Ronny Danielssons uppsättning på Stockholms stadsteater av Ronja Rövardotter ger största möjliga utrymme åt omfattningen av Astrid Lindgrens till synes outtömliga fantasirikedom. Den överdådiga föreställningen ger en väldig teaterupplevelse, där alla inblandade utför storverk, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Rumpnissarna skapar med sina kommentarer gemyt i föreställningen. Foto: Matilda Rahm
Scenkonst
Stockholms stadsteater, Stora scenen: Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Dramatisering: Annina Enckell, regi: Ronny Danielsson, koreografi: Roger Lybeck, scenografi: Martin Chocholousek, ljus: Hans- Åke Sjöquist, kostym: Annsofi Nyberg, musik: Martin Östergren och Mathias Venge, ljud: Simon Mårtensson, mask: Ulrika Ritter, maskmakare: Pelle Åkerström, Frida Ullander, maskör: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Misa Lommi, Björn Elgerd, Jacob Nordenson, Thérèse Svensson, Christer Fant, Eva Stenson, Carl-Åke Eriksson, Rakel Wärmländer, Marina Nyström, Anna-Lena Hemström, Mats Qviström, Emil Brulin, Robert Panzenböck, Claes Hartelius, Cilla Silvia, Victoria Cedergren, Outi Ikonen, Catharina Allvin, Gustav Karlberg, Martin K R Zetterlund, Magnus Borén, Mikael Lindström André Farstad, Gabriella Ekman/Fredrika Magnusson.
Det är en stor händelse när ett barn kommer till världen. För rövaren Matti går det utanpå allt. Det vill sig dock inte bättre än att ett åskväder utbryter med en åtföljande blixt, som delar Mattisborgen mitt itu. Ett skeende tar sin början, som innehåller kamp mellan två rövarband, raffel och sällsamheter, familjeuppgörelser och fadersuppror. På slutet kan en ny värld anas, som med fredliga medel försöker skapa en bättre tillvaro för alla.
Astrid Lindgrens sagoberättelse Ronja Rövardotter från 1981 hör till de mest spridda verken under senare år. Många har läst boken, flera kanske sett filmen. Nu går den upp som jullovsteater på Stockholms stadsteaters Stora scen. Åldersgränsen är satt till sju år. Men för den yngre delen av publiken gäller nog, att den som ser föreställningen bör vara en smula förberedd och bekant med huvuddragen i stort. Regissören Ronny Danielssons iscensättning bygger på Annina Enckells dramatisering, som f ö fick författarens godkännande, innan den prövades på Svenska Teatern i Helsingfors. Här är tempot högt uppdrivet, de olika episoderna följer slag i slag. Mycket hinner hända, byggas upp och förändras mellan scenerna. Den som inte på förhand har lite kännedom om bakgrunden riskerar, att emellanåt hamna på efterkälken.
Det betyder också att själva berättartråden blir lite skör, eftersom så stor vikt läggs vid de sceniska uttrycken. För den med aningen förkunskaper blir det dock desto mera, en överdådig föreställning för ögat. Proppfull med bilder, färger, rytm, dans och akrobatik. Så mycket att resonera om efteråt finns kanske inte. Men desto mera av en väldig teaterupplevelse med allt vad scenbygge och scenteknik förmår drivet till sina högsta höjder. De som svarar för tekniken vid en teaterföreställning brukar finnas där som självklara delar av helheten. Den här gången dock, är de bakom scenen verksamma värda så mycket beröm som tänkas kan. Det gäller allt från scenografen Martin Chocholousek och ljussättaren, kostymdesignern, ansvariga för maskerna i bredast möjliga bemärkelse och till alla dem som ser till att föreställningen fungerar. Det är inte annat än att kapitulera inför deras stordåd.
Björn Elgerds Birk och Misa Lommi som Ronja i uppsättningen på Stockholms stadsteater av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Foto: Matilda Rahm.
Med reservationen inför abstraktionsnivån har Ronny Danielsson nått fram till en smidigt ihopsatt uppsättning, som tagit väl vara på allt vad Astrid Lindgrens grundtext rymmer av fantasi, magi, trolsk sagostämning och spännande äventyr. Det var också något som min medbedömare Gustav, den på förhand pålästa 8½-åringen kunde bekräfta efteråt. Hans hjärta klappade mest för storrövaren själv, Mattis i Jacob Nordensons rolltolkning, för den kaxiga och självmedvetna Ronja, som görs av Misa Lommi och inte minst för Carl-Åke Erikssons Skalle-Per, som placerades jämsides med den Allan Edwall, som svarade för filmrollen. Beteckningen roligaste inslag fick rumpnissarna med sitt oemotståndliga studsande och det numera bevingade ”Voffor gör di på detta viset”. En fråga som det finns skäl att ställa inför åtskilligt dagsaktuellt i den politiska debatten. Och inte bara där.
Och allt finns med av det, som redan gjort både film och bok till en allåldersupplevelse av det oförglömliga slaget. Hoppen över helvetesgapet förstås, dimman i skogen med vildvittrorna, rumpnissarnas håla, vårskriket och den starka dramatiken vid Glupafallet, då både Ronja och Birk är nära att drunkna. Särskilt tydlig är i den här scentolkningen också Ronjas fadersuppror, något för de lite äldre barnen att känna igen sig i. Men Ronja är inte bara den sturiga tonåringen på god väg att bli vuxen. Misa Lommi visar också på rollens närhet till Pippi, när hon tar till sig varningen för allt farligt på sitt eget sätt, och uppsöker farorna i stället för att undvika dem. Grannskapet i Astrid Lindgrens berättarkonst till den isländska sagan har väl heller inte framstått som så självklart som här. Björn Elgerds Birk och Christer Fant som Borka visar sig från sina bästa sidor inte minst i de temperamentsfulla åsiktsutbytena med Ronja respektive Mattis. Här slår det gnistor om såväl älskvärdheterna som de ömsesidiga åthutningarna.
Men det är maskineriet med konsthistorisk förankring i kubism och futurism och hos Fernand Legér och den mera sentida företeelse som benämns retro-futurism som bidrar till överdådet i föreställningen. Och det tillsammans med den uppsjö av fysisk teater, tunga rock-rytmer och all koreografi som ger helheten dess avväpnande särprägel. ”Man kommer ingen vart med barn nuförtiden”, konstaterar Matti en smula uppgivet mot slutet, när alla vet sin plats och den unga generationen visar sig avgå med segern. Ronny Danielsson firar dock sina egna triumfer i detta stycke dramatik som ger största möjliga utrymme åt omfattningen av Astrid Lindgrens till synes outtömliga fantasirikedom.
Bo-Ingvar Kollberg