Julia Hjertén har sett Ann-Sofie Back på Nationalmuseum/Kulturhuset och gillar utställningen som utformats som lågprisbutik. Allt ska bort! är en formidabel uppvisning i en estetisk hållning som spjärnar emot.
Mode Nationalmuseum Design, Kulturhuset Stadsteatern.
Ann-Sofie Back Pågår till: 31/5 2015
Sedan 1994 delas Wanja och Torsten Söderbergs designpris årligen ut till en nordisk konsthantverkare eller designer. Priset utses av en jury från Röhsska museet i Göteborg och pristagaren får förutom en miljon kronor ställa ut på museet. Ann-Sofie Back var 2014 års vinnare och hennes utställning Allt ska bort! har nu rest vidare från Göteborg och landat på Nationalmuseum Design i Kulturhuset, Stockholm. Utställningen är en sammanhållen installation som fungerar mer som uppvisning i god utställningskonst än som fullständig redogörelse för Backs modeproduktion.
Utformad som en stökig lågprisbutik omgärdas Allt ska bort! av gallerväggar i stål och shoppens golv ramas in av feta golvlinjer i lysande reaprislappsorange. Neonfärgen håller visuellt ihop utställningen som är märkligt tilltalande för att vara så lågbudgetestetiskt bråkig; affischerna med köpuppmaningar, produktetiketterna och framförallt affischerna där modeskaparen själv figurerar är på en gång Ullaredsfula och fullständigt oemotståndliga. Den estetiska helheten grötas medvetet till av överdimensionerade strumpeband i svart spets sträckta från golv till tak. Dessa försäkrar utställningens absoluta oförsonlighet med god smak och påverkar rummet med den störande effekt som är signifikativ för Back. Modeskaparen, som kallats ”enfant terrible” arbetar konceptuellt och kan sägas vara förvaltare av en mer intellektuellt motspänstig modefåra som uppstod i det sena 1980-talet. Modeskaparen Martin Margiela (1957-) brukar räknas som förgrundsgestalt inom detta så kallade anti-mode vars kännetecken är en konceptuell arbetsmetod och ett postmodernt förhållningssätt till så kallad hög och lågkultur.
Backs kollektioner bär titlar tydligt kopplade till det tema som utforskats. De modeplagg som visas upphängda på skyltdockor i den trånga butiken, är hämtade ur fyra av kollektioner med namn som: Accidental Embaressment (vår 2002), Power Dressing (vår 2008), Celebrity Obsession (höst 2008), Porn (vår 2011). Plaggen är märkta”PRICE LESS” vilket markerar att dessa inte är till salu. Det är däremot övrigt i konceptbutiken: Toalettpapper, självlysande kondomer, stringtrosor med mera, varor som refererar tillbaka till teman i Backs kollektioner. Produkterna säljs med slogans som ordleker med modemärkets tillika modeskaparens namn och då och då bryts den glättiga elektroniska kommersmusiken av och istället fylls luften av det i butiker så anklagande stöldlarmspip-pip-pip-pipet – ett humoristiskt och logiskt grepp.
Utställningen präglas av Backs fingertoppskänsla för en ”motståndets estetik” som kan tolkas som lika delar hyllning av som kritik mot konsumtionssamhället. Det sista Back tycks sträva efter är dock att uppfattas som politiskt korrekt och enligt egen utsago är hon varken intresserad av det politiskt korrekta eller det fantastiska – hon hämtar hellre inspiration från vardagliga misslyckanden och mänskligt skeva allmänmänskliga utan att värdera. Ofta är hennes ingångar till arbetet personliga, i utställningskatalogen säger hon bland annat att hon har ”problem med femininitet” vilket ofta resulterar i ett oinställsamt, androgynt och rakt mode. Det är ett av skälen till att hon kan uppfattas som politisk, även om hon aldrig strävat efter det.
Genom åren har Back undersökt populärkulturella företeelser som paparazzikultur, porr, pinsamma klädmissar, stereotyper i skräckfilmer och Power Dressing som var stort under 1980-talet. Minimalismens och konceptkonstens förgrundsgestalt Sol LeWitt (1928-2007) menade att idén eller konceptet är konstverket medan det fysiska verket endast är av sekundärt värde. På samma sätt upplever jag de kläder som presenteras i utställningen som mindre intressanta än den intellektuella process och framförallt avoga attityd som skapat dem. Wine Stain T-shirt ur kollektionen Celebrity Obsession (2008) är en vit t-shirt med tryckta rundlar av rödvinsglas som illustrerar detta väl – utan sin koppling till konceptet bakom och Backs mothårs inställning till mode är detta mest en trist, lite putslustig t-shirt. Det är snarare i Backs fuck off-mentalitet och humor som modemärkets och utställningens styrka ligger än i de teman hon valt att laborera med. Dessa är ofta småirriterande i-landsföreteelser och utmanar sällan det verkligt störande i samtiden.
BACK är simultant ett imponerande varumärkesbygge och konstnärskap där den oinsmickrande och till utseendet oglamourösa personen Back och modemärket BACK förefaller oseparerbara. Överallt i utställningen finns geniala fotografier av personen Ann-Sofie Back och i en kortdokumentär av Carl Johan Engberg (på Röhsskas hemsida) skildras en modevisning där mannekängernas hår är kopior av Ann-Sofie Backs frisyr – det är som om de bildar en klonad armé av modeskaparen själv. I utställningskatalogen räknar jag till drygt femtio (underbara) svartvita fotografier av modeundret som läsaren får följa med på hundpromenad längs sidorna. Back utgör en intressant personkult/varumärke som fyllts med vanligtvis osäljbart daskigt och motsträvigt stoff, men som genom konstnärligt högkvalitativ marknadsföring verkligen lyckas ladda om idealen: Så kan det faktiskt vara väldigt snyggt att, stick i stäv med gängse krav på sexig och behagfull femininitet, vara oansenlig och lite surmulen. Oavsett uppsåt är detta en bedrift med i alla fall ett stråk av genuspolitisk udd.
I samband med utställningen visas även tidigare års vinnare av Torsten och Wanja Söderbergs pris. I en musealt traditionell utställning, uppställda på låga podier i ljust ådrat trä och montrar, finns ca ett verk av varje pristagare sedan starten 1994. Lite störande är att den här ganska tråkiga men i och för sig intressanta utställningen har större yta än huvudnumret Allt ska bort! samt
placerats längst in i salarna. Det som ligger längst in i en utställning
upplevs i regel som huvudnummer medan det som ska passeras och placeras i trängre utrymmen uppfattas som mindre viktigt. Därför blir jag en smula besviken när jag kliver ur Backs lågprisbutik och in i exposén över tidigare pristagare som uttrycksmässigt skär sig med Allt ska bort! Här fastnar jag vid 2004 års pristagare Janna Syvänojas smycke utfört i det material och teknik som hon till fullo behärskar- återvunnet, tätt packat tidningspapper skärs till i snäckliknande och utsökt organiskt välvda former. Vanligtvis hade jag låtit mig förföras av sinnligheten, men efter den kompakt motståndsestetiska Allt ska bort! framstår verket snudd på smetigt inställsamt och överlastat med ”god smak” i jämförelse.
OBS! Skynda till Allt ska bort! som endast är uppe
maj ut.
Julia Hjertén