Cristina Karlstam har sett Moderna Museets stora sommarutställning Nils Dardel och den moderna tiden och iakttagit en påfallande medvetenhet om livets förgänglighet hos den berömde dandyn.

Nils Dardel i Tokyo, 1917

© Riksarkivet, Thora Dardel Hamiltons arkiv 4 ab:3. Fotograf: Okänd 

 Hos auktionsfirmorna är han fortfarande Nils von Dardel, den svenske konstnär som ropas in till fantasisummor. Mannen som målade Den döende dandyn, ett av Moderna Museets mest kända verk som möjligen i konkurrens med Rauschenbergs Monogram (Geten med bildäck) och Picassos Källan drar mest publik.

Kanske är det mest så han är ihågkommen, han som slopade sitt andliga prefix i namnet och blev Nils Dardel, som hoppade av Konsthögskolan i Stockholm och i stället drog till Paris och kom att bli en förmedlande länk mellan svenskt och franskt konstliv. Elev en kort tid hos Matisse, stöttad och försvarad av Pär Lagerkvist när kritiken mot hans manierade måleri blev för hård, sökaren som lyckades och misslyckades i relationer med både kvinnor och män, androgynen som i dag plötsligt börjar kännas samtida, sedd ur dagens queerperspektiv.

Nils Dardel; man har menat att hans efter hand utvecklade stil, ”dardelismen”, stått i vägen för hans verkliga identitet som människa och konstnär.

Nu har Moderna Museet gjort en storsatsning och visar hela 100 verk av denne lite udda målare hela sommaren. Curator och konstnärligt ansvarig för detta försök till nytolkning av Dardel är förre intendenten vid samma museum, nu chef för Moderna Museets filial i Malmö, John Peter Nilsson. Som uppenbarligen sett och gillat kvaliteter hos Dardel och nu med olika medel söker övertyga också en museipublik om Dandyn Dardels betydelse.

Det är en härlig utställning med flera välkända godbitar men också med en rad verk som sällan eller aldrig visats tidigare. 50-talets tonåringar som inte sällan hade Dardels målning av den mexikanska flickan med korslagda händer i reproduktion på väggen, beundrarna av nämnde döende aristokrat omgiven av hjälpande och sörjande kvinnor och män – många lär njuta av konsten och känna igen sig, återseende är oftast angenämt.

Själv går jag runt i utställningen och slås gång på gång av hur dödsmedveten denne till synes lättviktige konstnär tycks ha varit. Jag tänker inte bara på explicita, nästan makabra målningar som Skelett till häst eller den burleska Huvudjägarens frukost. I målningen Dödens domestiker ser vi tre svartklädda herrar med spetsglas i händerna, begravningsentreprenörerna som tycks dricka den dödes skål. I en spegelbild i bakgrunden skymtar den förmodat avlidne, en dandy även han med de typiskt långa, vackra smala händerna som nästan varje mansgestalt hos Dardel är begåvad med. Och som han själv av fotografierna att döma också hade. Visst är det ett självporträtt som skymtar i spegeln?

Detta är bilder som uttalat eller lite indirekt berättar om Dardels medvetenhet om sin förestående bortgång; konstnären led av svåra hjärtbesvär men levde samtidigt ett utagerande liv med både alkohol och droger, något som knappast fördröjde den hotande döden. Men det är inte bara den egna förgängligheten som tycks ha upptagit Dardels tankar. Målningar som Flickan och Döden. Den drunknade flickan, märkligt stiliserad, eller den myllrande absurditeten i Dam i gröna pyjamas mördande herre i svarta pekar i samma riktning, liksom Begravning i Senlis. Senlis utanför Paris var länge Dardels hemort; över huvud taget reste denna man mycket, men vistelsen i New York tycks inte h blivit den framgång han hoppats på.

Nils Dardel Visit hos excentrisk dam, 1921 © Nils Dardel/BUS2013

Utställningen visar en tämligen habil målare utan egentlig egen stil men en desto bättre tecknare. I själva verket är linjen, teckningens essens, grunden även i de flesta målningar, inte färgen som ibland tycks ha lagts på lite hur som helst. Porträttören Nils Dardel framstår däremot som oftast mycket skicklig, och det var också som sådan han försörjde sig med (får man förmoda) välbetalda societetsuppdrag. Det adliga prefixet von levde på något sätt kvar i hans identitet, trots att han slopat det verbalt.

Långdragna, smärta män, ofta med byxor sylvassa som i Karl Gerhards berömda kuplett Jazzgossen, hör till de vanligaste motiven, vare sig de visar upp dottern som en vunnen trofé eller fylkas kring baren med glas i händerna. En lite underlig motivkrets med ett lätt naivt och samtidigt utstuderat manierat stilgrepp och så med den underliggande känslan av att detta måleri i grunden handlar om konstnären själv och hans livs- och dödsskräck. En egendomlig utställning som definitivt inte saknar kvaliteter och ett på sitt sätt välkommet nytänkande. Utställningskatalogen är rikt bildsatt och innehåller dessutom läsvärda essäer av Erik Näslund, Annika Öhrner och John Peter Nilsson.

1943 gick Nils Dardel ur tiden, drygt 50 år gammal. Var han modernist? John Peter Nilsson och hans utställning diskuterar frågan men kommer inte fram till något entydigt svar. Att han var en ganska central del av den moderna tiden i Sverige tycks dock stå klart, och utställningen har också fått den lite försiktiga titeln Nils Dardel och den moderna tiden. Gott så, att han som tycks för evigt associerad med sin döende dandy inte kan förbigås när man vill försöka förstå den tid då han levde och målade sina bilder är odiskutabelt.

Cristina Karlstam