Ett vitt papper på golvet, en tapetrulle, en mans grepp om en kvinnas bröst – allt signalerar en rörelse som får Inta Rukas stillbilder att vibrera.
Rihards Stibelis 2006, Inta Ruka
Den lettiska fotografen Inta Ruka fick sitt internationella genombrott när hon representerade sitt land på Venedigbiennalen 1999. Men ”städerskan” på svenska ambassaden i Riga började fotograferalångt innan, redan som tonåring när hon fick en kamera av sin mamma och ”drog olycka” över familjen som modern uttryckte saken. Olyckan bestod i att Inta Ruka i likhet med många fotografer till en början använde sig av köket som mörkrum och modern blev hänvisad till torrt bröd och sallat på veckoändarna när köket ockuperades och Inta blaskade med fixeringar och framkallningsvätskor.
Inta Ruka kommer ur arbetarklassen och utbildade sig som femtonåring till sömmerska. Det är också huvudsakligen människor ur arbetarklassen som förekommer i hennes porträttbilder. Hennes första stora fotoprojekt My Country People påbörjades 1983, en idé som hon förknippar med sin blyghet på den tiden. Bilderna visar människor i de små byarna i Balviregionen, en avfolkningsbygd i Lettland, där Inta ofta tillbringade somrarna som barn. Ett annat av hennes projekt är Amalias street 5a, om människorna i ett hundra år gammalt trähus, tio minuters bilväg från centrala Riga.
Donats Studers 1984, Inta Ruka
Inta Ruka är även verksam med ett pågående projekt på Hälsinglands museum som vi kommer att berätta om i nästa Cora i december. De flesta av oss har också mött henne genom fotografen Maud Nycanders film, Fotografen från Riga, 2009. Parallellt med utställningen You and me på Fotografiska i Stockholm visas en ny dokumentärfilm, ett samarbete mellan Lars Thunbjörk, Maud Nycander och Inta Ruka. En film som fått titeln Vägens ände och som handlar om Daina, en kvinna som lever isolerat långt ute på den lettiska landsbygden, nära ryska gränsen. Närmaste granne finns på tre kilometers håll, Dainas man är död, hon besöker honom på kyrkogården, barnen har emigrerat till utlandet, sonen till Norge, dottern till Italien. Daina lever ensam med sin stora vakthund George Bush som enda försvarare mot vildsvinen som härjar i potatislanden. Vägens ände kommer även att visas på Folkets bio.
Vilis Lesnieks 1986, Inta Ruka
Inta Rukas utställning på Fotografiska består av ett femtiotal verk, några aldrig tidigare visade. Det är svartvita bilder, huvudsakligen porträtt, avskalat och renodlat och ofta med en personlig berättelse prydligt nedskriven på en lapp för hand av Inta själv, fästad bredvid. Inta Ruka arbetar ofta med en person i taget och samtalar helst ostört med den hon ska fotografera för att få veta så mycket som möjligt av dennes liv. Här finns exempelvis bilden på mannen med den vita hästen, infångad nära ryska gränsen. Vad man ser är en bild på en man med en vit häst som står på en väg, säger Inta Ruka, men om inte hon hade berättat bakgrunden till bilden hade vi inte fått veta att hästen rymt och att mannen letat efter den i över två dagar, fruktansvärt orolig för att hästen skulle ta sig över gränsen. Hästen kunde tagit sig in i Ryssland utan problem men det hade inte ägaren kunnat, förklarar hon. Den ömsesidiga respekten mellan Inta Ruka och människorna hon porträtterar går inte att ta miste på, kanske är det förklaringen till den ibland närmast visionära blicken hos människorna i hennes porträtt, som för övrigt borde kallas något mer än bara porträtt – det är lika mycket omgivningen, bakgrunden, rummet, som lever och andas.
Yvonne Ihmels
Klicka på bilden här bredvid för att lyssna till Inta Ruka när hon berättar om en av de människor hon mött och porträtterat.