Charmtroll i pjäs med allvarligt budskap

Det är en slagkraftig föreställning Farnaz Arbabi åstadkommit med sin uppsättning på Stockholms stadsteater av Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder. Shebly Niavarani ger i pjäsens centrala roll stark åskådlighet åt upplevelsen av vad människojakt innebär. Som kusinen Asal visar Shima Niavarani ännu en gång att hon är svensk teaters charmtroll nummer ett, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Shebly Niavarani som Amor och Shima Niavarani i rollen som Asal i Jag ringer mina bröder. Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Kemiri. Regi: Farnaz arbabi, scenografi och kostym: Jenny Kronberg, musik: Foad Arbabi, ljus: Johan Sundén, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund, mask: Maria Lindstedt. I rollerna: Shebly Niavarani, Bahador Foladi, Shima Niavarani och Marall Nasiri.

  Ingen hade väl kunnat tro att också Sverige kunde drabbas. Det blev därför med en känsla av overklighet nyheten togs emot om bombdåden på Drottninggatan strax före jul 2010. Jonas Hassen Khemiri bearbetade upplevelsen i skönlitterär form, något som senare blev en bok, Jag ringer mina bröder. Den är också underlag för pjäsen med samma namn som ges i höst på Stockholms stadsteater. Problematiken med värderingar och attityder i det dagliga livet ur ett invandrarperspektiv är ett etablerat tema i författarens dramatik. Han behandlade den bl a i pjäsen Invasion för några år sedan på samma teater. Ett av spåren följde den rasism som uppstår ur samhällets behov av syndabockar. Ett annat handlade om det utanförskap, den rädsla och det främlingskap som har en gynnsam grogrund hos marginaliserade grupper över lag.

   Spänningsfältet i Jag ringer mina bröder uppstår å ena sidan genom omgivningens makt att definiera en människa, vem hon är i andras ögon, och tillhörigheten, sammanhållningen och tryggheten genom förankringen i det egna ursprunget å den andra. Pendlandet mellan dessa motpoler utgör bokens livsnerv. Det är också där som regissören Farnaz Arbabi lägger tyngdpunkten i teaterföreställningen. Pjäsens förlopp återger huvudpersonen Amors förflyttningar genom Stockholm efter det att det misslyckade attentatet ägt rum. De olika mobilsamtalen han är invecklad i ger förnyad fart åt handlingen, så fort den tenderar att bromsas upp. Under tiden kommer de nära släktingarna och vännerna till tals. I grovt karikerad form, och med stumfilmsstuk, får också polisen och deras spaning efter en gärningsman ett och annat ord med i laget.

   Syftet är att göra en verklighet synlig, som handlar om hur någon som är övervakad och lever under ständig press steg för steg översvämmas av en osäkerhet, som rubbar det mesta av tilliten och tryggheten i ett rättssamhälle. Hur det är att vara eftersökt enbart på grund av ett avvikande utseende och en annorlunda hud- eller hårfärg. Här har pjäsen ett ärende som knappast saknar exempel från de senaste åren eller i vårt pågående nu. Till detta kommer de erfarenheter som de här pjäsgestalterna har i bagaget, som fått misstron mot ordningsmakten att växa till en betingad reflex. Att möta en polis är som att träffa på en björn. Den som börjar springa är såld.

   Samtidigt finns det också en hel del av vardagsliv, som blir synligt på scenen. Både i det närvarande och det förflutna. Av minnen från barndom och skolår och levande spår av tidigare gängbildningar med jargong, signalord, förortsslang och ord som fett, sjukt, soft och boffa. Mormodern, som ges utrymme i ett av telefonsamtalen, står för omsorg och en släktsammanhållning som nog söker sin like i det karga, nordiska

Framför bron som är en talarstol och tribun fr v Marall Nasiri, Shima Niavarani, Shebly Niavarani och Bahador Foladi. Foto: Petra Hellberg

samhällsklimatet. Om hon som skyddsängel nu ens föreligger i sinnevärlden. Kanske är hon bara fejkad i likhet med flera andra inslag i pjäsen. Vännen Shavi vill gärna spela cool och oberörd av sitt allt annat än problemfria förflutna, men är färdig att koka över av pappalycka. I Amors sällskap håller han annars skenet uppe och rädslan på håll i ett slags tillkämpad frejdighet.

   Där Jonas Hassen Khemiris prosa bygger på glidningar och övertoningar mellan olika verklighets- och medvetandeplan, har Farnaz Arbabi i stället valt att lyfta fram vad dramatiseringen ger utrymme åt av lättsamma, självironiska och galghumoristiska infall. Det finns mera än en räv bakom örat på Shebly Niavaranis Amor, när denne hela tiden laddar sin roll med finstilta förbehåll. Bahador Foladi får känna på dem, när han som Shavi möter en hel räcka av dubbla budskap. På slutet har Amor dock bestämt sig, han behöver sin vän. I rollen som Asal har Shima Niavarani däremot på ett tidigt stadium överlistat alla tvetydiga strategier och blir på så sätt sin kusins överman. För så vitt de inte håller varandra under uppsikt på en jämspelt nivå. Bahador Foladis Shavi klarar sig undan genom sin grundmurat obekymrade livssyn.

   Shima Niavarani är som Asal därutöver försedd med ett kroppsspråk som rymmer en hel grammatik med sina egna böjningsmönster, användbara för de flesta ändamål. Att Shima Niavarani är svensk teaters charmtroll nummer ett, vet vi redan. Här är hon det mera än någonsin. Mellan de faktiska syskonen Shebly och Shima uppstår oavbrutet små minidramer. Frågan är dock om bland de akrobatiska övningarna inte charaden om vinden når allra högst, med replikerna förlagda till ett uttrycksfullt fysiskt utspel i hela dess rikedom. Men också i övrigt är hennes tilltagsenhet av det betvingande slaget. Att Amor med sina aggressiva fantasier till slut riktar dem mot sig själv, är en psykologisk mekanism av motsatt slag. Vad som är inbillning eller egen spegelbild i Shebly Niavaranis rolltolkning ingår i pjäsens gåtfulla undertext. Lekkamraten Valeria som gestaltas av Marall Nasiri hör också hemma i denna sfär. Mera osäkert blir det vilka hemligheter Karolina från Djurens rätt bär på och förmedlar. Eller borrkronan med ett begränsat symboliskt innehåll.

   Jenny Kronbergs scenografi med en stålkonstruktion som täcker en stor del av spelrummet är en bro, en tribun och en talarstol. Det är med den som utgångspunkt publiken får vara med och dela upplevelsen av vad människojakt innebär för den drabbade. Med ett så här välbalanserat och skickligt genomfört utförande har det budskapet alla utsikter att tränga igenom och nå fram i denna Farnaz Arbabis slagkraftiga föreställning.

Bo-Ingvar Kollberg