Djupt berörande om kärlekens språk

Datum:

|

Scenkonst

Dramaten, Lilla Scenen: De stora vidderna av Arthur Schnitzler. Översättning: Horace Engdahl. Regi: Tobias Theorell, scenografi: Magdalena Åberg, ljus: Torkel Blomkvist, peruk och mask: Eva Maria Holm och Peter Westerberg, dramaturg: Cecilia Ölveczky. I rollerna: Thomas Hanzon, Petronella Barker, Erik Ehn, Irene Lindh, Otto Hargne Kin, Staffan Göthe, Chatarina Larsson, Rakel Benér Gajdusek, Reuben Sallmander, Julia Dufvenius och Noah Hofvander/Olof Neppelberg.

 

Två brytningstider glider samman i uppsättningen på Dramaten av De stora vidderna. Där finns Arthur Schnitzlers egna upplevelser av den habsburgska dubbelmonarkin i Wien vid förra sekelskiftet för drygt hundra år sedan. Men också tydliga genomslag från vår egen samtid med dess uppsjö av livsstilar och motsägelser, all förvirring och vilsenhet, när det gäller de djupare värdena om mål och mening. Mest av allt förenar nog den gemensamma jakten på förhöjd livskänsla och de olika försöken att undkomma en leda som ständigt hotar.

Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, hette det förr i världen, både i budorden och i katekesen. Detta, om något, är satt ur spel i den här pjäsen från 1911. I stället är snedsprången och sveken det mest utmärkande för livsföringen hos de här rollerna. Och knappast heller är dubbelmoralens mekanismer eller följdverkningar lämnade därhän i detta drama om vinnare och förlorare, där språket mera används för att dölja än för att synliggöra. Medan åtskilligt utspelas på ytan, är det i själva verket drifterna och det omedvetna som styr. Det som brukar kallas moral och samvete har inte särskilt mycket att säga till om. Schnitzler var samtida med Freud och den senare fick åtskilliga av sina upptäckter bekräftade av sin diktande läkarkollega. Bedrägerier, men också självbedrägerier, har en given plats i denna till själens alla dunkla skikt förlagda berättelse. Det är inte särskilt långt till människokännaren Ibsen. För den delen inte heller till Anton Tjechov.

Så är avståndet inte särskilt långt mellan de ryska landsgodsens sätt att fördriva fritiden och den dekadenta livsföringen i sommarvillan i Baden bei Wien. Scenografen Magdalena Åberg har för inledningen skapat en ogenomtränglig mur av växter, som täcker fondväggen. Det som utspelas innanför den sker i det fördolda också inom människorna. Vid semesterresan till Dolomiterna dominerar tre speglar fyllda med scenrök, som förflyttar handlingen till den dimma eller de lågt liggande moln som ofta kännetecknar alplandskapet. Mot pjäsens slut, tillbaka i Baden, är fondens växtlighet betydligt glesare. Att träden slagit ut i blom, är en fyndig markör för de eventuella insikter som vunnits under resans gång.

DSV_De stora vidderna_0485_1920x0
Storartad. Erik Ehn visar sina eminenta utförsgåvor som skådespelare i rollen som doktor Mauer i Schnitzlers drama. Foto: Roger Stenberg

Regissören Tobias Theorell har skapat en uppsättning, som är stämd i samma tonart som Max Raabes mjukt ironiska kabarésånger med smak av 1920-tal och fyllda av kärlekens alla klichéer. De utgör inte bara uvertyr till föreställningen utan markerar också de olika akternas rytm. Iscensättningen försummar inte att ta ut svängarna när det handlar om begärets härjningar som, på några undantag när, har människorna helt i sitt våld. Troheten har inte mycket att säga till om när kättjan sätter in. Människorna bär inom sig på stora vidder där det mesta är svårfångat eller helt okänt. Det är bara konsekvenserna som går att iaktta. Och på vilka sätt de påverkar de inblandade.

Fabrikören Friedrich Hofreiter är den som har funnit bäst till rätta i en livsstil med sådana förtecken. Hans affärer med den närmaste omgivningen är pjäsens dramatiska motor. Thomas Hanzon i rollen låter honom visa upp ett framgångsrikt register både när det gäller egen självhävdelse och i samband med alla erövringar. Det är ett skickligt utfört porträtt, om än inte alltid kanske särskilt sympatiskt, av en beräknande egoist i sin prydno, lika förslagen som vidlyftig, när det är frågan om att utnyttja kvinnor som medel. Men hans styrka ligger lika mycket i en programmatisk ytlighet som oförmåga till empati eller djupare känslor. Publiken får själv avgöra om han enbart är ett historiskt eller också ett nutida fenomen.

Sin hedonistiska livssyn delar Hofreiter med Staffan Göthes Herr von Aigner. Dennes praktiska sinnelag vill inte veta av några kompromisser. Om något är slut så är det slut. Vad känslorna än säger. Samtidigt är von Aigner dock föreställningens filosof, som vet en del om vilket kaos en människa bär inom sig. Staffan Göthe bakar in denna dubbla förankring i en gemytlig gestaltning med en ömsint distans till de villkor som gäller. Att småle åt eländet, visar sig vara en framgångsrik strategi. Riktigt lika långt når inte Irene Lindhs Fru von Wahl, som visserligen är snar till att förfasa sig, åtminstone när dottern Erna är i fara. Men ändå resignerat nöjer sig med att iaktta förloppet. Rakel Benér Gajdusek är i rollen som Erna representant för ett ungt och nyfiket sinne, som går på den ena niten efter den andra med sin ungdomliga oskuld. Att hon ännu inte förhärdats av alla pågående förställningar och all dubbel bokföring, som de äldre, är nog bara en tidsfråga.

Hos Chatarina Larssons skådespelerska Anna Meinhold Aigner liksom hos Petronella Barkers Genia Hofreiter, hustru till fabrikören, är osårbarheten under turerna, både de pågående och de i det förgångna, mera tvetydig. Bägge bär på minnespår av kärlek, som fortsätter att binda dem i sina respektive förutvarande eller ännu rådande äktenskap. Hos Chatarina Larsson tillhör makens otrohet sådant som aldrig kan preskriberas. Petronella Barker bär för sin del på en trofasthet, som trots det rådande främlingskapet inför Friedrich Hofreiter, dröjer sig kvar som en dov förtvivlan. Det svek hon utsatts för är ett sår, som inte vill läka. Både Larsson och Barker har en förmåga att lätta på förlåten till sina hemligheter som bidrar till instuderingens djupverkan. Detsamma kan också sägas om Otto Hargne Kin, vars roll som den unge fänriken Otto öppnar för andra stråk, de som har obearbetade relationer mellan generationerna att göra.

Men det som framför allt bär upp föreställningen och gör den till något mera än en uppvisning i flärd, last, lidelse och njutning är Erik Ehns doktor Mauer. Jag har tidigare aldrig sett honom så bra som här. Hans unge doktor är både en kontrastroll och en motvikt mot alla de andra. Hos Ehns Mauer är kärleken ingen självklarhet och handlar heller inte om ett spel där den starkaste vinner. I stället är förnuft och känsla jämbördiga storheter. Där finns lika mycket självkontroll som försynthet i Mauers trevande och fumlande med sitt liv. Liksom ärlighet, bristvaran framför andra i detta skådespel. Att Mauer är en så välsedd gestalt i sällskapet förblir en gåta. Samtidigt betalar han med sin ensamhet och sitt utanförskap det kanske högsta priset av alla för att inte smälta in. Allt detta är storartat genomfört.

Under tiden diskuterar pjäsen ett brett spektrum av sådant som har med människolivet att göra, allt från sanning och lögn, minne och glömska och vårt inre kaos till uppriktigheten i det sociala spelet och i sista hand frågan om hur livet skall levas. Thomas Hanzons Friedrich Hofreiter är och förblir som känslokall cyniker och med alla sina ironier nog den mest livsduglige i det här rollgalleriet. Med barnet som släpps in på slutet, men möts av tystnad, når regissören fram till själva livsnerven i föreställningen. Den som ifrågasätter, skjuter i sank och kastar ett helt nytt ljus över det som pågått under drygt tre timmars tid. Nog är det en stark och djupt berörande föreställning alltid, som Tobias Theorell nu signerat för Dramatens Lilla scen.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

 

Översta bilden: Kallt. Petronella Barker gör Genia Hofreiter och Thomas Hanzon hennes man Friedrich i ett fruset äktenskap i De stora vidderna. Foto: Roger Stenberg