Yvonne Ihmels träffade Carolyn Cassidy när hon var i Sverige för fem år sedan för att lansera sin självbiografi Off the Road, mina år med Cassady, Kerouac och Ginsburg. Boken är Carolyn Cassadys egen berättelse och ett skarpsinnigt och roligt svar på Jack Kerouacs roman On the Road.

Carolyn Cassady 1923 – 2013

Carolyn Cassady har håret i hästsvans på kvällen och på dagen i en knut. Vällagd makeup med örhängen som matchar läppstiftet, en väluppfostrad åldrad familjeflicka som röker långa cigariller. Den där hästsvansen vippar i takt när hon berättar hur det gick till de där åren på femtiotalet, när hon levde i ett slags elektrifierad triangel med Jack och Neal, och när hon hade ”två äkta män”.

  – Jag började skriva redan 1969, direkt efter Kerouacs död, men då fick jag inte tillåtelse att använda hans brev. Än idag kan jag inte begripa varför ingen kom på att jag kunde citera honom, som vi gjort i den här boken. 1976 fick jag ett brev från en mindre förläggare i London som hört att jag tänkte skriva mina memoarer. Jag svarade att det hade jag redan gjort, men att jag inte fått tillåtelse att använda mig av Jacks brev, varpå han svarade att han i alla fall inga pengar hade, så det gjorde inget om de stämde honom.

Off the Road är en kronologisk redogörelse av de dryga tjugo åren 1947 – 1968 i Carolyn Cassadys liv, från första mötet med Neal Cassady och kärleken vid första ögonkastet, fram till hans för tidiga död. Boken är rikt illustrerad och här finns fotografier på en lyckligt leende Neal Cassady tillsammans med Jack Kerouac, Allen Ginsburg eller Carolyn Cassady. Det är bilder som ser ut som hämtade ur ett familjealbum, även om de kommit att ingå i en lukrativ business genom åren. Carolyn Cassady var en påfallande vacker ung kvinna och männen är unga och snygga, kortklippta, och med en air av maskulinitet omkring sig. Det finns en doft av smörjolja och läder och att äventyret är förbehållet mannen, som konkurrerar med den skarpa och genomskådande berättarrösten som är Carolyn Cassadys alldeles egen.

– Jag hade aldrig mött någon som liknade Neal Cassady och han gjorde ett så bra jobb att jag aldrig kom över honom igen. Han var mannen personifierad och han hade en fullkomligt briljant förmåga att omedelbart kunna placera in en människa. På alla plan. Han såg omedelbart vad man gick för och så var det förstås även med mig.

Neil Cassady och Jack kerouac

Caorylyn Cassady säger att hon än idag kan känna av hans visdom och briljans. Och en vänlighet och tillgivenhet som gick utanpå det mesta.

– Han lärde mig mycket, och om jag inte hade stannat kvar hos honom så länge som jag gjorde, skulle jag aldrig ha lärt mig min läxa. Att problemet låg hos mig och om jag lämnat honom skulle jag tagit det med mig. Det är svårt att förklara men Neal Cassady var en vis man – Vad menar du med att problemet låg hos dig? Delvis på grund av min traditionella uppfostran. Vårt samhälle på den tiden, predikade ju att man skulle leva bara tillsammans med en partner, men Neal var vis nog att veta att det fanns ett annat sätt att leva på. Visserligen var det ingen lättköpt visdom, men det viktigaste han lärde mig var att ingen och ingenting kan skada dig ifall du inte själv vill. Att bollen ligger hos dig och att du har ett val. Du kan välja om du vill bli sårad eller inte. Och för mig var det underbart när jag lärde mig den läxan.

– Men är det inte ganska självklart att man vill ha sin partner för sig själv, till 100 procent?

Inför denna eviga fråga i tvåsamheten säger hon bara att det är vad vi har fått lära oss, att en man eller kvinna ska vara den enda, men om man bortser från det som samhället och religionen predikar, så består en människa av så många olika facetter att en enda partner omöjligt kan tillfredsställa dem alla.

– Det är fantastiskt när det fungerar och något att bara vara tacksam över. Min dotter har varit gift med en och samma man i 35 år, och de matchar varandra perfekt. Det är underbart men mycket sällsynt. Neal kämpade för att vara en god familjeförsörjare, men det blev väl långtråkigt i längden.

Även om tvåsamheten får sig en knäck och det berättas öppet om kärleken till två män är det ändå Carolyns kamp för rätten till ett eget kreativt liv och för att klara att hålla samman hemmet och att uppfostra tre små barn. Neal var ständigt på jakt efter nya bilar och nya kärlekar och Jack hade ofta med sig unga kvinnor i släptåg. Men Carolyn Cassady ville inte vara ett bihang och även om hon inte är lika tydlig som Joyce Johnson i romanen Minor Characters/Biroller, visar hon ändå att hon värjde sig starkt mot bilden av kvinnan som enbart musa, hustru och mor. Samtidigt som hon utvecklade sitt eget förhållande till Jack Kerouac – och i spänningsfältet mellan honom och Neal var hon den som för en gångs skull triumferade – fortsatte hon med sitt porträttmåleri och sitt arbete inom teatern. Genom åren har hon försörjt sig som scénograf och fick anbud från Hollywood, men tackade nej när det första barnet var på väg. När vi möttes bodde hon i London sen 22 år tillbaka i London, det skulle bli 27, hon säger att hon mer eller mindre flydde Amerika, behovet efter europeisk kultur blev för starkt.

– Mina föräldrar var anglofiler, vi hade många engelska sedvänjor hemma och förutom detta ett stort bibliotek med över 3000 böcker.

När hon var nio år gammal påbörjade hon en formell konstutbildning och ett tidigt porträtt på Allen Ginsburg finns också med i boken. Hon berättar att hon sålde sitt första porträtt redan när hon var 14 och det andra när hon var 16. Och hon har målat porträtt alltsedan dess. Hon har just lagt sista handen vid porträtten på sönerna till innehavaren av engelska bokhandeln i Uppsala.

– Jag invigde just hans nya affär här i Stockholm.

Första utgåvan av Off the Road utkom redan 1990 men drogs in efter att Jack Kerouacs förvaltare ville stämma förlaget angående rättigheterna när hans brev publicerades i sin helhet.

– Men jag vet att den fortfarande finns kvar i en del affärer.

I den nya reviderade utgåvan har hon bara citerat ur breven från Jack Kerouac och lagt till en och annan berättelse.

– Jag har ju fått lov att tala och tänka kring den här tiden de senaste 30 åren så jag minns detaljerna än idag. Beatgenerationen är förövrigt ett uttryck som hon föraktar. Det fanns ingen beat i egentlig mening utan var ett påfund som skapades av media.

Jack blev indragen i detta med beat mot sin vilja, anser hon. Alla missförstånd och feltolkningar var det som tog död på honom. Jack Kerouac blev förkrossad av tidningarnas kritik och hon suckar över alla dessa barnrumpor, och syftar på dentidens kritiker, som tolkade honom fel.

– Det är djupt tragiskt att han aldrig riktigt fick uppleva den framgång han till slut fick. Han ville vara fri för att kunna skriva men han menade aldrig att man för den skull var fråntagen sitt ansvar. Inte alls att de skulle skita i skolan och rymma hemifrån. Och när han kallades Father of the Beat och King of the Hippies, formligen krossade det honom.

Jack Kerouac ville bli en riktig författare som Ernest Hemingway som hanbeundrade, påpekar Carolyn Cassady. Det krossade honom att han blev anklagad för att skapa kaos. Han drack medvetet ihjäl sig.

I On the Road, är romanfiguren Camille hämtad från Carolyn Cassady och Neal Cassady är Dean Moriaty. På samma gång som Jack Kerouacs roman utkom fick Neal Cassady två års fängelse för att ha gett bort två cigaretter med marijuana till ett par privatspanare. Carolyn Cassady beskriver i boken hur rädd Neal var för att det skulle upptäckas att han förekom i romanen och hans straff förlängas på grund av det som stod i boken.

– Neal tyckte inte heller om hur han skildrades i romanen. Han sa det aldrig till Jack, men han sa det till mig. Syftet bakom alla dessa kicks och trippar för Jack och Neal var att försöka förstå meningen med livet. Det som de kallade för ”It” -”det”.

En stor del av boken Off the Road handlar också om hur unga efter andra världskriget sökte efter en djupare andlig mening. Alla var så chockade av nyheterna om Förintelsen och atombomben, att var och en som hade en egen självständig tanke i huvudet tänkte att något måste hända.

– Det var inte så mycket att de rebellerade utan att de sökte efter en förändring och ett svar på frågan hur detta kunde hända? Neal Cassady närde en egen dröm om att bli författare, men mycket annat kom i vägen.

Även om han ville vara fri och obunden så var han också en familjeförsörjare som skickade hem hela den lön han förtjänade som grovarbetare

– Hela hans liv gick ut på att bevisa att han hade ett värde som människa. Han hade fått en katolsk uppfostran och alltid fått höra att han inte var någonting värd, en usel syndare, någon som man kunde trampa på. Han använde hela sitt liv åt att försöka utvecklas, och han läste mycket mer än Jack och Allen tillsammans,  och han hade ett fotografiskt minne. Neal beundrade Jack och Allen, men han hade alldeles för mycket energi och han kunde tänka på ett dussin ord som kunde passat i sammanhanget, och att han bara kunde bara välja ett, och det gjorde honom galen. Det var som tortyr för honom. All denna energi, och allt som han ville åstadkomma, gjorde att han hade svårt att koncentrera sig för ett längre verk, men han skrev brev. Hundratals brev, något som också delvis utvecklade Kerouacs stil.

– Att skriva brev var som den flod han kunde flyta med i oavsett om det var litteratur eller inte. Eftersom dessa brev också blivit publicerade skulle man kunna säga att han var en ”författare av många brev”.

Carolyn Cassady

Allt Neal gjorde var han tvungen att vara bäst i och när han av misstag råkade möta denna utbildade kvinna ur övre medelklassen som var Carolyn, var det en statussymbol han tvunget måste ha, och han lyckades ju också, säger hon till mig. Han uppnådde en hel del av sina ambitioner i att vara en egnahemsägare och försörja en familj. – Men det blev också långtråkigt i längden för någon som varit så äventyrlig och free and easy. Han älskade allt runt omkring sin familj, men det räckte inte. Och jag var naturligtvis så dum att jag inte förstod vad som var hans problem förrän alldeles försent. – Jag skilde mig från honom enbart för att befria honom från bördan av att försörja en familj, utan att riktigt förstås att jag tog det sista som höll honom upprätt och fem år senare var han död. – Ångrade du dig? – Jag insåg först efteråt vad det var jag hade gjort, men jag kunde inte leva med honom längre. Han hade blivit alltför beroende av droger och jag hade tonåringar att uppfostra. Inte kunde jag veta att det som höll honom uppe var illusionen av att vara en respekterad familjeförsörjare. Och på sätt och vis försörjer han oss ju fortfarande, säger hon och pekar på en låda med böcker som ligger på golvet. – Och just nu håller jag på att sälja arkiven för riktigt mycket pengar och för barnen förklarar jag att pengarna kommer från deras Daddy.

Yvonne Ihmels