Jörgen Thorsson, Jan Mybrand, Mina Azarian, André Christenson och Peter Viitanen.

Är det idag någon som kommer ihåg Folkhemmet? För de riktigt minnesgoda visar sig kanske i ett fjärran töcken förstadiet till dagens samhälle, där så mycket på kort tid förändrats och blivit annorlunda enligt formeln var och en sin egen lyckas smed. Ändå var det inte så länge sedan en kristen etik, som nu fallit i glömska, hörde till det kitt som höll ihop samhällets grundvalar. Det var den tid då de sociala skillnaderna under en kort period var på väg att utjämnas – åtminstone i teorin. Och där hågkomsten av Fattigsverige fortfarande dröjde sig kvar hos dem, som en gång vaknat på morgnarna med isskorpa på vattenhinkarna i köket.

Den rådande historielösheten får sig en tankeväckande törn, när Stockholms stadsteater nu sätter upp Staffan Göthes pjäs från 1986 ”En uppstoppad hund”. Förebudet om vad som komma skulle när förtöjningarna lossades, är den provokativa rollen Nattbiträdet. Hon är den som befinner sig i täten bland dem som vill skynda vidare. Men hennes rotlöshet är också av ett tidlöst slag. Med oavlåtligt nya husknutar bakom vilka någonting ännu bättre skall visa sig. Så som vi alla resonerar ibland och hoppas, när vi har svårt att finna oss till rätta.

De andra gestalterna i dramat är mera snidade efter dåtidens normalkurvor. Från 1950-talet och framåt. Kanske ger de också en vink om att toleransen för avvikelser var större då. Och gav större variation för individuella egenheter och personlighetsdrag, som sociala medier numera ser till att hålla i strama tyglar. Lokalsamhällenas ryktesspridning utan källkritik och skvallerövervakning har fått sina om möjligt ännu effektivare efterföljare. Det betyder dock inte att de övriga rollerna för den skull står utanför tidens vindar. Efter paus låter Staffan Göthe dem gästspela i ett samhälle, som ligger närmare vår egen tid än den period där de haft sin mentala hemvist. En teve på scenen är en viktig tidsmarkör i Anna Heymowskas kongeniala trappstegsscenografi. När hunden Lady blir överkörd på vägen eftersom han inte längre hittar hem, är det en belägenhet som han delar också med de tvåbenta aktörerna i stycket.

Staffan Göthes pjäs har handlingen förlagd till en norrländsk kuststad och berättar om familjerna Cervieng och Ljungh, av ursvenskt kynne, och deras vardagsbestyr för att få fason på tillvaron och se till att den går ihop. Till kretsen hör förutom Nattbiträdet, hyresgäst i flera bemärkelser, också en läroverksadjunkt med författarambitioner, Bengt-Teddy Lampa, några skolelever och ett par hundar, som i likhet med Lady och Lufsen på julafton, kan prata. Man idkar familjeliv, ägnar sig åt hobbyer eller håller på med sport. Tidvis grälas eller älskas det. Även en vaknande sexualitet och inslag av mobbning finns med. Föreställningen växlar mellan det triviala och det högtflygande. Sorgen är granne med lyckan. Så som det är för oss alla.

Kanske var det så här folkhemmet en gång såg ut. Det som med Per Albin Hanssons ord skulle medföra trivsel åt hela Sveriges folk. När pjäsen tillkom kunde författare och ensemble utgå ifrån, att publiken hade egna referenser att fylla på med, när texten nöjde sig med antydningar. Inte minst då det gällde de stämningar som en gång svarade för så mycket av innehållet. Riktigt så enkelt har det inte varit för regissören Olof Hanson. När han försöker fylla de tomrum som uppstår, litar han i stället till distanseringseffekter, med någon av skådespelarna som via mikrofon får vara berättare. Eller genom att göra utspelen desto kraftfullare och utforma dem som typsituationer. Det är ett tillvägagångssätt som fragmenterar föreställningen. Till priset av den övergripande känslomässiga laddningen, som gjorde upplevelsen så stark i de tidigare uppsättningar av pjäsen jag sett.

En viktig skillnad mot de tillfällena är det genusperspektiv som den här gången får blomma ut fullt och helt. Det omfattar samtliga kvinnoroller, vilka om än med olika tryckstyrka efter vars och ens förutsättningar nog aldrig spelats med samma emfas som här. Det gäller Lena B Eriksson i den visserligen huvudsakliga beskedliga rollen som mamma Linnéa. Men det är ändå svårt att inte se, att det är hon som anger tågordningen i den cerviengska familjen. Eva Rexed som Gunnel Ljungh tar visserligen både makens otrohet med fattning liksom den tid han sitter i fängelse. Och är snar att leta skuld och fel hos sig själv. Men när det kniper, som när hon mot slutet känner sig kränkt av Nellys sociala översitteri, ger hon svar på tal med ett distinkt personligt engagemang.

Nelly för sin del, i Kirsti Stubø gestalt, är den i dramat som mer än någon annan skildrar en utveckling som enbart har sin grund i en personlig, inre styrka, oberoende av omgivning eller det övriga samhället. Det är en rolltolkning som griper på djupet och som stannar kvar länge. Den givna orosanden är givetvis Katharina Cohen som Nattbiträdet. Hon är allt från en manipulativ och kontaktsökande vamp till teaterapa och en riktig bitch, där i det sistnämnda inte ens medsystrarna går säkra. Alltsammans strålande genomfört. Med Angelika Prick som Irene får allt vad livslust heter sin självklara representant. Där finns en tåga till synes utan bortre gräns.

Det kan inte hjälpas, men de manliga skådespelarna befinner sig på betydligt lugnare farvatten. Undantaget skulle i så fall vara Peter Viitanens småskurk Tyrone eller Jan Mybrand i rollen som hunden Lady. De gör vad de skall och lite till. Jörgen Thorsson som Bengt-Teddy Lampa kunde kanske ha givits lite friare ytor. Hans oavslutade livsverk, boken Poeter och mördare, försvinner nästan helt i hanteringen. Niklas Hjulström i rollen som Sture Cervieng är den svenska hyggligheten personifierad. Trots att han överskrider den gränsen när han ger grannen Per-Erik Ljungh en rejäl smocka. Denne, som görs av Jakob Fahlstedt, är både hustrumisshandlare och kolerisk till övermått. Men kanske allra mest en med en hel del ironi utformad schablonbild av en äkta make som hoppar över skaklarna. Och Morgan Cervieng får i Kristofer Kamivasus rolltolkning följa en krokig livsbana som samtidigt innebär ett valhänt identitetssökande, där han till slut nog är den mest genomskådande av alla. Som belöning får han städa upp och ställa till rätta efter de andra. Sådana frivilliga åtaganden var vanliga förr i världen. Men förekommer knappast längre

Att den här föreställningen blivit kvinnornas pjäs, går dock inte att komma ifrån. Kanske är det i dag omöjligt att iscensätta ”En uppstoppad hund” utan en sådan accentförskjutning. Det har hänt en del i samhället under de snart tre decennier som gått sedan uruppförandet. Männen får stå tillbaka för dem med betydligt större dådkraft. Den som tvivlar, uppmanas uppsöka Stockholms stadsteater å det snaraste.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

Översta bilden: Mjukvärden. Hos Niklas Hjulström och Lena B Eriksson som pappa och mamma Cervieng står livets mjukvärden i förgrunden.  Foto: Petra Hellberg