Ett rasande skickligt måleri 

Länge var hon ”Flickan” i svensk konst. Åtminstone var det så hon brukade etiketteras, Helene Billgren, högskoleutbildad målare.

På väg till hennes stora utställning på Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm hör jag en förbipasserande man citera utställningens titel Faran är över med lätt ironi i rösten. ”Helene Billgren, är det Ernsts dotter?”.

Länge var hon tveklöst känd som mediakändisen Ernst Billgrens målande partner i allmänhetens medvetande och därmed fastlåst i kvinnofacket som så många andra kvinnliga konstnärer. Omnämnda ”i andra hand”. Flickmålarinnan Billgren.

Om någon fortfarande väljer att se konstnären Helene Billgren på det diskriminerande sättet kan jag bara med emfas rekommendera ett besök på hennes aktuella utställning på Liljevalchs där hennes konst fyller vartenda rum med ett måleri som är så bra att jag är nära att tappa andan.

Vilken utställning det är, med ett måleri så säkert, så fritt, så egensinnigt, så rasande intelligent! Lovorden tenderar att snubbla över varandra när jag försöker sammanfatta ett omfattande konstnärskap som sträcker sig över flera årtionden.

Titta på hur hon använder färgen, se hur hon anbringar den på underlaget med virtuos säkerhet. Studera hur hon väljer att markera de viktiga elementen i sina berättelser och hur hon med lika stort konstnärligt lättsinne lämnar andra delar av dukarna nästan avvaktande med en svepande penselföring. Ibland tycks hon till och med låta färgfläckar av bara farten solka ner duken som vill hon försäkra sig om att det inte blir för välstädat och vackert.  Se hur hon arbetar med ljus och med rörelse i största frihet.  Och titta noga efter hennes flickor, för visst finns de fortfarande där i även i hennes mogna måleri från de allra senaste åren. Notera hur de nästan alltid är sedda bakifrån, som om de var på väg till sin egen framtid.

Faran är över kallar hon den målning som också blivit utställningens affischbild, den som den passerande mannen raljerande citerade utanför konsthallen.  Målningen föreställer just en av dessa ”flickor”, en kvinna som lämnat det svåra och farliga bakom sig och nu är på väg med blicken riktad framåt. Visst är faran över, åtminstone för den här gången. Med sin kvinnokraft går hon vidare, och Helene Billgren gestaltar henne med en estetisk övertygelse som är oemotståndlig. Så här kan den sant feministiska konsten se ut när det är en mästare som hanterar redskapen.  Det är ett måleri som tar plats, som kräver företräde och som står pall också för ironi och okunskap. Ett måleri som också är så förbluffande ungt, skapat av en konstnär som nått livets middagshöjd men lyckats bevara sitt  kreativa flicksinne intakt.

De allra senaste verken har fått en placering i ett av konsthallens rum där belysningen är dämpad. Effekten är förbluffande positiv. Så bra har jag aldrig tidigare sett Helene Billgrens konst exponerad. Det är lockande att nämna några av de målningar som övertygar mest, men jag väljer att i stället rekommendera besökaren att själv välja sina favoriter i en utställning präglad av en osedvanligt övertygande mångfald.

 

Cristina Karlstam

Helene Billgren på Liljevalchs

Konst av Helene Billgren

Liljevalchs konsthall

Tom 8 december

Översta bilden: Helene Billgren, självporträtt, 1985

Litografi, 51×60 cm