Beth Laurin Del 1 1976
Den kunde knappast ha fått en mer passande placering, Beth Laurins skulptur Del 1. I strålande junisol invigdes den strax före midsommar som ett fast inslag i Moderna Museets samlingar, alldeles nära Picassos skulpturgrupp i Bloms trädgård. Ett självporträtt, ett omisskännligt konceptuellt verk med stark fysisk utstrålning av en av svensk konsts främsta skulptörer. Beth Laurin påbörjade sin skulpturserie redan under åren på Konsthögskolan, och vid invigningen/avtäckningen av verket berättade hon personligt om just Del 1: s brokiga historia.
Utställd i ett flertal sammanhang, dessutom under flera år ”vilande” i väntan på en slutgiltig placering. En sådan har den nu alltså fått när konstnären donerat verket till Moderna Museet. Där finns för övrigt redan ett verk av konstnären, och vid invigningsceremonin påminde också museets vice chef Ann-Sofi Noring om den separatutställning som Beth Laurin våren 2003 gjorde på Moderna Museet i serien Udda veckor under museets utlokalisering till Klarabergsviadukten. I den specialbyggda vita kub där dessa små utställningar av närmast ad hoc-karaktär visades valde Beth Leurin att installera delar av sin egen ateljé som generöst på det sättet öppnades för allmänheten. På liknande sätt hade hon redan 1993 gått till väga då hon ställde ut på dåvarande Teatergalleriet i Uppsala.
Del 1 är alltså en del av Laurins svit Tillstånd, som omfattar sex delar. Vid den stora utställningen 2009 i Konstakademiens lokaler i Stockholm ingick den bland de exponerande verken.
Just Akademiutställningen och den bok som konstnären själv producerat till denna var en väldig kraftmätning, där Beth Laurins mångfald i fråga om tekniker och uttryck fick utrymme och genomslag.
Del 1 är ett exempel på Beth Laurins förmåga att ge kropp och gestalt åt komplexa sammanhang och tillstånd, samtidigt som verket, nu med ny marmorering av far och son Tomas och Nicklas Lindblom, äger avsevärda estetiska kvaliteter. I sin pegelblanka yta fångar den in det omgivande landskapet och är samtidigt i sin tunga, slutna form en förvaltare av integritet och autonomi. Ett självporträtt.
Själv har konstnären definierat sin estetik som ”polära motsatsers dynamiska enhet”, en lysande sammanfattning av den väldiga bredden i detta konstnärskap som nu har sin fasta förankring i den miljö där det hör hemma, bland Moderna Museets betydande samlingar. Och placeringen utomhus lägger tveklöst extra tyngd åt verket som blir en del av Stockholms och Sveriges offentliga konst, tillgänglig för alla.
Cristina Karlstam