Den finaste skatten, Foto och text Erika Hedman
Förlag: Kabusa Böcker
Död och sorg tycks vara ämnen som lockar barnboksförfattare, hur märkligt det än kan låta. I författaren och bildkonstnären Erika Hedmans bok handlar det om en liten flicka vars farfar drunknat, men här finns ändå en impressionistisk lätthet, som kontrasterar mot den tunga sorg som även läsaren kan känna i sitt hjärta.
När Marta kommer till farmor och farfars hus för att hälsa på den här sommaren vet hon att det inte kommer att bli som vanligt. I stället för att springa vägen fram som hon brukar, går hon stillsamt fram till huset. Men är farfar verkligen död? Han visar sig för Marta, viskar hemligheter i örat, och visar Marta ställena där de lekte skattjakt förra sommaren.
Erika Hedman är författare och fotograf, utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg. Hon bor med sin familj i Göteborg men är uppvuxen i Sorsele, och det är också det norrländska landskapet och den ljusa sommarnatten där solen aldrig vill gå ner, som återfinns i bilderna. Det är lite som att bläddra i en bilderbok för barn som den såg ut på 1960-talet. Miljöerna är laddade med symboler från den tiden och köket där farmor och Marta ska äta sin middag ser ut som om ingenting hänt de senaste 40 åren, låt vara att utdragssängen där Marta sover nog hämtats från ett tidigare datum. Farmor har blivit gammal, bara fotografierna tagna hos fotografen som står på fönsterbrädet, berättar att farmor och farfar en gång var unga och vackra även dom. Det är en skicklig lek med minnet som fotografen vet att utnyttja. Men Erika Hedman leker med flera av fotografiets genrer, vare sig det är ”arrangerade” bilder med tidstypisk inredning eller naturbilder på gammal hederlig granskog. Ibland tycks bilderna som hämtade ur familjealbumet, andra gånger som korniga snapshot, ögonblicksbilder, eller återigen syns endast detaljer där känslan är huvudsaken, inte motivet. Och jag hör hur det låter om Martas gummistövlar när hon drar iväg till skogen eller hur det känns när hon sticker sig på ett granbarr eller hur det där munspelet låter, som man inte riktigt säkert kan veta om det finns på riktigt eller ej.
Marta har en röd klänning, Erika Hedman har väckt fantasin och nog kan här finnas vilda associationer, men framför allt till personlig styrka. Mormor är kärv och rättfram, henne går det inte att komma undan, med en nykterhet som raserar drömmen, eller fantasin, men som nog kan få en liten flicka att känna sig trygg. Frågan är om läsaren, eller den man läser högt för, kommer att känna sig trygg? Och tänker närmare efter är nog frågan den om inte det här är en bok för vuxna snarare än för barn?
Yvonne Ihmels
