En Nora för vår egen tid

Med sin uppsättning av Ibsens Ett dockhem lyfter regissören Ragnar Lyth upp pjäsen till en allmänmänsklig och dagsaktuell nivå där den berör oss alla, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Sven Ahlströms Torvald och Annika Hallin som Nora färdas genom tre tidsskeden i Ett dockhem på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Ett dockhem av Henrik Ibsen. Översättning: Mia Törnqvist. Regi: Ragnar Lyth, scenografi: Sören Brunes, Kostym: Elin Hallberg, dramaturg: Mia Törnqvist, ljus: Ellen Ruge, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Maria Reis. I rollerna: Annika Hallin, Sven Ahlström, Anja Lundqvist, Niklas hjulström, Gerhard Hoberstorfer, Lena-Pia Bernhardsson, Eva Rexed och två barnlag.

De yttre villkoren må vara andra. Men på ett inre plan har slagkraften knappast mattats i Henrik Ibsens drama Ett dockhem, från 1879. Dess teman är tidlösa, antingen de diskuterar frågorna om gott och ont eller rätt och fel, maktkampen i nära relationer, självförverkligande eller emancipation och jämställdhet. När Ragnar Lyth nu sätter upp pjäsen hos Stockholms stadsteater drar han en tidsaxel från dramats tillkomstår till dagens samhälle. Markörer är klädmodet men också att en portabel skivspelare för EP-plattor får ersätta pianot som ackompanjemang till tarantellan, som här är en gammal schlager. Till andra aktens 1950-tal hör också att Nora röker cigaretter i stället för att mumsa biskvier. I tredje aktens stora uppgörelse, förlagd till vår egen tid, talas det om hur Kristine Linde ”dumpade” Niels Krogstad den gången hon gifte sig med en rik änkling. I stället för ”det vidunderlige”, som annars blivit ett av pjäsens karaktärsord använder man här den enklare beteckningen ”under”.  

   Att pjäsen spelas i en åtstramad version i nyöversättning av Mia Törnqvist betyder dock inte att handlingsföljden ändrats, den ser ut som vanligt. Däremot är det lite som att tiden färdas på egen hand genom tre århundraden i den här uppsättningen. Det fungerar alldeles utmärkt och understryker en alldeles egen dimension i Ragnar Lyths tolkning. Här står människovärde, mening och livsinnehåll i centrum, Inte att få rätt till varje pris. Allt som har med juridik och kriminaldrama att göra är nedtonat. Dessutom får uppsättningen sägas ha blivit ordentligt nutidsanpassad, när det inte längre är någon tvivelaktig ”ära” utan i stället tanken på karriären som vägleder Torvald i hans ställningstaganden.

   Ändå har Sören Brunes sett till att åtskilligt är som det brukar vara med

Sven Ahlström, Niklas Hjulström och Annika Hallin i Ett dockhem där frågorna om människovärde och livsinnehåll står i förgrunden. Foto: Petra Hellberg

en scenografi som är uppbyggd som mobila delar av ett dockskåp. Visserligen i stiliserat utförande. Men den på vår tid i hög grad tillämpbara lekmetaforen lämnas ändå aldrig ur sikte, vilket innebär att frågan om en människas ansvar för sitt liv får fullt genomslag även den här gången. Om man så vill, kan man också se hur Noras väg till frigörelse går via hennes nyväckta medvetenhet om också de mörka sidorna hos Torvald, dem hon inte velat se under de åtta årens äktenskapliga lek. På så sätt blir upptäckten att han inte är någon alltigenom god människa en förutsättning för hennes eget ansvar för sig själv och för sitt liv. Och det sker med marginal innan slutscenen, där hon lämnar hemmet för att kunna omsätta insikten i praktik.

   Det som därmed blir tydligt i Ragnar Lyths instudering är att Kristine Linde och Niels Krogstad är ett motsatspar till Nora och Torvald. Linde och Krogstad har bägge på var sitt håll redan upplevt det som blir Noras och Torvalds läxa för framtiden. För de förra är det frågan om en återförening utifrån erfarenheter, vilka för de senare återstår att göra. Onekligen är det med den i människokunskap väl förfarne Ibsen, som regissören har slagit följe i den här uppsättningen. Att barnen dessutom är närvarande som iakttagare vid Noras uppbrott, gör diskussionen om denna handlings innebörd omöjlig att föra på ett enbart teoretiskt plan.

   Den som hamnar lite vid sidan om i instuderingen är Niklas Hjulströms lågmälde doktor Rank. På hans platonska kärlek till Nora går det inte att ta miste, men den betydelse han brukar ha för hennes självkänsla lämnas huvudsakligen därhän. Det innebär också att Annika Hallins Nora lämnas huvudsakligen åt sig själv och blir utan det stöd för sin självbild, som vännen till familjen gav henne senast i Dramatens uppsättning av pjäsen förra året. Kanske är det därför också som inslagen av självbestraffning i umgänget med barnen slår så skoningslöst, sedan Torvalds tillrättavisningar gjort sitt. Hennes värnlösa utsatthet den här gången märks dock kanske allra mest i Krogstads katt och råtta-lek med henne, då ett helt liv till slut rämnar. Annika Hallin gör denna passage till det mest gripande inslaget i föreställningen, här är alla drag av Ett dockhem som ett emancipationsdrama borta. Vad det i stället handlar om är en människa utlämnad inte bara till ett samhällets skruvstäd utan till krafter starkare än hon själv över lag. Iskalla vindar drar in i pjäsen och stannar sedan kvar genom resten av föreställningen. Den belägenheten får hos Annika Hallin en gestaltning, som allra mest har med villkoren att vara människa att göra. Om inte förr ges dramats kamp på liv och död här en hårt sylvass åskådlighet. Det är storslaget genomfört.

   För Sven Ahlströms Torvald är manöverutrymmet mera begränsat. Han lämnar varken som bankdirektör eller familjefar några krediter, allra minst till Nora. Till sig själv inga alls. Ahlström försvarar med eftertryck sitt emellanåt otäcka porträtt av en moralisk desperado som snöper sig själv. Att även Torvald behöver vidga sina horisonter står utom varje tvivel. Men då från motsatt håll än det som gäller för Nora. Särskilt god hand har Sven Ahlström med de stråk hos rollen som visar hur panikslagen Torvald är pjäsen igenom, vilket bidrar till uppsättningens höga puls. Men det är med Anja Lundqvist i rollen som Kristine Linde och Gerhard Hoberstorfers Niels Krogstad som Ragnar Lyth hittar fram till det i pjäsen som ger den dess mest dagsaktuella tillämpning. Där vänskapen, kamratskapet och de gemensamma referensramarna befinner sig i överensstämmelse med en rationalitet, som står framom dockhemmets föga verklighetsanpassade illusioner. Det blir i första hand Anja Lundqvists fru Linde, som blir regissörens talesperson för en sådan utväg ur dramat, och hennes övertygande rollgestaltning ger den ståndpunkten en så levande täckning som bara är möjligt. Men även hos Hoberstorfers Krogstad, som befunnit sig på det djupaste av vatten, finns motsvarande drag av en människa som inte förstenats eller gjorts till krympling i sin livskamp. 

   Onekligen är det en till vår dagsaktuella verklighet anpassad tolkning av en pjäs som annars reducerats till så många klichéer, som Ragnar Lyth åstadkommit. Resultatet är en imponerande föreställning, som lyfter upp dramat till en tidlös nivå och ger underlag för en diskussion på en plan där den berör oss alla.

Bo-Ingvar Kollberg