Cindy Sherman
Untitled #211, 1989
Konst
Moderna Museet
Cindy Sherman
Untitled Horrors Tom 19/1 2014
Våren 2013 var tveklöst Hilma af Klints i Stockholms konstvärld. Hösten 2013 tillhör Cindy Sherman, en odiskutabel ikon i konstvärlden. Hilma af Klint, på allvar upptäckt av konsthistorien först långt efter sin död skakade om den konsthistoriska agendan när hon tilläts framträda i helformat i Stockholm i våras.
Cindy Sherman däremot, amerikansk megastar, var redan på 1970-talet en självklar centralfigur när man talade om amerikansk konst i allmänhet och amerikanskt fotografi i synnerhet. Så visst känns det rätt självklart att Moderna Museet i Stockholm med sin amerikanska orientering nu öppnat portarna för hennes fotokonst.
Det som är självklart brukar ju inte alltid vara högintressant utan snarare kunna uppfattas som förutsägbart. Om man inte från ansvarigt museum gjort ett eget urval, ofta byggt på en medveten konceptuell idé, vilket kan få det mest självklara att framstå som förbluffande nytt och överraskande. Så var fallet när Moderna Museet för att par år sedan sammanförde tre målargiganter under ett och samma konceptuella tak: Turner, Monet, Twombly var en sådan ögonöppnare; de tre konstnärernas verk ”samtalade” verkligen med varandra och belyste gemensamma och särskiljande drag.
När man nu låter Cindy Sherman ta museet i besittning i utställningen Untitled Horrors sker det utan några konstteoretiska pekpinnar och utan några valfrändskaper att spegla sig i. Så är också Sherman i sin självklara position som den som präglat vår samtids vacklande jaguppfattning en solitär som måste få vara det. Sker det några speglingar i Moderna Museet just nu är det ett jag som speglar sig själv i oändliga varianter och som samtidigt speglar den kvinnoroll som är hennes stora tema. Cindy Sherman är den konstnär som visat oss att identitet mest av allt är en konstruktion, och hon har gjort det genom en bildmässig uppslagsrikedom som i sig är förbluffande rik. Och hon gör det med en självklar fokus på just den kvinnliga identiteten, även om jag är övertygad om att hennes bilder kan fungera som självinsiktens speglar också för en manlig publik.
Untitled #96, 1981
Motiviskt är det närmast hundra procent kvinnor som i Shermans iscensatta fotografi betraktar oss och låter sig betraktas; självklart därför att konstnären själv är både motiv och fotograf. Och det är inte sällan med en utpräglat kvinnlig rekvisita som Sherman skapar sina många rollporträtt i ett existentiellt drama där den kvinnliga sexualiteten har stort utrymme. Kvinnliga kroppsdelar som bröst och sköten ”porträtteras” både med modeller och med dockor. Men också i de rena identitetsporträtten är det med konventionellt kvinnliga attribut konstnären iscensätter sina studier: kläder, smink är sådan rekvisita som tas i anspråk för alla dessa identitetsbyten som nu får visuell gestaltning på Moderna Museet. Några fixerande eller etiketterande titlar består oss inte Sherman med. Alla hennes utställda verk har den neutrala titeln Untitled, ett språkbruk som i ovanligt hög grad ter sin adekvat när det som här handlar om att relativisera och ifrågasätta alla tänkbara påståenden om det som visas. Inte heller har konstnären och hennes båda curatorer Lena Essling och Daniel Birnbaum valt en kronologisk disposition av det rikhaltiga bildmaterial man haft till sitt förfogande. Snarare är det en försiktigt tematisk hängning men åstadkommit, och en liten händig folder ger viss hjälp vid identifieringen av Shermans olika teman. Det är en nästan heltäckande exponering av Shermans verk som visas, med, som utställningstiteln antyder, särskilt fokus på mörkret i den Shermanska människo- och livssynen. Identiteternas nattsidor, skulle man kunna säga; inte särskilt radikalt: finns det egentligen något annat spår att följa än mörkret i Shermans verk?
Cindy Sherman
Untitled #150, 1985
De berömda Film stills från sent 70-tal, är egentligen inte alls några stillbilder ur några faktiska filmer, utan helt och hållet fiktiva verk. Damen i kappa och vit hatt som går ner för en trappa hör till ikonerna i sammanhanget. På 1980-talet arbetade Sherman med så kallade Centerfolds, varav flera visas i Stockholm. Ursprunget var ett refuserat beställningsjobb åt tidskriften Artforum; bilden ansågs alltför provokativ för att kunna publiceras. Fotot blev genast berömt, Shermans renläriga feminism ifrågasattes, och enligt uppgift slutade konstnären att kommentera sina verk offentligt efter den händelsen. Bilder av ruttnande matrester, kroppsvätskor och avfall, modebilder och fotografier av iscensatta sexuella fantasier ingår också i utställningen Och nu är det inte bara identiteten i psykisk mening som relativiseras: dockor med artificiella kroppsdelar, proteser, lösbröst får göra tjänst som modeller i Shermans fotografi. Frågor om vad som konstituerar kvinnlighet intar en central roll i hennes bildskapande, och clownen som sinnebild för denna relativisering ger upphov till flera av de mest expressiva bilderna i hennes oevre. Allt finns med i Moderna Museets omfattande utställning som därmed tyvärr tenderar att försvaga de enskilda verkens inneboende kraft. Katalogen förtjänar ett särskilt omnämnande. I stället för en gängse konstteoretisk agenda har man valt att ringa in Shermans konstnärskap med hjälp av litterära texter. Sara Stridsberg, Lars Norén och Sibylle Berg är några av de författare som medverkar med texter inspirerade av Shermans verk. Utställningen går efter tiden på Moderna Museet vidare till Astrup Fearnleymuseet i Oslo och till Kunsthaus Zürich.
Cristina Karlstam