A house of ones own. Stillbild ur video, Sissi Westerberg
Becoming av Sissi Westerberg Tom 13/10
Uppsala konstmuseum
Det händer inte särskilt ofta, men för konstnären Sissi Westerberg innebar deltagandet i Liljevalchs Vårsalong 2011 ett medialt genombrott. Det var med videoloopen Drawing a Line som omvärlden fick upp ögonen för ett ungt intressant konstnärskap. Då hade hon redan en omfattande cv med såväl solo- som grupputställningar i Sverige och utomlands. Kvinnan i klassisk trenchcoat och pumps som med ryggen mot betraktaren ritar ett rosa band (!) på väggen har redan nått nära nog ikonstatus som ett feministiskt credo, skriver en road Cristina Karlstam.
Associationerna till tabuomgärdade huvudsakligen manliga beteenden gör det redan från början radikala greppet än mer komplext. Kvinnan som likt en blottare överskrider anständighetens gräns, ett uttryck för kvinnlig frigörelse som heter duga. Ett ”tilltag” som inte självklart och problemfritt accepteras. Så arbetar Sissi Westerberg för övrigt i många andra verk. För ett par år sedan såg jag några av hennes verk i en liten utställning på Eskilstuna konstmuseum. Redan då anande man en estetik med underliggande feministisk puls. När en större utställning nu visas på Uppsala konstmuseum står det klart att det rör sig om ett uttalat feministiskt konstnärskap, därtill är associationer många och tydliga. I några iscensatta färgfotografier agerar konstnären själv, liksom i Drawing a Line, fortfarande iklädd den mundering som placerar henne i samma välbärgade medelklass som vanligtvis befolkar museers och gallerier konstutställningar. Därmed uppstår också naturligt möjligheter till identifikation, vilket i sin tur öppnar dörrarna för konstnärens budskap att nå fram till sin publik. Kvinnan som vänder sig mot betraktaren med lätt frågande, förvånad min medan en naken man tycks tillfredsställa sina lustar mot en trädstam i bakgrunden har uppenbarligen tagit kommandet över sitt liv och sin sexualitet. I undertexten anar man ett avvisande från hennes sida; mannen får helt enkelt klara sig henne förutan. Kanske kommer hon till och med att utnyttja något av sina redskap, trägrenar med rosa färgtoppar, för att markera sitt övertag? Redskapen ligger prydligt uppradade som på ett instrumentbord, färdiga att användas. I ett annat fotografi sitter samma kvinna på huk i en ombonad borgerlig miljö, ett rum med böcker och mjuka mattor. Riktigt vad hon sysslar med ser man inte först, men sannolikt uträttar hon sina behov i den burgna miljön. Och den vackra skulpturala glasinstallationen med gula vätskor i skimrande ljus leder tveklöst associationerna åt samma håll. Att använda kroppsvätskor som konstnärligt material är i och för sig ingen nyhet, många har gjort det före Sissi Westerberg. Men jag vet mig sällan ha sett ett så utpräglat estetiskt verk som detta med sådant innehåll.
Becoming, fotografi och objekt, Sissi Westerberg
Så är Westerberg inte bara utbildad konstnär utan har även en parallell utbildning som smyckeskonstnär. I dag är hon vid sidan av sitt fria konstnärskap också verksam som co-director vid Rejmyre glasbruk. Genomgående handlar Sissi Westerbergs utställning om att överskrida gränser och utmana tabubelagda domäner, särskilt sådana som gäller för kvinnor. I nästan ordagrann Virginia Woolfsk efterföljd har Westerberg inrättat ”ett eget rum”, men går dessutom ett steg vidare och bygger sig med egna händer och tänder (!) ett eget konkret hus; med verket A house of ones own. I fotografier och videoloopar ser man samma kvinna energiskt gnagande på timmerstockar som ska användas till detta husbygge. Som för övrigt står fixt och färdigt i en av konstmuseets salar. Onekligen ett eget hus, men ändå skrämmande likt en bur. Så gör konstnären hela sitt feministiska tema mer komplext: kanske kan själva frigörelsen leda till en ny instängdhet i den egenhändigt skapade buren? En sådan tolkning känns inte orimlig. Sissi Westerbergs konst handlar förvisso explicit om att bejaka den egna (kvinnliga) sexualiteten, men också alla andra sidor av ett kvinnoliv. Utställningstiteln Becoming är i det sammanhanget mycket adekvat.
Cristina Karlstam