Flickor och diamanter

Flickor och diamanter – Julia Peirone på Liljevalchs konsthall

Författare:

|

Datum:

|

Några bilder har etsat sig fast. Den på flickan med tuggummit som obekymrat blåser en närmast perfekt bubbla. Eller hon som visar ögonvitorna, den avlånga bilden på flickor i bredd, axel mot axel som i en styrkedemonstration. Andra bilder på flickor som fallit omkull och ser ut som om de lånat mammas högklackade, och så ”porträtten” på hårsnoddarna i glada färger med lite hår som snott sig runt och fastnat. Lite äckligt.

Peirone står det med små bokstäver på brevlådan. Ringklockan fungerar inte och jag knackar försiktigt. Det är mycket tyst på andra sidan dörren. Det kan väl inte vara så att…?

Vi pratades vid i början av veckan och nu är det fredag och förlossningen är beräknad till början på nästa vecka? Kan det vara så att hon redan…? Jag knackar en gång till. Lite hårdare denna gång och börjar samtidigt leta efter telefonnumret bland alla mail, när dörren plötsligt öppnas och där står Julia Peirone, insvept i en fotsid morgonrock med magen i vädret och mumlar något om att hon försovit sig och inte kunnat komma ihåg vilken tid vi skulle ses. Jag är imponerad av hennes självförtroende. Även om jag själv ofta går direkt upp ur sängen för att skriva ner det som natten formulerat, är jag inte så säker på att jag skulle vågat öppna dörren ens åt mig själv, i bara mässingen.

Men hon är genast igång, frågar om jag vill ha kaffe och när jag tackar nej, byter hon med ett leende till en större kopp. Jag erbjuder mig att sätta på ett munskydd, hon ska ju snart föda, men inte för hennes skull, säger hon. Hon är vaccinerad och har antikroppar och dessutom har hon en ovanlig blodgrupp som sägs skydda mot allvarlig sjukdom. Det visar sig märkligt nog att vi har samma blodgrupp och hon skämtar om att om hon skulle behöva blod så får de ringa efter mig. Jag kontrar fnissande med den något freakade historien på nätet om att människor med den här blodgruppen skulle härröra från utomjordingar som besökte Jorden för 12 000 år sedan. Men hon fnissar inte utan nickar bara instämmande tillbaka och säger att hon också har läst det.

– Men tänk om det är sant?

Julia Peirone är född i Argentina och kom till Sverige på sjuttiotalet bara tre år gammal. Hennes politiskt aktiva föräldrar tvingades fly militärjuntan och familjen Peirone bosatte sig i Lund, som hon beskriver som en stimulerande miljö med en salig blandning människor, allt från antroposofer och grönavågare till intellektuella. När hon fyllde 13 fick hon en kamera i present och efter en mörkrumskurs var vägen redan utstakad. Hon ville bli fotograf och idag räknas hon till en av de mest inflytelserika bildkonstnärerna i landet.

Hon ska bara klä sig, säger hon, och föser mig in i vardagsrummet på samma gång som hon kastar en blick inåt rummet och konstaterar mest för sig själv att det är väl någorlunda städat.

Rummet består av ljusa designmöbler och samtidskonst. Här bor en estet, tänker jag. Samma svart- och vitrandiga matta som Tuija Lindström hade i sin sista lägenhet, en tvårummare i Akalla som ”bara skulle vara en temporär lösning” och jag måste tänka på med vilken förtjusning Tuija berättade hur hon ”fyndat” sin matta på det stora möbelvaruhuset och för ett kort förvirrat ögonblick får jag för mig att hon kanske ärvt den? Men nej! Tusentals människor måste ha samma matta. Julia Peirone var en av Tuija Lindströms favoritelever, berättade hon också för mig den där gången i Akalla. Med en viss sorg i rösten som om jag gjort henne besviken för att jag just då ifrågasatte hypen.

Jag vill inflika att jag själv inte alltid är den bästa på att hålla ordning men hon är redan ute ur rummet och blicken fastnar på en bukett rosor i fönstret som lyser rött i solen. Är de torkade eller har de bara vissnat och blivit stående? I vilket fall livar det upp med det röda. I öppna spisen finns rester av en eld och på spiselkransen balanserar en utsökt liten figur dinglande med benen och med en silverskimrande pärla i skötet. Stående på golvet, lutad mot väggen, en av Tuijas bilder ur serien Kvinnorna vid Tjursjön. En av mina favoriter. Den där med en kvinna liggande i fosterställning med ryggen mot vattenytan och ansiktet vänt mot ljuset.

– Det är en kopia som låg kvar i ett mörkrum i London som jag övertog efter Tuija! Jag fick den av henne. Den ska bara ramas in lite bättre.

Hon blir lite rörd när jag berättar att Tuija brukade prata om henne som sin favoritelev.

– Nä gulle. Nej, usch nu gråter jag. Vi var ju många som samlades kring Tuija men jag vet att hon tyckte om mig. Vi hade en speciell ”connection”.

Fast när hon skulle föreläsa om Tuija på Bror Hjorths museum häromsistens så missade hon att hoppa av tåget i Uppsala. Hon hade förberett sig länge och var jättepeppad och satt fördjupad i sina anteckningar och när hon tittade upp hade tåget redan börjat röra sig bort från stationen.

– Och det stannade inte förrän i Sala så hela föreläsningen blev inställd. Det har aldrig hänt mig förut. Men alla mina vänner skojade och menade att det var Tuija som haft ett finger med i spelet och tyckt att nu Julia ska du bara vara gravid och inte jobba. Skit i mig!

Julia Peirone under pressvisningen på Liljevalchs. Foto: Yvonne Ihmels

Men när hon nu på allvar fördjupat sig i Tuijas liv och verk är det närmast lustigt hur mycket hon känner igen. Tuija var nyfiken och det är hon också. Hon visade stort intresse för människan i sina elever och det har hon tagit med sig i sitt eget arbete som rektor för en liten förberedande konstskola i Umeå. För ett par år sedan, en tid efter Tuija Lindströms bortgång, ställde de också ut tillsammans. I utställningstexten presenteras de som två av landets mest banbrytande fotografer som gett feminitet en ny kontext i relationen mellan fotograf och objekt, ljus och mörker…

– Vi var många tjejer som flockades kring Tuija på den tiden hon var professor för Fotohögskolan i Göteborg. Men när jag började fota så tänkte jag inte alls att det var konstnär jag skulle bli. Fotoskolan var ju mer yrkesinriktad. Jag ville bara fotografera för att jag tyckte det var så roligt.

Förebilderna var snarare fotografer som Cartier Bresson och streetphotography än de som kom senare som Francesca Woodman eller Cindy Sherman och så förstås Tuija Lindström.

– Men när jag upptäckte Tuijas bilder så förstod jag att fotografi kunde vara så mycket mer än att bara registrera en verklighet. Hennes bilder var så innerliga och vackra och hennes verklighet hade flera lager.

Tuija, uppmanade oss att gräva där vi stod, säger Julia. Det vill säga att gräva i oss själva. Hon ville att vi skulle undersöka vad det var hos oss som fick oss att fotografera.

– Med mig pratade hon alltid om det dubbla i att komma från en annan kultur och den rotlöshet det innebar samtidigt som man kan göra det till en styrka för att man blir till en världsmedborgare.

Hennes arbeten med ”flickor” var till en början som ett sorts självporträtt. Men under de dryga tjugo år hennes ”flickbilder” intagit världen har flickan kommit att betyda så mycket mer, även om grunden redan fanns i hennes masterexamen på  Konstfack med titeln blind smek min kind. Den skuggfigur hon ritade konturerna av med vit penna i olika situationer var ingen annan än hon själv. Den störiga, uppkäftiga, ibland ömsinta ”flickan” som bröt mot normerna och trängde sig på, men som inte syntes. Den klassiska inställningen till fotografen som lite osynlig. Men Julia Peirone syns, eller i vart fall hennes intentioner.

– Tuija brukade säga att det var mitt sätt att försöka vara med i världen om än osynlig.

Från den osynliga flickan gick det över till att handla om att vara flicka och ung kvinna i en patriarkal värld. Här kan jag inte låta bli att tänka på hennes över tre meter breda och nära metern höga verk Golden Me från 2008 där ett gäng flickor står i bredd axel mot axel som en ogenomtränglig mur. Gänget? Watch out for these girls! Unga kvinnor som inte viker undan med blicken.

Även om hon till en början utgick från sig själv så handlade det alltmer om världen utanför. Liksom flickorna, eller tjejerna, som hon säger, representerar något mer än bara sig själva. Det handlar (förstås) om livet, om det motsägelsefulla i att vara människa. Om skuld och skam, mörker och ljus. Om det som skaver, om det som vi vill visa upp kontra det som ska döljas. Smink, attityder, kläder eller höga klackar. Allt möjligt går att applicera på en liten flickunge – oskuldsfull och ändå förförisk, kvinna och ändå barn, fantasy, skräck – med andra ord en oförutsägbar figur.

– Men lite humor måste ju få plats där också.

Den svarta humorn som hon fått med sig hemifrån, det latinska analyserandet av känslor. Och även om det är flickor hon visar så händer det rät ofta att det killar som säger att de kan känna igen sig i hennes bilder.

När hon var liten frågade alla om hon inte skulle bli journalist eftersom hon alltid ställde så närgångna frågor, berättar hon. Men kameran blev istället hennes verktyg att stilla nyfikenheten på andra människor och deras liv. Som exempelvis VARFÖR det är så roligt när någon faller omkull i högklackade skor som flickorna i serien Twisted Cherry från 2016. Eller VARFÖR det är så roligt med flickor som är fulla? Eller VARFÖR vi kvinnor så ofta putar med munnen i selfies, något som ursprungligen kommer från den okänsliga porrindustrin? VARFÖR tycker vi att vissa poser är sexuellt upphetsande? Är det något vi lärt oss eller är det medfött? Handlar det om voyeurism?

– Alla har vi ju ett par högklackade skor i garderoben vare sig vi använder dom eller ej, säger hon. Och det allra första en kvinna tänker när hon går in i ett rum med sina höga klackar är hur hon ska göra entré.

Det här dubbla momentet av osäkerhet och suveränitet. De höga klackarna som får oss att räta ryggen på samma gång på samma gång som vi måste ha stenkoll för att kunna gå snyggt. Hela skalan uppifrån catwalken till att trampa snett. Inte snubbla eller falla omkull som flickorna gör i hennes bilder. Behålla kontrollen. Äga rummet.

I början vände hon sig till statistförmedlingar och castade tjejerna, men nu räcker det med att skicka ut en förfrågan till alla hennes följare på instagram. Det ska vara något som sticker ut i svaret. Ett tonfall eller en känsla, snarare än ett vackert ansikte. I serien More than Violet (2010 – 2012) har dragen inte hunnit ordna sig inför kameran och det söta försvunnit. Ingen ljuv viol precis, men det är ändå viktigt att som fotograf känna empati med sitt objekt. Men den där jakten på ögonblicket upphör aldrig att fascinera henne.

 –  Den där sekunden när de glömmer kameran.

Men vill du inte veta varför jag alltid jobbar i studio, säger hon sen och tar över intervjun? Eller intervju? Omärkligt har det gått över i ett samtal…

Det började med att hon längtade tillbaka till mörkrummet. Hon fotograferar digitalt idag, men vi känner båda väl till den där fascinerande känslan när bilden framträder. (kommer här att tänka på en trave papperskopior som Tuija nyss hade hämtat hem.

– Det är något med det här mörkret som skapar koncentration.

Hennes sätt att fotografera i serier ger bilderna ett filmiskt drag. Individerna flyter samman liksom hennes olika arbeten. I själva verket är allt, hela hennes samlade verk, ett enda stort arbete. Ett par videor genom åren. En ska presenteras på Liljevalchs och vara ett arbete kring Marilyn Monroe.

Här utgår hon från hur fotograferandet med mobilen idag fungerar som en spegel. Hur vi använder kameran som ett sätt att skapa bilden av oss själva. Raka motsatsen till det hon fick lära sig i början av sin fotografiska bana – att bilden skulle spegla verkligheten.

– Idag fyller mobilkameran en spegelfunktion. Man får bekräftat om man duger eller ej genom sina likes.

Det här narcissistiska draget hos unga tjejer som vet precis vilken vinkel de gör sig bäst i och vi äldre har anammat och tills slut kommer vi alla att se likadana ut, menar hon.  Spegelposer. Masker. Hon började fungera kring masken. Hon som under alla år av fotograferande försökt komma bort från just poser. Men till slut kom hon fram till en ikonisk mask – ett ansikte som alla känner igen som står för skönhet och attraktionskraft – ingen mindre än Marilyn Monroe.

Julia Peirone, Sugar K, ur serien Some Like it Hot

– De flesta av oss vet hur hon ser ut. Många illustratörer ritar henne med tre punkter och alla vet att det är Marilyn. En mouche, eyeliner, läppstift och de blonda lockarna.

Tjejer är rätt bra på att sminka sig utan spegel, säger hon, och därför lät hon en massa tjejer iklä sig marilynmasken i samma kronologiska ordning, samtidigt som hon filmade. Puder, eyeliner, lösögonfransar och peruk.

Printar av bilderna ligger utspridda på hennes matsalsbord. Tretton stycken sammanlagt. Ett magiskt tal. Jag får en tjuvtitt. Någon har misslyckats med sitt puder. Andra med eyelinern. Ögonfransarna sitter snett och peruken har ibland hamnat alldeles för långt bak.

– Det blir en massa små Marilyn men ingen är perfekt. De blir nästan som små clowner.

När allt måste vara perfekt så måste man leta under ytan efter det mänskliga. Jag tänker att de ser lite sökande ut. Lite ängsliga. Ser det bra ut? Har jag gjort rätt? Hur mycket funderar hon egentligen innan en fotosession? Tuija Lindström var ju den som påtalade hur viktigt det var med den intellektuella processen?

– Jag tänker inte så mycket på det teoretiska. För mig är det viktigare att behålla lusten och intuitionen, även om det i viss mån är ofrånkomligt för jag har ju ändå gjort research.

Men det är klart att hon har minst en fem, sex idéer på gång i huvudet samtidigt. Härnäst skulle hon vilja fotografera äldre kvinnor men det vill hon helst inte prata om för hon är lite skrockfull och är rädd för att det som man pratar om aldrig blir av.

Däremot berättar hon gärna när allt är klart hur hon gått tillväga. Inför serien Diamonds Dancing till exempel hämtade hon inspiration både från konsthistorien och nätet. De bilder vi matats med så ofta att de blivit igenkännbara, vårt kollektiva seende.

– Jag har inte läst konsthistoria men vi styrs ju hela tiden av bilder som blir till gemensamma preferenser. Jag tänker ofta på betraktaren och hur denne möts av bilden.

Den voyeuristiska blicken. Det är mycket hud i hennes bilder, i serien Diamonds Dancing är den nakna huden vackert belyst i halvmörker. Kameran lågt placerad.

Hon vill att det ska vara vackert men ändå lite jobbigt att titta på dessa unga flickor i sina snubblande eller liggande positioner. Likt sovande nymfer har de intagit drömmens flytande hav. Är festen slut? Är de drogade eller bara uttröttade? Konfettin på golvet glimmar just som diamanter. Här finns en oroväckande känsla av att något kan ha hänt? Några av flickorna har lagt handen över ansiktet. Nästan som om de skäms eller bara inte vill bli igenkända? Utsatta för våra blickar. Vi ser på dem samtidigt som det känns förbjudet. Ungefär som när man ser sin älskande sova, säger hon.

– Och det är vackert och kan kännas som ett intrång på en och samma gång.

En av nycklarna till serien är just fulla tjejer. Hon har googlat uttryck som drunken girls och vasted och kunnat konstatera att nätet är fullt av bilder på unga tjejer, rätt ofta utanför pubar i Storbritannien, där någon, kanske tjejens kille tagit en bild på sin fulla tjej och sen lagt upp den. Bilderna ska föreställa roliga, men hon tycker de är rätt obehagliga. Flickorna ser så utsatta ut i sina jättekorta kjolar med benen som sticker ut.

– Jag var rätt fascinerad men kopplingen kom när jag såg alla dessa neoklassicistiska skulpturer på Eremitageti St petersburg med bibliska motiv. Det slog det mig att en del av statyerna lika gärna kunde vara kids från en klubb som däckat utanför.

Det kunde finnas liknande positioner och när hon fotade av statyerna tänkte hon att det skulle vara intressant om man kunde göra någonting som utgick från det vackraste i denna berömda konstsamling och det allra fulaste ur internetvärlden. Hon gillar Ryssland, säger hon sen. Det är ett land vars mentalitet hon kände sig hemma i redan från början efter att ha varit där med olika projekt.

– Ja, inte Putin då, men det där andra lite galna och sårbara och stolta som är Ryssland. Jag tycker det är så skönt när folk bara ibland är för mycket för det kan jag känna mig helt hemma med.

Det var också till Ryssland som hon åkte för att skapa sitt alldeles egna lilla barn efter att hennes första dotter dött sent i graviditeten. Hon förvånar mig genom att redan i telefon berätta vad hon gått igenom när jag nyfiket frågar om det är hennes första barn.

– Men jag måste ju få lov att prata om henne, för annars är det som om hon aldrig skulle ha funnits.

Även om hon förstås inte vill göra någon illa till mods genom att prata om döden. Vi är ju så rädda för det här i Sverige. Vi pratar en stund om livet och dess obönhörliga slut. Om den väntande förlossningen och smärtlindring, och om att bebisen ligger bra och att hon kanske redan haft sammandragningar och jag fotograferar henne med hennes stora vackra mage. Min mage som jag varit så hemlig med, säger hon sen.

Julia Peirone är numera stolt mamma till lilla Simona.

Utställningen med Julia Peirone på Liljevalchs konsthall pågår till den 4 september