Fanny & Alexander som överdådig bilderbok

Scenkonst

Med sin uppsättning på Uppsala stadsteater av Fanny & Alexander har Linus Tunström åstadkommit en färgstark och överdådig bilderbok med imponerande ensemblespel, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Samspelet mellan Fanny, här i Erika Juhlins gestalt, och Alexander, som görs av Peter Viitanen ger intrycket att de inte gjort annat än ägnat sig åt teater tillsammans. Foto: Micke Sandström

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Fanny & Alexander av Ingmar Bergman. Bearbetning: Armin Kerber & Linus Tunström, regi: Linus Tunström, scenografi/kostym: Maja Ravn, dramaturg: Armin Kerber, ljusdesign: Linus Fellbom, kompositör: Rikard Borggård, mask/peruk: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Monica Stenbeck, Gustav Levin, Maria Sundbom, Peter Viitanen, Erika Juhlin/Maja Sylvén, Aksel Morisse, Lolo Elwin, Mathias Olsson, Helena Thornqvist, Susanne Gunnersen, Eli Ingvarsson, Elisabeth Wernesjö, Staffan Westerberg, Crister Olsson och Claes Ljungmark.

Frågar man någon vilka episoder som dröjt sig längst kvar efter filmpremiären 1982 på Ingmar Bergmans Fanny & Alexander, ligger nog långdansen på julafton bra till. Gustav Adolfs nattliga äventyr med barnflickan Maj är ett alternativ eller scenen där farbror Carl roar barnen på sitt eget vis. Möjligen är det dock biskopens övergrepp mot Alexander med dess svarta pedagogik som lämnat det starkaste intrycket. Sedan dess har filmen varit tv-serie och även prövats på teatern några gånger. Bergmans folklustspel och familjedrama har behållit sin dragningskraft även i en tid då kärnfamiljen är drabbad av lågkonjunktur. 

   I en uppsättning på Uppsala stadsteater ger Linus Tunström nu sin egen version av dramat. Skall det spelas någonstans är det här. Uppsala har lånat åtskilligt av den yttre miljön till pjästexten. Till Fyrisstaden stod Bergman i ett särskilt förhållande. Inte minst av den anledningen borde stadens mödrar och fäder se till att ett Bergmanmuseum kom till stånd. Slottet uppe på åsen har lokaler att erbjuda åt en sådan turistmagnet.

   Precis som Bergman själv gjorde vid klippningen av filmen och tv-versionen, har Linus Tunström och Armin Kerber plockat i berättelsen efter eget skön och egna estetiska ideal. Givetvis är det ingen lätt uppgift att sätta personlig prägel på ett drama, där författarens ursprungliga tolkning är så fast förankrad i det allmänna medvetandet. Att Linus Tunström kan åstadkomma fullblodsteater har han visat i sina föregående uppsättningar på Uppsala stadsteater. Släktskapen i scenspråket märks här och var, konstigt vore annat. Men magikern inom honom förnekar sig inte den här gången heller. Det är teaterns rikedom på uttryckssätt han litar till. Det allra viktigaste sker inför publikens ögon. Det är de starka färgerna, rörelserna i scenrummet, ljussättningen, grupperingarna och skådespelarnas beundransvärda förmåga att göra sina roller i helfigur som dominerar föreställningen. God hjälp ger Linus Fellboms ljusdesign. Men framför allt Maja Ravns

De färgstarka dräkterna och grupperingarna på scenen är en viktig del av den praktfulla iscensättningen av Fanny & Alexander. Foto: Micke Sandström

scenografier. De medger simultanspel, ökar eller förminskar spelutrymmet, låter det växa eller krympa på höjden och bredden, utspelas i nischer som på en altartavla och åstadkommer på så sätt maximal koncentration i publiktilltalet.

   Efter den inledande scenen, där akademi- och kyrkostaden Uppsala får lite nålstick och sparkar på smalbenen fortsätter det i ett högt uppdrivet tempo, när förutsättningarna för pjäsen skall redovisas, rollgestalterna presenteras och julaftonen avverkas med spelet i krubban, utdelning av presenter och långdans. Lite snudd på snabbspolning är det nog. Den som förut inte är bekant med innehållet får se till att inte slappna av en sekund. Men allt eftersom faller bitarna på plats. Medlemmarna i familjen Ekdahl med sina gedigna borgerliga ideal, sin omsorg om varandra, sina givna platser i det inbördes sociala spelet och förkärlek för den närmaste vänkretsen och det lilla livet blir de publikens nära anförvanter, som redan Bergman ville att de skulle vara. 

   Lite accentförskjutningar här och var leder fram till att några personer, motiv och händelser dominerar iscensättningen. Dit hör före paus det olyckliga äktenskapet mellan professor Carl Ekdahl och hans hustru Lydia som med Aksel Morisse och Lolo Elwin i rollerna allra mest blir en sårig närbild av en akademiker utan fotfäste vare sig i sin omgivning eller inom sig själv. Därmed utgör han också en viktig motvikt mot en familjeidyll, som annars lätt kunde få stå oemotsagd. När det gäller restauratören Gustav Adolf Ekdahl, låter regissören det som pjäsen har av fars få fritt spelrum. Mathias Olsson gör honom just till den sorglösa vivör han är. Här finns spelglädje i övermått och säkra Elisabeth Wernesjö som barnflickan Maj är inte sen att ge honom all tänkbar assistans i det avseendet. Därmed blir det inte särskilt mycket utrymme över för Helena Thornqvists Alma, den hårt prövade hustrun.

   Intränglingen i familjen, biskopen Edvard Vergerus, är anförtrodd Claes Ljungmark. Det är en roll med många bottnar, men det gudsnådeliga får den här gången vila. Snarare har han blivit en figur, som använder det mesta av sin energi till att hålla tillbaka alla inre demoner, något som skymtar fram vid några tillfällen. Att han krossar Alexander som människa i den berömda misshandelsscenen, kan dock knappast undgå någon. Att Linus Tunström därmed är ondskans mekanismer på spåren är uppenbart, men den tanken fullföljs knappast. Frågorna i närheten om Guds tystnad och livets intighet är annat som nämns men egentligen inte berörs. Även Staffan Westerbergs roll som Isak Jacobi har fått stryka på foten en smula. Kanske bedömde regissören risken som alltför stor, att Westerberg annars skulle tagit över för mycket av scenrummet och det hade blivit en annan pjäs. 

   Gustav Levins teaterdirektör Oscar Ekdahl hör även han till dem som kommer lite i skymundan, bortsett från dödsscenen, men där ligger fokus i stället på hustrun Helena och sonen Alexander. Sin viktigaste uppgift gör Helena i Maria Sundboms gestalt dock i giftermålet med biskopen. Och då inte minst som mamma, när hon visar sig beredd att bortse från sina egna förhoppningar för barnens skull. Man får nästan gå tillbaka till den antika teatern för att hitta någon motsvarighet till den hämndlystnad och den list som styr Sundbom i dramats upplösning. Det är storslaget genomfört. Monica Stenbeck är familjens matriark Helena och som sådan styr hon med skickliga men återhållna medel de förlopp där hon kan utöva inflytande. Hennes närvaro blir hela tiden påtaglig, även när hon inte är i bild.

   Som barnen Fanny och Alexander gör Maja Sylvén (vid premiären, hon alternerar med Erika Juhlin) och Peter Viitanen ett syskonpar som fungerar som om de inte hade gjort annat än spelat teater tillsammans. Maja Sylvén låter sin inte hindras av sin ungdom att ta för sig så det står härliga till. Peter Viitanen blir den Alexander genom vars ögon och perspektiv hela föreställningen utspelas. Det är svårt att tro annat än att det är någon som snart skall fylla elva, som upplever tillvaron i dess olika skepnader på det här sättet. Och Viitanens förmåga att genom sin rolltolkning se till att allt strålar samman just hos honom är imponerande. Det gäller även de sekvenser som tar hjälp av allt från saga, rysare, skräckberättelse och mardrömmar för att hitta sin anslående form. 

   Linus Tunström har åstadkommit en praktfull och överdådig bilderbok av Ingmar Bergmans mäktiga drama. Att föreställningen utgör en tribut till fantasin och teaterns som överlevnadsfaktor förenar upphovsman och uttolkare. Dessutom är det inte utan att man undrar, om teaterchefen i avslutningsscenen med de nyfödda barnen inte smugit in en hyllning också till en viss liten person i hans egen omedelbara närhet.

Bo-Ingvar Kollberg