Utgångspunkten för Spritmuseums verksamhet som konstinstitution är onekligen lite speciell. Som förvaltare av en stor Absolut Art-samling med verk av internationellt verksamma konstnärer har man visserligen ett rikt utbud av professionella utställare att välja bland. Men för att det ska bli något mer än uppvisningar av världsnamn krävs kanske ett alldeles särskilt koncept som gör att en utställning får en dragningskraft på publiken.

När Spritmuseum härom året lät den amerikanske konstnären Keith Haring vara navet i ett omfattande projekt föll sig flera konstnärsnamn ganska naturliga som samtalspartners. Nu har man valt att låta en svensk ”medlem” i den illustra Absolut Art-familjen vara huvudperson i höstens och vinterns stora konstsatsning. Det är Dan Wolgers, en av svensk konsts allra mest namnkunniga men också mest avancerade konstnärer som är Spritmuseums val. Och för att matcha ett ovanligt rikt och mångbottnat konstnärskap har man valt en lite ovanlig väg när man avstått från att addera konstnärskolleger till Wolgers (vilka skulle för övrigt på allvar kunna matcha hans estetik?). I stället har man initierat ett samtal över genregränserna när man valt en av den samtida svenska litteraturens mest briljanta företrädare, Lena Andersson, som Wolgers sparringspartner.

 

Resultatet har blivit en utställning eller snarare ett koncept på högsta intellektuella nivå. När två självständigt tänkande individer på det här sättet får möjlighet att samarbeta kan resultatet inte bli annat än briljant, även om kanske en del besvärande frågetecken finns kvar kring Andersson och Wolgers gemensamma projekt som nu visas i lokalerna på Djurgården i Stockholm.

Konceptet är följande: Lena Andersson har fått välja fritt bland Wolgers verk och göra ett urval av verk till vilka hon har skrivit kommenterande texter. Det blev cirka 30 verk av Wolgers som Andersson fann intressera att använda som utgångspunkt för sina texter som snarast är självständiga essäer, bitvis lärda på gränsen till svårtillgängliga och enbart nödtorftigt sammanhängande med konstverken. De senare har Wolgers (som svarar för hela utställningsbygget) valt att placera i glasvitriner som belyses punktvis med spotlights riktade mot de utställda verken. Sättet att visa konst på det här viset hör snarast hemma bland utställningar av äldre dyrgripar och skär sig effektfullt mot det trasiga och medvetet ”skräpiga” i Wolgers objekt. Intill dessa har Anderssons texter hängts upp med hjälp av rundstavar och specialbeställd metalltråd som möjliggör den exakta placering i relation till konstverken som Wolgers åstundat.

Det är texter om ett till tre A4-ark, och det säger sig självt att de bjuder rejält motstånd för den besökare som inte är beredd att tillbringa timmar i utställningssalen. Dessutom blir de genom sin placering i nivå med konstverken snarast förvandlade till konstobjekt i sig; besökare som vill kunna tillägna sig Anderssons texter på ett mer konventionellt sätt får vackert vänta på den bok som ska publiceras av Albert Bonniers förlag efter nyår.

I Cora skriver vi om kvinnor, konst och kultur. Du vet väl att Cora utkommer med fyra tidningsnummer per år? För att prenumerera följ denna länk: https://cora.se/prenumerera/

På ett sätt är arrangemanget med sin motsägelsefulla konstruktion alldeles kongenialt med Wolgers konstsyn där besökarna har vant sig vid att intet är vad det till en börjans tycks vara. Lena Andersson har exempelvis fastnat för den oanvändbara sked som är ett av verken i vitrinskåpen (för övrigt ett arrangemang som helt motstridigt förlänar konstverken en status som Wolgers samtidigt gör allt för att desarmera). En oanvändbar sked vars skedblad hänger löst från skaftet, en leksakshund med bara ett öra är ett par exempel på kommenterade konstverk. Så gott som alla utvalda verk har samma grundkoncept, vilket Lena Andersson också konstaterat till Dan Wolgers förtjusning. Precis så vill han uppenbarligen att hans konstnärskap ska läsas, och Andersson har gjort det med betydligt skarpare formuleringar än kanske någonsin. Så här lyder hennes egen programförklaring till sitt deltagande:

”Jag valde de verk jag fann vara emblematiska för Wolgers verksamhet som idékonstnär och poetfilosof, men samtliga kunde ha ersatts med andra Wolgersverk utan att texterna hade blivit så mycket annorlunda, för verken är egentligen ett och samma.”

Själv kommer jag osökt att tänka på ett verk som inte är representerat i Lena Anderssons urval, den trälåda som när man försöker öppna den med ett knapptryck hela tiden stänger sig själv. Kanske är det verket det som allra tydligast gestaltar Wolgers hela konstnärskap. Att det inte finns med i utställningen ser jag som ännu ett exempel på hur nära Wolgers tankesätt Lena Andersson kommit när hon nu medverkar i en Dan Wolgersutställning med texter som inte längre är texter utan objekt i sig, lika självklara och ”omöjliga” som den utvalda skeden från 1977 (av Andersson beskriven med titeln Slapp sked)

Summan av intrycken från denna utomordentligt intressanta och utmanande, roliga, svårtillgängliga och stimulerande utställning blir nog att Egentligheter är ett projekt som med genial kraft upphäver sig själv. Precis som träasken.

Cristina Karlstam

Översta bilden: Dan Wolgers och Lena Andersson. Egentligheter, Spritmuseum, Djurgården

 

Konst/litteratur

Spritmuseum, Stockholm

Egentligheter

Lena Andersson

Dan Wolgers

Tom 17/4 2017