De tar steget ut ur bilden

Skulptören som grafiker, grafikern som skulptör? Kanske är skillnaderna egentligen inte så stora. Kanske är steget ut ur bilden, in i rummet, bara en fråga om nyanser?

Filosofen, skulptur av Ulla Fries

Två konstnärer som båda tillämpar bägge arbetssätten ställer just nu ut i Uppsala. Vilket i sig är en anmärkningsvärd händelse i en stad där det ena galleriet efter det andra lagt ner verksamheten den senaste tiden och där oförstående politiker och tjänstemän snarare motverkar än stöttar konstlivet. Men fortfarande finns det några arenor där den intressanta samtidskonsten får synas, skriver Coras konstkritiker Cristina Karlstam.

Två grafiker som också är skulptörer, båda högskoleutbildade såväl i Sverige som utomlands. Äldst av de båda är Ulla Fries, född 1946 i Uppsala där hon fortfarande är bosatt och verksam, en av den svenska grafikens främsta företrädare, trogen den tålamodsprövande, långsamma kopparsticktekniken. En saklig, på sitt sätt jordnära konstnär som i sina bilder förmår förena till synes oförenliga världar och verkligheter. För ett tiotal år sedan gav bokförlaget Atlantis ut boken Graverat, ett praktverk om Fries grafik.

Rockaägg, skulptur av Ulla Fries

I den förnämliga katalog som producerats till hennes aktuella utställning i Bror Hjorths Hus, skriver teaterkritikern Leif Zern om Ulla Fries ”fantasteri vid vetenskapens gränser”. Det är en formulering som så väl fångar in en central faktor i Freis konstnärskap att det vore synd att inte återanvända den. För det är där, i det märkliga ingenmansland mellan fantasins obegränsade marker och vetenskapens väl definierade revir som hennes blåtungor och muränor, skalbaggar och larver, flugor och djur som inte finns, hör hemma. Där bor något som är Fågel eller fisk eller mitt emellan, för att låna en titel på ett av hennes verk. Där visar sig grästuvan vara förbunden med ett väldigt nätverk via sladdar och banankontakter. Jordmodem, Ulla Fries mästerverk från 1997, binder samman de båda världarna på ett sätt som för mig som betraktare känns fullkomligt naturligt i sin orimliga gestaltning.

Den lärde författaren Torsten Ekbom, som skrivit katalogens andra essä, påminner om Joseph Beuys Jordtelefon och kopplar därmed samman Ulla Fries grafik med konsthistorien och med filosofin. På tal om den senare disciplinen: höjdpunkten bland hennes grafiska blad är kanske just Filosofen, den märkliga gestalten i djurhamn, som med sin svarta kappa i en teatral gest fångar in hela tillvaron. I det nya numret av Cora finns en stor bild på just kopparsticket Filosofen.

Nu har han också klivit ut ur papperets tvådimensionella yta och intagit rummet som bronsskulptur. Ut ur bilden, skriver konstnären själv, och visst är det så, ändå är Filosofen också i grafiskt utförande så reell, så närvarande. Nu har han sällskap av snabeldjur och kålhuvuden, av gräshoppor. Rockaägg och fantasidjur, liksom av några skalbaggar och gräshoppor som råkat hamna på sidan eller på rygg, hjälplösa i sin utsatta belägenhet. Tveklöst ändå närvarande där i rummet, det som Ulla Freis med sådan mästarhand befolkar, en rumslighet som i kopparsticken skapas av papperets vithet och i skulpturerna av själva utställningsrummet och av luften vi andas. Som funnes det bara en enda värld, där fantasins poesi som hos C J L Almqvist är granne med vetenskapens exakthet. Ett Almqvistcitat får de torra bladen i ett kopparstick från 1999 att framstå som naturens egna vägvisare in i denna komplexa värld: ”Alm, hägg och hassel, sälg och lind, buga för vind”.

Danskfödda Eva Mossing Larsen, bosatt och verksam i Stockholm, är född 1956 och även hon aktuell med en utställning i Uppsala hos Galleri Strömbom, där grafik och skulptur förenas på ett otvunget sätt. Men här är det inte den frieska kombinationen av fantasi/poesi och

Daphnes fötter, skulptur av Eva Mossing Larsen

vetenskap/verklighet som utgör det konceptuella rummet. Mossing Larsen rör sig i den grekiska mytologin i sökandet efter sina metaforer, främst när det gäller de tredimensionella verken. Här är det snarare gränsövergångarna mellan naturen (närvarande i enkla, lågmälda grafiska etsningar som omsluter hela det väl utnyttjade utställningsrummet) och mytologin som undersöks och slår ut i skulptural form i flera av verken. Främst är det myten om Daphne, hon som väcker Apollons åtrå och som värjer sig mot denna genom att förvandlas till ett lagerträd. Det finns givetvis en genusrelaterad konflikt i detta, som hos Mossing Larsen gestaltas skulpturalt genom Daphnes grönskande lemmar, fötter, armar, mun. 

Den andra berättelse ur den antika mytologin som konstnären använder sig av är den om Leda och svanen. Också här handlar det om relationen mellan Kvinna och Man, den senare i svanens skepnad. Mossing Larsens skulpturer antyder tematiken men blir sällan övertydliga och vågar sig också på ett drag av försonande humor. Även den kristna mytologin har fått några nedslag i hennes utställning via skulpturen Golgata, där ett gråtande ansikte förenas i vertikal förlängning med ett Kristushuvud med törnekrona. Och i rummet återfinns även ett par pelarhelgon i upphöjd position, nästan som vore de Giacomettifigurer.

Hos grafikern-skulptören Eva Mossing Larsen har de tredimensionella verken tillåtits spela huvudrollen i en tilltalande utställning, medan den tysta grafiken med sina enkla impressioner från den iakttagna naturen förblir kvar i bildernas tvådimensionalitet. 

                                                                                    Cristina Karlstam

Bror Hjorths Hus, Uppsala: Ulla Fries (tom 14/4)

Galleri Strömbom, Uppsala: Eva Mossing Larsen (tom 24/3)