Året var 1998 och Stockholm utnämndes till Europas kulturhuvudstad. En lång rad evenemang och aktiviteter blev följden. Det mesta är nog glömt i dag. Och begreppet Kulturhuvudstad har devalverats, bland annat genom att flera städer numera brukar få utmärkelsen samma år.
Men en institution från den tid det begav sig finns kvar: Tensta konsthall. Med sina ledare och grundare Gregor Wroblewski och Celia Prado kom Tensta konsthall under några år att sätta internationell prägel på det svenska konstlivet med ett avancerat utställningsprogram som huvudsakligen omfattade videokonst.
En av dem som ställde ut i lokalerna på Taxingegränd i Stockholmsförorten Tensta var den danska konstnären Eva Koch, vars utställning visades 2001. Hennes konst blev ett av de oförglömliga inslagen i utställningsprogrammet i Tensta. Flera ledande internationella konstnärskap fick sin svenska introduktion tack vare Prados eminenta ledarskap och breda internationella referenser. Eva Koch, Kutlug Ataman, Amar Kanwar, Tracey Moffatt, Shirin Neshat, Mark Wallinger är namn som befäster konsthallens kvalitetsnivå på den tiden. Alla hade de soloutställningar i konsthallen, alla har i dag positioner på den världsvida konstarenan. Eva Koch skulle sedan också komma att delta i Venedigbiennalen med sin videokonst, för att bara nämna något av hennes många världsvida framträdanden.
Nu återser jag Eva Kochs konst i Stockholm, den här gången mitt i centrum på Smålandsgatan där hon installerat sina verk i ärevördiga gamla vackra Konstnärshuset där Celia Prado numera är föreståndare och konstärlig ledare. Med utställningen On a line återuppstår för några veckor den nivå som var vardagsmat under Prados tid i Tensta. Utställningen visas för övrigt just nu även i Kochs hemland Danmark, närmare bestämt i de underjordiska Cisternerne i Köpenhamn, en miljö som radikalt skiljer sig från Konstnärshusets.
Eva Koch arbetar alltid i någon mening platsspecifikt och låter sina verk exponeras i relation till de rum och rumsligheter som föreligger. Kochs utställning med sitt fredsbudskap gestaltas nu i Konstnärshuset byggt 1899. I den breda trapphallen med sina vackra trädetaljer i ledstänger och väggpaneler visas videon med vita fredsduvor, On a line. Fredsduvan, en lika självklar som välbekant symbol, öppnar utställningen genom sin överraskande placering.
I Konstnärshusets stora sal visas på vid skärm Kochs fredsdröm Den drömmen om fred via filmer som växlar mellan bilder av lekande barn av i dag med återblickar på 30-talets barn, omväxlande med förföriskt vackra bilder av stora vallmofält. Vallmon är genom sin skönhet och samtidiga bräcklighet (försök aldrig att pocka en vallmo, kronbladen faller av innan den kommit i vas) en lika tydlig som sublim metafor för längtan efter fred och försoning med det egna och det kollektiva ödet. Men fältet med de vackra blommorna är i själva verket en grav där soldater från blodiga krig fått sin sista vila. Blommornas skönhet blir ett slags tröst, samtidigt som deras blodröda färg påminner om krigets verkliga vidrigheter. Duvorna i trapphuset lyfter då och då och fladdrar en stund men återkommer genast; freden låter sig inte övermannas i Kochs verk.
Det tredje verket i utställningen, Evergreen, visas i konstnärshusets lilla galleri och har en något mer desillusionerad prägel. I ett vackert landskap som skildras i långsamma kameraåkningar uppträder några barn som till skillnad från de lekande barnen i videon Den drömmen om fred inte ägnar sig åt välbekanta lekar utan ”roar sig” med mobbning och stenkastning. Den som blir utsatt för deras tilltag beger som springande bort ur bilden medan kameran fortsätter att skildra det storslagna landskapet som om ingenting hänt. Loopen upprepas gång efter gång i en enda cirkulär tagning och verket blir till en verkningsfull appell mot våld i alla former.
Eva Kochs utställning väcker både minnen av det som en gång var och pekar framåt genom sitt lika tidlösa som radikala och ständigt aktuella budskap.
En lätt utopisk tanke slår mig: Kanske kunde Konstnärshuset under Celia Prados ledning bli något av den återuppståndna konstarena som Tensta konsthall en gång var? Eva Kochs utställning kan definitivt ses som en introduktion till ett sådant önskvärt förhållande.
Cristina Karlstam
Översta bilden: Den drömmen om fred. Videoinstallation av Eva Koch
Konst
Konstnärshuset, Stockholm
Eva Koch
On a line
Tom 13/11