Ett konstevent över dag och natt

För ganska exakt två år sedan (hösten 2014) hade den brittiska konstnären Kate Cooper sin första institutionsutställning som Schering-stipendiat i Kunst-Werkes lokaler på Auguststrasse i Berlin. Trigged var ett för den utställningen specialskapat verk där Cooper med avancerad CGI-teknik (Computer Generated Image) undersökte hur den kvinnliga kroppen framställs i kommersiella sammanhang. Utställningar hade ett starkt tilltal och öppnade för flera tolkningar, inte minst ur genussynpunkt. I Cora hösten 2014 omnämndes den i en artikel som tog pulsen på det internationella konstlivet ur just den feministiska synvinkeln.

Nu återser jag Kate Coopers perfekta, med teknik korrigerade kvinnor och kvinnokroppar i Bonniers konsthalls stora höstutställning Insomnia där man undersöker begreppet sömnlöshet ur ett samtida kulturperspektiv. Det är alltså inte den individuella sömnlösheten som är utställningens objekt, utan en samhällstrend som har med vår tids tekniska status att göra där dygnsrytmen luckrats upp och där vi genom tekniken är tillgängliga och kan vara aktiva dygnet runt. Mörker och ljus är inte längre primärt ett naturfenomen utan en effekt av tekniken. Likaså är sömn och vakenhet relativa begrepp, enligt utställningsarrangörerna.

Att Coopers verk mycket väl kan sorteras in under en sådan rubrik förefaller rimligt; de artificiella korrekta eller korrigerade ansiktena, ögonen, tänderna och de vältränade kropparna tillhör gestalter vars ursprung lika väl kan vara artificiellt som naturligt. Däremot får verket i detta koncept inte samma genusmedvetna framtoning som den gången i Berlin. Att sätta en tematisk etikett på ett verk gör definitivt skillnad och riskerar att låsa tolkningen till curatorns tanke. Men i Bonniers konsthall har verket fått spatiöst utrymme vilket bidrar till kraften i uttrycket. Hur man sedan avläser det är väl snarast en fråga om personlig lyhördhet.

Katarina Löfström har gjort sig känd som en konstnär som går sin egen väg och inte utan vidare låter sig ledas in under teman. I sin videoloop hos Bonniers söker hon det känsliga tillstånd mellan vakenhet och sömn där de hallucinatoriska bildupplevelserna brukar uppträda. Här sker det genom kameraåkningar i vad som ser ut att vara en berg-och-dalbanetur. I ett flimmer av ljusfläckar och den återkommande rasande farten tar det undersökta tillståndet visuell gestalt.

Katarina Löfström har i tidigare videoverk varit inne på liknande tankegångar när hon exempelvis låter ljudupplevelser översättas i visuell form som i den stora installationen Coloratura i Musikens Hus i Uppsala där konserternas ljud visualiseras i en fasadinstallation, synlig bara för dem som inte närvarar i konsertsalongerna men desto mer expressivt på husets fasad och i stadsrummet. Coloratura är ett interaktivt ljusspel som anknyter till husets öppna, ljusa arkitektur på ett adekvat sätt. Med verket Doownhill hos Bonniers konsthall blir det snarare medvetandets olika vakenhetsgrader som ges fysisk, visuell form. Löfströms verk är ett av utställningens främsta, värt ett extra studium av konsthallsbesökaren.

Leif Elggren intresserar sig också för dessa skikt i medvetandet och han gör det genom att luta sig mot den verklige experten på området, Sigmund Freud. Elggren har besökt Freuds hus i London där han en tid hade sin berömda divan placerad, divanen där patienternas drömmar och omedvetna skikt skulle plockas upp till ytans medvetenhetsgrad för att kunna analyseras. Elggren har tänkt sig denna process ur fysisk, rumslig aspekt när han helt enkelt själv intagit den ”det omedvetnas” fysiska plats som i hans verk är utrymmet under divanen. Under Freuds Couch redovisas huvudsakligen via en rad fotografier tagna under soffan och bearbetade i photoshop för att bli synliga.

I konsthallens informationsblad till utställningen skriver man att konstnären ända sedan barndomen gillat att krypa in under soffor och sängar för att få vara i fred med sina tankar och kunna läsa eller teckna. Freudexperimentet tycks vara en vuxen mans fortsättning av denna barndomsvana. Främst läser jag detta verk som en konstnärs sätt att med sina medel försöka komma åt ett medvetandetillstånd som åberopas i den freudianska analysen och som konstnären försöker överföra till fysisk och visuell gestaltning. Verket platsar därmed definitivt under Insomnias tematiska paraply och är ett av utställningens bästa.

Till nattsömnen och kanske allra mest till hotet mot denna hör tveklöst mardrömmarna, och även dessa uppmärksammas i utställningen. Det är konstnärerna Julia Feyrer och Tamara Henderson som med sitt expressiva, bitvis överarbetade formspråk tar ett av konsthallens tillfälligt scenograferade rum i  besittning. Men trots det storvulna uttrycket blir Feyrers och Hendersons installation ganska svårkommunicerad.

Det bidrag i Insomnia som med all sannolikhet kommer att få mest uppmärksamhet är Carsten Höllers båda sängar, placerade i det mest spatiösa rummet där de kommer att kunna cirkulera medan hugade besökare mot en rejäl summa får tillbringa en natt i konsthallen. Om tanken är att de övernattande gästerna ska uppleva sömnlöshet eller de drömmar som speciella tandkrämer (!) påstås ge eller om det i själva verket rör sig om ett reklamjippo vill jag låta vara osagt. De nämnda tandkrämerna påstås därtill i olika kombinationer kunna framkalla manliga respektive kvinnliga drömmar!

Höllers verk är naturligtvis en konsekvent följd av tanken på interaktiv konst där utställningsbesökaren definitivt blir en del av konstverket. Utan några övernattade gäster i de kliniskt utformade sängarna förblir verket helt enkelt två sängar i ett stort öde rum; med övernattade, (sovande eller vakna gäster, med eller utan mardrömmar?) förvandlas det till ett ovanligt tydligt exempel på detta samtidskonstens intresse för interaktivitet, något som ofta brukar vara fallet i Höllers installationer.

Att natten är av särskilt intresse för de konstnärer som medverkar i en utställning om sömnlöshet är väl ganska självklart. Även om gränserna mellan natt och dag blir alltmer flytande och delvis utsuddade i vår moderna tekniska tid finns ju fortfarande en faktisk uppdelning mellan dygnets olika timmar. Internetkonstnären Rafael Rozendaal visar en ständigt växlande sekvens av bilder under dagtid, den tid då de flesta utställningsbesökare kommer att söka sig till konsthallen. Men Rozendaal kommer även vid några tillfällen att ta över konsthallens hemsida nattetid, och vid de tillfällena kommer nattvandrare i Stockholm att kunna se hans bilder på storskärm på Stureplan.

Till utställningen hör även en avdelning filmer där ett utdrag ur Andy Warhols experimentella Sleep från 1963 är ett givet inslag tillsammans med bland annat Maya Derens dansfilmer och Mladen Silinovics fotoserier. Här har Insomnia en av sina riktiga tyngdpunkter.

Till utställningskonceptet hör också specialsatsningar på såväl vernissage som finissage (den senare 18 januari, 2017). Vernissagens evenemang, utsträckta över en hel natt, är när detta skrivs redan genomförda. På motsvarande sätt kommer utställningens finissage att vara utformad med en rad aktiviteter. Rafael Rozendaal kommer bland annat att besöka konsthallen och genomföra sin performance Abstract Browsing.

Insomnia framstår som ett experiment inte minst med själva utställningsformen och som sådant tveklöst intressant. Och några av de utvalda konstnärernas verk hör definitivt till de sevärda. Men en obestämd känsla av mer event än konst går inte att komma ifrån.

Cristina Karlstam

Konst

Bonniers konsthall

Insomnia

Tom 22/1 2017