Skillnaden mellan vara och böra har sysselsatt filosoferna sedan länge. De brukar betecknas som två skilda dimensioner av verkligheten. Logikerna skrynklar sina pannor huruvida det går att göra slutledningar från det ena till det andra. Verifierbara fakta är en sak och moraliska känsloyttringar någonting annat. Den på etiska frågor inriktade dagsdebatten lägger ofta mindre vikt vid det förra. För att i stället med emfas tala om för oss hur vi bör förhålla när moraliska spörsmål är på tapeten. Opinionsbildning är inget lätthanterligt pastorat och har nog aldrig varit det.  Joakim Sten pjäs ”Du ska veta mitt värde” landar mitt i denna materia och skär tvärs igenom alla motsägelsefulla stämningar.

Republikanernas husgud

Uppsättningen, som nu ges på Stockholms stadsteater i regi av Carolina Frände, har sin utgångspunkt i tankar som förfäktats av den i Ryssland födda och så småningom i USA verksamma Ayn Rand. Hon är en politisk författare med några bästsäljande romaner på meritlistan. I Europa har hon uppmärksammats på senare år för sin individualistiska filosofi och vunnit gensvar framför allt på den politiska högerkanten. Bland republikanerna i det stora landet i väster är hon för många en husgud. Förnuftet och jaget är centrala begrepp Företrädarna för nyliberalismen hämtar hos henne inspiration och argument för våra dagars mest brännande problem. Detta trots att böckerna, däribland ”Och världen skälvde” och ”Urkällan”, numera har ett drygt halvsekel på nacken.

Ett tankedrama

Sven Haraldssons scenografi markerar i hög grad att föreställningen är ett tankedrama. Möblerna, tillverkade av trävita plywoodskivor och spånplattor, visar att det är illa ställt med bekvämligheten. I diskussionens hetta är det inte så viktigt hur man sitter. I fonden markeras tidens gång av en sol eller en måne i rörelse över en skyline, som kunde vara New York. Skärmar med dörrar antyder den lägenhet där Ayn Rand bor med sin man. Det är här diskussionsklubben Kollektivet samlas för att dryfta tidens problem.

Ann Petrén har svar på det mesta

Centralgestalten är givetvis Ayn Rand (Ann Petrén) själv, och hon har på förhand givna svar på det mesta. De oftast frekventerade tankarna handlar om den fria marknaden och kapitalismens välsignelser. Egoismen och girigheten är positiva värdebegrepp, att bekämpa altruismens farliga smitta framstår som en dygd. Likaså är självintresse och egennytta absoluta storheter. Och som om inte det var nog, är alla skatter övergrepp mot individen, medan jaget i sin egen rätt framstår som alltings rättesnöre. I den stilen håller de på, Ayn Rand och hennes vänner, bland vilka även blivande centralbankschefen Alan Greenspan (Robin Keller) ingår.

 

 

Nytillkomna utsätts av Rand för utfrågningar, som är den här pjäsens variant på den sokratiska majeutiken. Dock är det inte frågan om att vinna klarhet i grumligt tankegods. I stället används metoden för att sätta noviserna på plats. Föraktet för svaghet hör till den rådande ideologin.

Så värst mycket teater blir det dock inte av dessa verbala holmgångar. I all synnerhet som ledaren inte tillåter vare sig invändningar eller tål att bli motsagd. Så var det med det frihetsbegreppet!

De dramaturgiskt tacksamma händelserna, som också tas till vara, blir i stället tillfällena då den aningen troskyldiga Marlene (Maja Rung) sätts på plats, och när uppsättningen stannar till vid sitt kärlekstema. I ena fallet handlar det om uppgörelsen mellan Ayn Rand och hennes älskare Nathaniel Branden (Henrik Norlén). Det är ingenting annat än en ren kastration, som den dominanta Rand åstadkommit under förloppets gång. Där saknas heller varken örfilar eller luggande när Ann Petrén låter anklagelserna hagla. Även om det är hennes Ayn Rand, som själv sett till att lusten och vad där funnits av syre i förhållandet tagit slut.

Manlighetens förlust

Av pjäsens andra uppgörelse framgår att Per Sandberg som maken Frank O’Connor, även han gått förlustig all sin manlighet. Då räcker det inte att han går lös på krukväxternas blad för att ge utlopp för sin frustration. Ändå har denna palatsrevolution i det lilla formatet sina poänger. En annan sida av saken, både här och i det övriga, är hur tydligt Ann Petréns Ayn framstår som en människa fången i sina egna slagord, vilka i sin tur tillmäts självevidens utan kontakt med den yttre verkligheten. Det är nog också detta som den i grund och botten djupt tragiska föreställningen handlar om. Och då är även den ironiska knorren på slutet inräknad.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Du ska veta mitt värde av Joakim Sten. Regi: Carolina Frände, scenografi och kostym: Sven Haraldsson, ljus: Karl Svensson, ljud: Lisa Norman och Magnus Ericsson, mask: Patricia Svajger, dramaturg: Åsa Lindholm, projektioner: Magnus Ericsson, videoinnehåll: Sebastian Kihlstrand. I rollerna: Ann Petrén, Annika Hallin, Maja Rung, Per Sandberg, Henrik Norlén, Robin Keller, Emil Almén och Daniel Nyström

Bilden överst på sidan: Uppgörelse. I uppgörelsen mellan Ann Petréns Ayn Rand och Henrik Norlén som Nathaniel Branden ingår både örfilar och lossryckta hårtestar. Foto: Markus Gårder.