Mina händer är mitt hjärta     Gabriel Orozco

Courtesy of the artist and Marian Goldman Gallery New York

Moderna Museet, Stockholm

Gabriel Orozco

Natural Motion

Tom 4/5

Någon har böjt sig ner över ett flygellock, andats; resultatet en fläkt av imma, det flyktigaste av mänskliga avtryck. I en vattensamling flyter en alldeles vanlig plastpåse: någon har kastat den ifrån sig, ett litet spår av människa. I en skål av lera har solljuset samlats, för några sekunder, snart ligger fokus någon annan stans. Avtryck av liv, lika flyktigt och tillfälligt som den mänskliga andedräkten där på flygeln, lika försumbart som den bortkastade plastpåsen.

Den som sett och i bild (fotografi) frusit dessa oändligt lätta, förbiilande ögonblick som berättar om livets gång, är den mexikanske konstnären Gabriel Orozco, vårens stora namn på Moderna Museet i Stockholm där han nu introduceras för nordisk publik för första gånge i ett stort sammanhang. I samarbete med tyska Kunsthaus Bregenz svarar  Moderna Museet därmed för en konsthändelse av det unika slaget.

Gabriel Orozcos utställning i salarna på Moderna Museet är något av det allra bästa som visats där på mycket länge. Man får gå tillbaka till våren 2013 och den stora Hilma af Klintutställningen för att möjligen hitta en liknande konstnärligt konceptuell nivå. Men den här gången är det nu levande och i hög grad aktiv konstnär med ett världsomspännande verksamhetsfält som presenteras. Sådant händer inte särskilt ofta.

Utställningens titel och tema är Natural Motion – Naturlig Rörelse. Den rörelse som Orozco gestaltar handlar främst om tid – och därmed egentligen om liv och död. Det som gör den här utställningen så extraordinär är alltså egentligen inte temat i sig, ett ämne som ofta behandlas i konsten, utan den variationsrikedom i gestaltningsformer och den helhet i det konceptuella tänkandet som Orozco visar upp.

Dark Wave  Installation på Moderna Museet  Gabriel Orozco            

Courtesy of Essl Museum, Klosternburg, Wien.

Foto: Moderna Museet/ Åsa Lundén

Upptakten är minst sagt magnifik. En 15 meter lång avgjutning av ett valskelett svävar i utställningshallen och ger genast besökaren ett bestämt intryck av att detta är konst som behandlar de riktigt stora existentiella frågorna. Objekt av det här slaget brukar man möta på Naturhistoriska museer; här har Orozco redan från början riktat besökarnas uppmärksamhet åt ett bestämt håll som just har med temat att göra. Naturens rörelse synliggörs med största genomslag via associationerna till urtidsdjur och naturens historiska utveckling.

Utställningen fortsätter så med ett lågt placerat fundament där Orozco har samlat mängder av stenar, slipade av tid och vatten sedan utmejslade och urgröpta till en oändligt stor variationsrikedom. Konstnärens ”minnesanteckningar” utförda,  av en stenhuggare. Det är som hade själva bergarterna, marmor, granit, jaspis, alla från Mexiko fått lämna kvar sina vittnesbörd från gångna tider, nu upplockade och samlade till ett slags minnesaltare av tidlöst slag där konstnären på de närmare 50 stenarna stenar ristat sitt nutida avtryck.

Cirkeln är det bärande geometriska formen i Orozcos verk, allra tydligast formulerade i de målningar som dels hänger på väggen, delas monterats på stora glas där de bildar ett transparent geometriskt raster genom vilket stora delar av den övriga utställningen kan ses. När målningar av detta slag tidigare visats ensamma i mindre utställningar har de tyckts mig stumma; här öppnar de sig själva och övriga objekt, och den cirkulära tiden och dess ständiga rörelse blir tydlig och begriplig.

Sköldpaddsten   Gabriel Orozco

Courtesy of the artist and kurimanzutto Mexico City

Foto: Estudio Michel Zabé.

Ett andra fundament, motsvarande det som använts till den stora stensamlingen, visas i en annan del av utställningen och rymmer motsvarande objekt, här utförda i terrakotta. Det är som en samling föremål från svunna tider, framgrävda ur minnesbanken.

 Orozco skapar med dessa fiktiva fornfynd ett slags evigt pågående tidsdrama, där nutid, dåtid och framtid hela tiden växlar fokus. Den gula motorcykel på vilken han färdats runt i konststaden Berlin på jakt efter tvillingsjälar (eller rättare sagt tvillingcyklar) har resulterat i ett 40-tal fotografier som i sin tur samtalar med Orozcos berömda komprimerade Citroën, en bild av Bilen som tidlös prototyp, ett slimmat fordon utan annan funktion än att vara objekt Bilen som relik från vår egen samtid rymmer ingen motor och har alltså förlorat sin grundläggande funktion utan vilken den förvandlas till en slag mondän ikon. De många fotografierna av den gula motorcykeln bildar i sig en rörelse som knyter samman de olika utställningsdelarna, inklusive den röda bilen.

Intrycket av en nästan magisk rörelse som har med tid att göra är överväldigande. Jag tycker mig bevittna vår egen samtids avtryck i historien, så som den kan tänkas komma att betraktas och avläsas av kommande generationer. Gabriel Orozco samlar nuet i alla dess yttringar och gör det till tidlöshet.

Från tak till tak Gabriel Orozco

Courtesy of artist and Marian Goldman Gallery New York

Jag återvänder gång på gång till de många terrakottaföremålen, formade av mänskliga händer och tittar sedan på det berömda fotografiet där konstnärens händer knådar leran till formen av ett hjärta. Och där tycker jag mig hitta hela utställningens centrum, dess hjärtpunkt, för ett svindlande, evigt ögonblick samlat i en enda bild. Som fotografiet av solljuset som stannat till i den enkla lerskålen för att snart försvinna.

Det är fantastiskt.

Cristina Karlstam