Briljant revolt mot en omöjlig livsordning

Kristina Lugns pjäs Stulna juveler kan ses som en teatral revolt mot en omöjlig livsordning. Gunilla Röör ger i rollen som författaren Majvor Lysén-Axén föreställningen en resning och storhet av den högre skolan i denna av Åsa Kalmér signerade, briljanta uppsättning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Lennart Jähkel som läkaren Rune och Gunilla Röör i rollen som patienten Majvor. Foto:  Louise Billgert

Scenkonst

Stockholms stadsteater, Stora scenen: Stulna juveler av Kristina Lugn. Regi: Åsa Kalmér, scenografi: Åsa Kalmér och Ann Bonander Looft, kostym: Ann Bonander Looft, ljus: Patrik Bogårdh, mask: Susanne von Platen. I rollerna: Lennart Jähkel, Gunilla Röör, Hanna Roth, Vanna Rosenberg, Jakob Eklund, Lilian Johansson och Sandra Redlaff.

Kärleken är evig, så också den plåga den genererar. Stockholms stadsteater öppnar höstsäsongen med Kristina Lugna pjäs Stulna juveler från 2000, millenniumskiftets år. På scenen uppträder en handfull personer, placerade hemma hos en psykoanalytiker. Det borde alltså vara upplagt för ett själsdrama av högsta karat. Gärna i överensstämmelse med en behandlingsideologi som i dag har svårt att hävda sig i konsumtionssamhällets krav på snabba resultat. Så värst mycket till psykoanalys är det dock inte frågan om. Inte heller särskilt bevänt med personernas förmåga att ta kommandot i sina egna liv. För att den vägen få någon styrsel på alla mått och steg, allt bråte och mängden av tillkortakommanden i den dagliga livskampen. Kristina Lugn är en dramatiker som gärna rör till det för sina diktade gestalter. Det är inte olikt hur livet självt brukar gå till väga. Skillnaden bottnar främst i att Kristina Lugn nog är den mera empatiskt lagda av dem bägge.

Lennart Jähkel och Jakob Eklund som de bägge läkarna i förtroligt samspråk. Foto: Petra Hellberg 

 Regissör och scenograf är Åsa Kalmér, i det senare tillsammans med Ann Bonander Looft, som 2005 satte upp Det finns ett liv där borta i Vällingby, också den på Stora scenen. Även den gången hoppade pjäsen mellan tuvor bestående av beroenden, ensamhet, längtan och separationer. Och som så ofta hos Lugn var galghumorn och parodierna till stor nytta i alla försöken att bemästra de städse närvarande bråddjupen. Stulna juveler är en pjäs med ännu flera utvikningar och sidospår. Den rymmer dessutom tonfall där paniken och desperationen är drivna till sitt yttersta. Om det i Vällingbydramat fanns inslag som antydde en möjlig försoning med människans predikament, stannar Stulna juveler vid en utsaga om det alltför svåra livet. Det är som människans styrka oavbrutet kommer till korta och alla ansträngningar är förgäves. Och att detta är inbyggt i själva livsordningen.

   Man kommer att tänka på Willy Kyrklunds formulering av samma erfarenhet: ”är det något fel någonstans, i vad?”. Den upplevelsen får genomslag även i själva utformningen. Pjäsen saknar ett egentligt episkt flöde och litar i stället till vad gestalterna har av temperament, styrka i känsloutlevelsen, av hudlös sårighet och hur de förmår ge kropp och röst åt ett kärleksbehov av det gränslösa slaget. Resultatet är en uppsättning utan synligt skyddsnät. Med människor som sliter och drar i förtöjningarna för att övervinna sina begränsningar men ändå oavlåtligt snubblar på målsnöret. I den här världen är känslorna lika opålitliga kompasser som allt annat, som föreger sig att kunna lätta på det inre trycket. Ingen tackar dock nej till en förhöjd livsupplevelse. Så länge den varar.

   Där finns Rune Nylander, psykoanalytiker och alla kvinnors älskling fast egentligen oförmögen till det mesta, inklusive kärlek. Majvor Lysén-Axén, författare till yrket, är hans patient. I varje fall till en början, innan verkligheten bryter in och låter teori övergå till praktik. Något mera anpassligt och trofast än mottagningssköterskan Linnea Blomgren står knappast att finna. Hur underläkaren Gillis Ignell fått sin praktikplats utan att först ha genomgått en egen analys, hör till föreställningens många obesvarade gåtor. Därutöver ingår i det här menageriet några döttrar och en journalist på jakt efter det riktigt stora scoopet. Kristina Lugns pjäs följer den absurdistiska scendialekten, hon skruvar och karikerar, blandar ramsor och rim med folkviseinspirerade sånginslag. Alltsammans till ackompanjemang av scenografins i fonden projicerade stämningsbilder med stadslandskap och symbolladdade naturformationer, ofta med vatten, himmel och hav i sakta rörelse.

   Det som händer i det här dramat sker inuti och mellan personerna. Analysanderna manipulerar och går på så det står härliga till i kontakten med analytikerna. Dessa svarar i sin tur med motöverföringar i överflöd. Det är nog bara i Kristina Lugns värld känslokasten kommer så tätt, som alla utnyttjar alla, vårdsamhället får sina fiskar varma och det ena temat efter det andra bubblar upp till ytan för att sedan försvinna. Den farliga friheten är ett av dessa motiv, livslögner där alla är inbegripna ett annat, de vuxnas skuld gentemot barnen, tillit och svek, ett eroderat familjebegrepp och ett överallt synligt vemod som har med döden att göra ytterligare några. Här och var får namngivna författarkolleger tjäna som tidsmarkörer.  När det gäller det egna författarskapet går Lugns självironi på högvarv. Det hettar oavlåtligt till, något som ger hela föreställningen en sällsynt levande puls. Och alla förefaller lika behövande vad gäller kärlek, tröst, närhet, erotik eller att bli sedda. Någon analyssoffa syns dock inte till, vilket man kanske kunde ha väntat sig. I stället långbänkar som i en gymnastiksal, vilket stämmer ganska bra med alla verbala, själsliga och även fysiska krumsprång som fyller scenen. Det tydligaste inslaget i rekvisitan är nog annars de tilltrasslade sladdarna på var sin sida om scenen.

   Lennart Jähkels psykoanalytiker Rune är iförd angoratröja, möjligen för att antyda en något vacklande könsidentitet. Men annars är han mest en karikatyr av en mansroll, där överdrifterna är till för att dölja att han i grund och botten är en liten pojke, som aldrig funnit sig riktigt till rätta i en obegriplig vuxenvärld. Sådant som har med ansvar och allvar att göra ligger bortom hans horisont, man kan emellanåt undra varför han fått den här yrkesbeteckningen. Men om Kristina Lugn velat ge all mänsklig vilsenhet ett ansikte, så är Jähkel pjäsens dramatiker hundraprocentligt lojal i det avseendet. Föreställningens stormcentrum blir i stället Gunilla Röör i rollen som Majvor Lysén-Axén. Om någon visar hon vad närkamp med de inre demonerna vill säga. Och som revoltör mot livsordningen ger Röör hela pjäsen en resning och storhet av den högre skolan. Jakob Eklund som läkarpraktikanten Gillis Ignell visar rena mästerskapet, när det gäller att synliggöra den oklara gränsen mellan privatjag och yrkesroll. Här har regissören Åsa Kalmér hittat en helt egen ingång till föreställningen. 

   Hos Vanna Rosenberg som mottagningssköterskan Linnea blir pjäsens alla veka toner fullt hörbara. De återges med absolut gehör, inte minst i den gripande sången Till vem ska människorna gå. Här finns också all den förtvivlan samlad som är ett av de känslomässiga grundstråken. Hanna Roth och Sandra Redlaff gör de bägge döttrarna till Rune och Majvor och av dem representerar inte minst Roths Camilla Nylander en utsatthet direkt kopplad till den äldre generationens självupptagenhet. Det är ett sätt att se på saken, rakt motsatt det för dagen gängse. Kanske är det detta Lilian Johanssons journalist Eva-Lena Hastig är på spåren i sin annars i sammanhanget aningen oklara roll.

   Som helhet är den här uppsättningen en briljant genomförd föreställning. Den ställer frågor men lämnar över svaren till publiken. Teaterhösten har fått bästa möjliga inledning.

Bo-Ingvar Kollberg