Somliga konstnärer är märkligt ”samtida” när denna samtid än infaller. Eller annorlunda uttryckt: deras verk tycks vara både dagsaktuella, med tydliga kopplingar till den tid då de visas, och egendomligt tidlösa.
När Öyvind Fahlström 1995 ägnades en utställning vid invigningen av Uppsala konstmuseums senaste provisorium, lokalerna i Slottet, hade konstnären redan varit död i 30 år. Ändå menade dåvarande museichefen Deborah Thomson, som curerade utställningen tillsammans med Tomas Nordanstad, att utställningen var en välkommen återupptäckt av ett aktuellt konstnärskap av för svenska förhållanden ovanligt internationell karaktär. DN: s dåvarande konstkritiker Daniel Birnbaum, numera Moderna Museets chef, skrev uppskattande om Fahlströmutställningen i Uppsala, både i DN och i Artforum.
Hösten 2017, mer än 20 år senare och drygt 50 år efter konstnärens död 1965 väljer man att satsa stort på denne man som under sitt korta konstnärsliv hann förebåda begrepp som i dag känns adekvata och synliggöra tillvarons och konstens bestående relativitet. Fahlströms ikoner som installationen Doktor Schweitzers sista uppdrag, videoverket Mao-Hope-March, Monopol och Världsbanken utgör nu hjärta och nav i en mångstämmigt orkestrerad och infallsrik utställning där 28 internationellt verksamma konstnärer deltar i ett dagsaktuellt ”samtal” med konstnärskollegan Fahlström. Och man gör det under en åter aktualiserad rubrik som Fahlström själv formulerade: Manipulera världen.
Världen som en spelplan, inte bara möjlig att påverka eller manipulera, utan på grund av sin rörlighet även oförutsägbar och opålitlig. Så läser jag Fahlströms ideologiska grund efter vilken han sedan fann fysiskt-visuella gestaltningsmöjligheter. Problematiken liksom tillvägagångssätten känns igen från vår egen tid och demonstreras i den här mycket genomtänkta utställningen av flertalet konstnärer. Det kan handla om sociala, geografiska, politiska eller ekonomiska strukturer, alla ”utsatta” för konstnärernas kreativitet och påverkan.
Könsfördelningen är inte helt optimal; två tredjedelar av de utvalda konstnärerna är män, en tredje del kvinnor. Men det är en kvinna som öppnar hela konceptet med sin neonskrift av manipulerat klotter från en husvägg i Turkiet. Asli Cavusoglu har kopierat en grafittitext skriven av turkiska aktivister som i sin tur fått sin skrivning av ordet revolution, devrim, förvanskad av nationalister. Nu lyser konstnärens neonöversättning som en konceptuell introduktion till hela utställningen som bjuder på många olika varianter av manipulerad verklighet i Fahlströms anda. Andra känns kanske mer perifera, och med tanke på ämnet och Fahlströms faiblesse för spelplaner och kartor kommer jag genast att sakna en konstnär som borde ha varit given i sammanhanget, Jan Svenungsson, vars manipulerade kartor i verken Psycho-Mapping-Europe hade försvarat sin plats i sammanhanget och utgjort en explicit tillämpning av temat.
Men mycket annat finns att se, och många av namnen är åtminstone för min del nya, vilket innebär en välkommen vidgning av konstfältet. Dit hör exempelvis Roza El-Hassan med syriskt-ungerskt ursprung. Hon har valt att arbeta skulpturalt och beskriver själv sitt verk som kanske för sentimentalt, ett omdöme som det är svårt att instämma i. I själva verket sysslar Roza El-Hassan med så tunga frågor som rasism och klimatförändringar och då är väl även starka uttryck tillåtna?
För ett av utställningens mest betydande verk svarar en annan kvinnlig konstnär, Candice Lin från USA. Hon låter en rosafärgad vätska pumpas runt i hela utställningen som en sammanbindande pulsåder. Jag kommer att tänka på den turkiska konstnären Ayse Erkmen som varit inne på liknande gestaltningar bland annat i Venedig.
Även Jill Magid kommer från USA. Hon har reagerat på en skjutning som hon blivit vittne till och har med associationer till Goethes Faustgestalt skapat ett av de verk som sticker ut i mängden.
Utställningen har fått ta två hela våningsplan i besittning, inklusive de lagerlokaler som finns i museet. Där har bland andra italienska Rossella Biscotti sina gjutformar av existerande monumentala bronshuvuden av bland andra Italiens diktator Mussolini. Bronsskulpturerna var en gång skapade för världsutställningen i EUR i Rom som fick ställas in på grund av andra världskriget. Nu tar de gigantiska skulpturerna plats i form av tomma skal i museets lagerlokaler. Där finns även Sirous Namazis i minnet återkallade detaljer från det hem han en gång förlorade i Iran där hans familj utsattes för förföljelse på grund av ”fel” religiös tro. I dag är Namazi etablerad konstnär i Sverige, men arbetar ofta med tänkta minnen från det förlorade hemlandet i sin konst.
Nigerianskan Otobong Nkangas verk bestående av en stor installation skapad av kallpressad tvål har tidigare visats bland annat Kassel. Med tiden kommer den fysiska delen av verket att upplösas och utplånas. Kvar blir däremot svenska Matarina Pirak Sikkus stora vita markduk där representanter för gruvbolaget liksom demonstranterna mot planerad gruvdrift ofrivilligt avsatt sina spår på hennes på marken utbredda duk.
I samma sal finns också den thailändske konstnären Pratchaya Phintongs skulptur föreställande ett jakttorn som mötte och förskräckte de thailändska säsongsarbetare som för usla löner plockade bär i de svenska skogarna. Ämnet har tidigare behandlats konstnärligt av den svenska konstnären Margareta Klingberg, som inte är representerad i utställningen. Med den ghananske konstnären Ibrahim Mahamas vägginstallation av använda jutesäckar är det här rummet en vältalig protest mot cyniskt utnyttjande av människor och ett inlägg som stämmer väl med Öyvind Fahlströms politiskt-sociala engagemang mot ekonomisk rovdrift. Så finns också hans berömda verk Världsbanken suggestivt installerat i ett mörklagt rum med mjuk heltäckningsmatta, där traven av guldtackor lyser extra starkt och utmanande.
Många fler verk kunde omnämnas; Manipulera världen, Aktivera Fahlström är en stor, inte helt lättillgänglig men mångsidig konstupplevelse som väcker ett stycke svensk konsthistoria i en av dess bästa yttringar till liv och leder betraktaren varsamt men bestämt i kontakt med Fahlströms sentida meningsfränder.
Cristina Karlstam
Konst
Moderna Museet
Manipulera världen, Aktivera Fahlström
Tom 21/1 2018
Curator: Fredrik Liew tillsammans med konstnärsduon Goldin+Senneby
Bilden överst: Öyvind Fahlström, Världsbanken, 1971 © Sharon Avery-Fahlström Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet