I Uppsala stadsteaters uppsättning av Tjechovs Tre systrar har regissören Dennis Sandin lagt örat tätt intill pjäsens emotionella laddning och låter det inre övertrycket hos rollerna bestämma förloppet. Resultatet har blivit en föreställning, konsekvent genomförd utifrån en sådan läsart, som man tar till sig med stor behållning och som räcker långt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Mikaela Ramel, Linda Kulle och Julia Marko Nord i Tre systrar på Uppsala stadsteater. Foto: Linus Meyer

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Tre systrar av Anton Tjechov. Översättning: Lars Kleberg. Regi Dennis Sandin, kompositör: Mikael Svanevik, scenografi och kostym: Stine Martinsen, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Jonas Nyström, mask och peruk: Nina Lagnefeldt. I rollerna: Mikaela Ramel, Julia Marko Nord, Linda Kulle, Henrik Johansson, Katharina Cohen, Aksel Morisse, Fredrik Gunnarson, Jonatan Rodriguez, Francisco Sobrado, Gustav Levin, Tytte Johnsson och Crister Olsson.

 

Här har alla tågen gått och de nya, som eventuellt kunde komma i fråga, tycks vara inställda. Att järnvägsstationen skall ligga två mil bort, som det står i pjästexten, har scenografen Stine Martinsen satt sig över. I stället för familjen Prozorovs hem, fyller en järnvägsperrong Lilla scenen, när Uppsala stadsteater inleder höstsäsongen med Anton Tjechovs skådespel Tre systrar. Utöver några bänkar rymmer plattformen ett träd, som kunde vara hämtat ur en helt annan pjäs.

   Regissören Dennis Sandin har försett instuderingen med ett tydligt Beckettspår. Alla roller på scenen ägnar sig åt väntan, mer eller mindre. Järnvägsstationen kan dessutom tolkas som en tröskeltillvaro, där alla ambitioner fastnat. Man uppehåller sig vältaligt vid arbetets välsignelser. Men det är mest en förevändning för att slippa göra ett enda vettigt handtag. Mellan akterna står tiden stilla, tristess råder och några längtar till Moskva. Ledan och handlingsförlamningen styr. Och det i en pjäs som rymmer både en omfattande stadsbrand och en duell med dödlig utgång.

   Dennis Sandin skrapar rent i botten på dramat där de existentiella stråken är belägna och låter dem bestämma färdriktningen. Här handlar det om en tillvaro, där meningen med livet är lika fördold som frågorna om varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Dagdrömmarna hämtar näring ur tillgängliga utopier om framtiden, men också de visar sig vara inte stort annat än sätt att fördriva tiden. Med tvivelaktigt resultat. Återstår så nuet, vilket även det är utsatt för olika flyktmekanismer. Det är där föreställningen lägger sitt öra tätt intill pjäsens emotionella laddning och låter det inre övertrycket hos rollerna bestämma förloppet.

   Samovaren, som brukar förekomma i de flesta Tjechovuppsättningar är den här gången ersatt av en dricksfontän. Rekvisitan i övrigt för heller knappast tankarna till Ryssland kring förra sekelskiftet. Det är huvudsakligen dräkterna och som skapar atmosfär och tidsfärg. Vid stadsbranden väller rök och ett gulrött sken upp ur det galler som placerats längs med perrongen. Och skådespelarna är på plats hela tiden. Mellan sina framträdanden markerar de sin närvaro på ett trappsteg runt om den rektangelformade spelplatsen. Publiken är hänvisad till två gradänger placerade mitt emot varandra.

   Samma stiliserande grepp gäller för föreställningen i dess helhet. Med livsbesvikelser och letargi och med förälskelse, frierier, lust och åtrå som varandras motpoler. Åtskilligt i den här iscensättningen handlar om hitta stämningsförhöjande upplevelser för att lindra småstadslivets enahanda, minska allt som enbart tråkar ut, om försök att bryta ensamheten, när ingen lyssnar och orden inte går fram. Eller för att undgå att helt tappa livskontakten. De närmaste parallellerna i vår egen tid kunde vara en livsstil som är yta eller den narcissism som blivit ett obestridligt inslag i vår jagcentrerade och bildfixerade tid. Möjligen finns det också en linje från dåtidens duellerande och tankar kring den kränkta äran till dagens hederskultur.

Av de tre systrarna gör Mikaela Ramel Olga, Linda Kulle Irina och rollen som Masja har anförtrotts i Tjechovs drama på Uppsala stadsteater. Foto: Linus Meyer  

Rollerna i pjäsen är i varierande grad inbegripna i den livskamp som ger uppsättningen dess höga puls. Mikaela Ramel är äldsta systern Olga, som redan från början dränerats på en hel del av sin livståga och i sitt arbete i skolans tjänst hittat sitt eget sätt att uthärda en tillvaro, där utrymmet för henne själv blivit starkt begränsat. Ramels empatiska förmåga lyser dock igenom som ett av pjäsens livsvärden. Julia Marko Nord gör mellansystern Masja, vars möte med den nye chefen för garnisonen, överste Versjinin, leder till framförandets utan jämförelse allra naknaste och mest såriga genomslaget för vad mänsklig förtvivlan och ett förslösat liv vill säga. Medan Masja darrande klamrar sig fast vid det sista som kan ge hennes tillvaro mening, hittar Marko Nord fram till en nivå i sin skådespelarkonst av mäktigaste slag. I Linda Kulles Irina ryms, utöver vad rollen äger av känsligt fångad utveckling från flicksnärta till vuxen kvinna, mot slutet en imponerande inre styrka, som gör henne till den kanske allra mest emanciperade och framtidsinriktade i hela dramat.

   Katharina Cohen, som kunde göra henne den rangen stridig, agerar som Natalia från andra utgångspunkter i vad som från början är ett fullständigt utanförskap med total okunnighet om de koder som gäller i den nya miljön. Men här handlar det mera om försåtlig härskarteknik, när Natalia undan för undan tar kommandot i familjen. Hennes man, professorsämnet Andrej, färdas för sin del åt rakt motsatt håll i vad som kunde kallas ett rent kastrationsförfarande.

Med Aksel Morisse som skolfuxen Kulygin släpps föreställningens friska fläkt in i handlingen. Antingen han blandar in gymnasielatinet i sin svada, sätter betyg på de andras uppförande eller framträder som en spelevink, som aldrig vill bli riktigt vuxen. Samtidigt bär Morisse på ett av de riktigt mörka stråken, när han sluter ögonen och håller för öronen för att slippa konfronteras med Natalies affär vid sidan av.

   Henrik Johansson gör med återhållna men precisa medel en Andrej, vars självbild till slut upphör att existera. För Fredrik Gunnarsons militär Versjinin är det huvudsakligen hemmafronten som ställer till bekymmer. De båda rivalerna om Irina, baron Tusenbach och Soljonyj, görs av Jonatan Rodriguez och Francisco Sobrado i ett samspel där manligheten visar sig i två olika uppenbarelser och den svagaste drar det kortaste strået. Även Gustav Levin hör till Irinas tillbedjare, men från ett mera farbroderligt håll. Med tjänsteväskan i högsta hugg blir han också urbilden för en läkare på landet för vilken miljön haft det avgörande inflytandet på yrkesutövningen. I den hackordning som råder på scenen befinner sig Tytte Johnssons Anfisa och Crister Olsson som Ferapont allra längst ner. Anfisa är den enda i föreställningen som får det riktigt bra till sist. Medan ingenting förändras för Olssons faktotum. Dennis Sandin har sett till, att de bägge rollerna syns tydligt i sin sociala utsatthet i ett samhälle, som väl fortfarande lämnar efterdyningar här och var.

   Till slut blir det den bortdragande Irina som är den enda i den här uppsättningen som förmår bjuda framtiden något motstånd. Att det är en skoltjänst som väntar henne, och det uppväxande släktet som kommer att få ta del av frukterna av hennes arbete, förser föreställningen med ett slutackord som rymmer en del hopp. Regissören Dennis Sandin har hittat en egen läsart för detta Tjechovdrama som man tar till sig med stor behållning och som räcker långt.

Bo-Ingvar Kollberg