Cristina Karlstam har sett den amerikanske konstnären Bill Violas bildsättning av Wagners opera Tristan och Isolde som inledde årets Östersjöfestival i Stockholm

Att publiken inte enbart bestod av trogna operafans (dom fanns där också med sina stående ovationer och bravorop vid applådtacket) berodde säkert på att en tredje mästare inte bara var fysiskt närvarande utan även hade givit uppsättningen dess överdådiga konstnärliga bildmässiga gestaltning. Jag talar om videokonstnären Bill Viola, ett världsnamn på den internationella konstkarat, och för ovanlighetens skull hade alltså även en betydande konstpublik hittat till operan den här kvällen.
Själv var jag definitivt där just av det skälet, att få se och uppleva Violas videogestaltning av den gamla tidlösa myten om kärlek, liv och död, ämnen som återkommer gång på gång i olika versioner i hans konstnärskap. Och detta var en historisk kväll i Stockholm: sedan operan i Violas gestaltning uppfördes i Paris 2008 har det varit varje konstintresserads dröm att få uppleva den själv, inte bara via småstycken på Youtube. Att den skulle komma att inviga Östersjöfestivalen hade man knappast vågat hoppas, men nu satt jag och alla de andra intresserade i en fullständigt fullsatt Berwaldhall (där Hans Vikstens bildgestaltningar fortfarande pryder väggarna i foajén Vid ett tidigare besök upprördes jag över att man okänsligt placerat reklamaffischer framför Vikstens verk).
Men det var alltså den amerikanske videopionjären Bill Viola som var kvällens stora namn, och i en programpunkt före konsertstart berättade han generöst och med mycket stort allvar och en smula humor om sitt konstnärskap i allmänhet och om detta verk i synnerhet. Vid sin sida hade han sin hustru Kira Perov, utan vars deltagande i arbetet han inte hade lyckats, försäkrade han. ”Vi är ett team”, sade Bill Viola, och hustrun konstintendenten log bekräftande.
Om henne har jag inte tidigare hört mycket talas vid alla de utställningar av och med Viola som jag sett genom åren: i Venedig, London, Stockholm. Men nu har konstnären själv alltså bekräftat att ett Violaverk är skapat av två personer, han själv och hans hustru.
Och Viola är en flitig utställare runt om i världen På Moderna Museet visades redan 1993 utställningen Bortom ögat. I London har jag sett den stora utställning som National Gallery arrangerade 2003 och i Venedigbiennalen 2007 var hans verk Ocean without a Shore ett av de riktigt stora mötena med ett konstnärskap som är märkligt berörande och nästan tidlöst, trots den onekligen moderna tekniken. Det beror bland annat på att Viola inte skyr de stora ämnen som brukar kallas existentiella, och att han vågar vara precis så allvarlig och starkt känslosam (utan att vara patetisk eller sentimental) som de stora frågorna om liv och död kräver.
Detta omdöme gäller även i högsta grad det verk som nu under den fem timmar långa föreställningen, en huvudsakligen konsertant version av operan (vilket gjorde att solisternas agerande var klädsamt återhållet och reducerat). Det som hände, hände på den stora duk där Violas konstverk projicerades. Det här var huvudsakligen Violas opera.
Bill Violas ”palett” är rik men samtidigt mycket koncentrerad till ett antal uttryck som känns igen och som används i olika konstellationer, så också i Tristan och Isolde. Vatten, eld, metamorfoser, nyanser, rörelse, kommande och avtagande återkommer; det är en konst nära de fysiska elementen som alla ges metaforiska kvaliteter men sällan används illustrerande. Visst kunde man i någon mån följa den tämligen röriga ”händelseutvecklingen” i Tristan och Isoldesagan i Violas video, men utom i något enstaka fall (där det för övrigt föll sig helt naturligt) hade Viola valt att inte illustrera utan att snarare med sina bilder lägga till, fördjupa och vidga myten om den eviga kärleken, om dödslängtan och om det slutliga uppgåendet i intet där de båda älskande förenas i ett vibrerande ljusflöde.

De religiösa spåren i hans estetik är också återkommande. Här begjuts de båda älskande med vatten i en laddad scen där antika urnor används som ”dopkärl”. I andra sekvenser sänks kropparna ner i vatten eller de båda aktörerna doppar sina ansikten i kärl med ursprungselementet vatten. Att det även finns ett buddhistiskt drag i konstnärens livs- och konstsyn bekräftade Viola själv iden inledande presentationen. I verken kan det avläsas inte minst i det avspända förhållningssättet till livscykelns obönhörliga gång.
Konstformen opera var för honom i stort sett obekant innan han fick förslaget att ”bildsätta” Wagner av Salonen. ”jag började med texten”, förklarade han, och ville inte beskriva berättelsen om kärleksparet som en tragedi. Liv och död hör samman och förutsätter varandra, tycks han mena, och sådana slutsatser kan man tveklöst dra i flera av Violas tidigare verk. Jag tänker på Nantestriptyken, där han parallellt berättar om sitt barns födelse och sin mors död i starka bilder. I ett annat verk tycks de döda för några ögonblick återkomma och bli synliga i kroppsliggestalt för att sedan efter några sekunder försvinna in i det eviga mörkret igen. I Passions gestaltas människors djupaste känslor av sorg och förtvivlan, ensamhet och ångest i ett så långsamt bildflöde att man knappast ser rörelserna. Det är ett berättarsätt om gör varje känsla på gränsen till outhärdligt tydlig, ett arbetssätt som Viola använt även när det gäller Tristan och Isolde. I en figurativt iscensatt sekvens möter betraktaren en kvinna och en man som oändligt sakta rör sig, klär av sig plagg efter plagg för att till sist stå både fysiskt och mentalt nakna inför sig själva och varandra.
Här kunde jag fortsätta att beskriva scen efter scen i detta visuella drama som placerar sig i raden av oförglömliga verk av en av samtidskonstens absolut största bildpoeter. Att han denna gång valt att arbeta i nära samverkan med musik och musiker innebär dessutom att helheten nuddar vid det som en gång var kompositören Wagners dröm, den allomfattande konsten.
Operan framfördes på originalspråket tyska, och även om sångarna var skickliga och välartikulerade hade man onekligen nytta av den översatta textremsa som rullade. Men något störde denna trots allt fokuseringen på Violas bilder. Då och då valde jag egensinnigt att lämna texten därhän och låta musik, sång och bild samverka utan hundraprocentig förståelse av själva händelseutvecklingen. Den är trots allt mindre viktig än den starka känsla som musik och bild gemensamt förmedlade.
I dag har Viola goda medarbetare som sköter mycket av det rent tekniska framställandet av hans verk medan han kan koncentrera sig mer på det idémässig, konceptuella innehållet, berättade han. Och om sitt bidrag till operan menade Bill Viola att hans ambition varit att skapa en ”Tristan och Isolde för vår tid”.
”I wanted to show you what love looks like”.