Ett vidgat måleriskt fält

Datum:

|

Västerplana Storäng, olja på duk, 404 x 299 cm Andreas Eriksson 

Konst

Bonniers konsthall. Stockholm – Andreas Eriksson

Runt omkring 

Tom 23/3

Det mesta i Andreas Erikssons konst tycks ta sin början i naturen. Mullvadarna i hans trädgård i Kinnekulle, där han har sin bostad och ateljé, gräver upp små högar i gräsmattan och Andreas Eriksson gör avgjutningar i brons. Som svarta små friskulpturer brer han ut dem på utställningsgolvet och besökarna får kryssa sig fram mellan objekten. Så gjorde han när han 2011 var Sveriges representant vid Biennalen i Venedig, där den nordiska glaspaviljongen hyste hans konst på väggar och golv. Ett stycke nordisk natur, gestaltad som konst?

Glasfönstren i hans ateljé lurar ibland fåglar att försöka ta sig igenom väggarna. Resultatet blir att de flyger in i fönstren och faller döda ner med brutna nackar. Andreas Eriksson förvandlar deras små kroppar till bronsfåglar satta på trädgrenar liknande dem som slår mot hans sovrumsfönster. Några grenar samlar han till fristående skulpturer, sammansatta till nya former men fortfarande med trädgrenens anatomi helt synlig.

Utan titel (Mullvadshögar) brons  Andreas Eriksson

Och tittar man så på Andreas Erikssons monumentala målningar hittar man ganska snart associationer till landskap: gröna ytor, avsnitt där det som kunde vara naken jord går i dagen, kraftiga trädstammar. Koloriten är tveklös naturens, med olika gröna, bruna och gula nyanser, om man inte istället vänder blicken till andra målningar där knappast skönjbara motiv skymtar i det dunkla brunsvarta. Nattlandskap, iakttagna av en sömnlös konstnär?

Allt tycks handla om naturen, och så har han också, mot sin vilja, blivit karaktäriserad som naturmålare med allt vad det innebär av nordisk tradition, låt vara i en postmodern tappning där motiven ändå getts en underordnad betydelse. Allt tycks ändå börja där, i naturen.

I själva verket kan med lika stor rätt säga att allt i Andreas Erikssons konst handlar om just konst: om konstens villkor och förutsättningar, om dess förmåga att skapa illusion, och inte minst om dess materialitet, vare sig det handlar om målningarnas färg på duk, mullvadshögarnas och fåglarnas brons eller, som nu hos Bonniers konsthall: tre nya verk i en för konstnären ny teknik, damastväveri i vitt på vitt med grå och svarta inslag.

Det är där Andreas Erikssons konstnärskap har sin grund, nu såväl som när han började sina målarstudier: i materialet. Därur plockar han fram betydelser och dimensioner som är både fysiskt jordnära och eteriskt sublima. Hans stackars fåglar som satte livet till för att de lät sig förledas av glasets transparens och trodde sig kunna forcera en osynlig gräns. Så är det med konsten, tycks Andreas Erikssons arbeten vilja säga: titta, jag målar något som tycks likna en trädstam, en grässlänt, ett landskap, men i själva verket är det inget annat än just färg på duk. Ni anar skuggor i mina mörka målningar och ser inte att det jag målat är grått och svart, skuggan av en förbipasserande bil. I några fall inte ens en skugga, bara en frånvaro som i sig är en paradoxal närvaro.

Platsspecifikt, brukar man kalla konst som i så uttalat hög grad utgår från rummet, det befintliga i konsthallen där den visas, men också i mer metaforisk mening i det ”rum” som konstnären skapar åt sig i sitt konstnärskap. I det här fallet också platsspecifikt förankrat i materialet.

Andreas Erikssons utomhusateljé på Kinnekulle

Andreas Erikssons Bonniersutställning, hans första riktigt stora i Sverige, är i hög grad just sådan. Han har använt sig av och delvis förändrat konsthallens rum för att skapa sig sitt eget, han har brukat gliporna mellan salarna för att vidga detta skapade rum och införliva omgivningen; gatan med sin trafik, järnvägen med alla sina ljud och rörelser. Han har fotograferat utsikten mot de lätt snöpudrade järnvägsspåren och låtit bilderna bilda underlag till de vita damasttextilierna, vars reliefverkan är helt beroende av olika grader av vithet. Och i den specialbyggda ”vita kuben” mitt i utställningen har han valt att visa sitt första videoverk, skildrande fyra hus och deras ägare. Teknikvalen tycks lika självklara som överraskande, och konstnären tycks röra sig lika naturligt vilka redskap han än använder för sin skapade värld.

Men i grunden är de nog ändå måleri det handlar om, men ett måleri som nästan gränslöst vidgat sitt verkningsfält. Så kan man också se hur ett annat textilt verk nästan flyter samman med en av målningarna, som vore de grenar av samma landskap. Inte konstigt alltså att Andreas Eriksson brukar beskrivas som naturmålare, det är bara det att hans ”natur” är så stor och så mångbottnad och sublim att den till och med kan ta sig formen av gipsavgjutningar från frigolitreliefer som bearbetats med färg och därmed ändrat karaktär och struktur. Sådana vita icke-landskap visade han för ett par år sedan i en välarrangerad liten utställning i Bror Hjorths Hus i Uppsala. Nu har de fått sitt eget rum hos Bonniers konsthall, där de amtalar med de monumentala målningarna, mullvadshögarna, bronsfåglarna och husägarna i Erikssons videoverk. Alla är de på något sätt, oavsett teknik, syskon på ett och samma träd: konsten/måleriet, det outtömliga.

Utan titel, Recur gipsrelief Andreas Eriksson

Om en utställning kan sägas vara delarnas helhet på ett alldeles övertygande sätt måste Andreas Erikssons utställning som Bonniers konsthalls gästkonstnär våren 2014 vara ett skolexempel. När utställningstiden är över i konsthallen på Torsgatan i Stockholm vandrar den vidare till Trondheim och Reykjavik, med all säkerhet lika platsspecifik där som i Stockholm.

Cristina Karlstam.