Litteratur: Agneta Pleijel: Spådomen. En flickas memoarer (Norstedts)

Barndomen framställs ibland som en tid av förberedelse inför
vuxenlivet. Med empatiska, förstående och vägledande föräldrar. De olika utvecklingsfaserna innebär träning inför vad som komma skall. Är förhållandena gynnsamma, åtföljs varje framsteg av nya erövringar. Att lära sig bemästra konflikter och andra hinder är naturliga inslag under processens gång.

I Agneta Pleijels författarskap går det inte riktigt till på det sättet. Här gäller vuxenlivets villkor från första stund. Allt det som ett litet barn ställs inför och inte klarar av stannar kvar och gör sig påmint hela livet igenom. Därför kan det ta tid innan det som länge bara är fragment, lösa trådändor, minnesspår och plågor av obestämbart ursprung eller allra mest framstår som ett kaos av känslor kommer på plats. Om de alls gör det.

En roman på temat var En vinter i Stockholm, som kom 1997. Men frågorna har också en framskjuten plats över lag i alla böckerna. I den nya prosaskildringen Spådomen med undertiteln En flickas memoarer fyller de snart sagt varje sida. Till sin form är den ett familjedrama. Man kommer att tänka på Per Wästbergs fjolårsbok Erik och Margot. Men hos Agneta Pleijel har Henrik Ibsen haft åtskilligt mera att säga till om. Det familjeliv som här kommer till synes är ett gungfly. Inte särskilt mycket blir sagt mellan de olika medlemmarna. Allt viktigt förtigs,
man känner bara till brottstycken om varandra.

Desto mera utspelas under ytan eller bakom alla fasader, allt rollspel eller hänsynstaganden intill självutplåningens gräns, som sätter sin prägel på samvaron. Det finns mönster i familjen som innebär att alla är bundna till varandra som kommunicerande kärl. Allt som händer hör ihop. Men det är minst av allt säkert, att den som får bära den tyngsta bördan har utlöst skeendena eller alltid förstår vad som pågår. För
huvudpersonen Neta hinner en stor del av hennes liv fortgå, innan hon får ett någorlunda hanterligt grepp om sammanhangen.

Agneta Pleijel sticker inte under stol med att hennes berättelse har en självbiografisk koppling. Hur hon som författare använder stoffet är dock någonting helt annat. Snart sagt varje mening i den här boken är laddad med innebörder. Den formulerar vår samtids stora frågor utifrån hur de griper in i en familjs alla skrymslen och vrår. Vem en människa är och vad hon vill med sitt liv är några av dem. Allt som kan hindra och blockera vid försöken att få tillträde till det egna livet, känslan av att leva och vara sig själv utgör andra infallsvinklar. Samtidigt är Spådomen en skildring utan skyddsnät, självutgivande, generös och präglad av mod. Med ett siktdjup utan motstycke, när det handlar om människokunskap. Det är inte i första hand för att få några eventuella svar på de här frågorna man tar del av boken. Men den läsare finns knappast som efteråt inte måste tillstå, att livet med författaren som vägledare framstår som lite mera överblickbart och kanske mera hanterligt än vad det gjort hittills.

Den som läst Agneta Pleijel tidigare känner igen professorsfamiljen och far- och morföräldrarna som i olika tappningar varit med förut. De återkommer också vid det här tillfället. Det allt överskuggande utrymmet får dock den på olika platser bosatta men nu i Lund hemmahörande familjekonstellationen. Pappan är professor i matematik, mamman pianist som lämnat sitt yrke för att bli hemmafru. Neta är äldsta dottern och hon har två yngre systrar, Ninne och Ia. Den delvis frånvarande pappan som går helt upp i sitt yrke är den som med sin svala och sorglösa framtoning håller samman de fem. Mamman med sin musik är känslomänniskan, som vänder sin frustration inåt i svårmod och vantrivsel. Småsyskonen reagerar på vad som
pågår och visar var för sig att åtskilligt inte är som det borde vara.

Men det är Neta som under uppväxten och i det som följer får vara romanens röst för det allvar och den målmedvetenhet i livskampen som, om än med bräckligast möjliga förtecken, i sista hand styr förloppet. Det är också där som man vill se bokens ovedersägliga storhet, när Agneta Pleijel med sin finkalibrerade författarseismograf ger sig i kast också med det mest finstilta villkoren i en tillvaro, där känslorna går sina egna vägar och en oändlig ovisshet är allt som
finns att tillgå. En prosakonstens mästare för ordet. Till helheten hör även det egna kvinnoblivandet vid sidan av de existentiella frågorna om mål och mening. Böjelsen för uppriktighet och ärlighet gör inte problemen enklare. I det tillbakablickande perspektivet är inte heller minnena några enkla storheter att luta sig mot. I all synnerhet som även fiktionen vill få ett ord med i laget. Dessutom hör spänningarna inom familjen till det allt annat än försumbara, när det handlar om att få några entydiga begrepp om vad som en gång hänt. Något som i sin tur kan ge ledtrådar om bakgrunden till en ohanterlig självbild långt
senare.

Det finns knappast någon aspekt som lämnas obeaktad av vad en människa kan bära inom sig av allt från mörker, vanmakt, förtvivlan, ensamhet och självfördömelse till allt bortträngt eller förnekat i ett svårbemästrat liv. Inte heller sexualiteten eller upptäckten av dess praktik, på egen hand eller tillsammans med en partner, lämnas
åsido. Elsa Olenius och hennes Vår teater bildar startpunkten för en författare, som så småningom blir en av våra främsta dramatiker. Det succéartade framträdandet i rollen som primadonna i en skolrevy är ännu ett steg på vägen.  Genom moderns musicerande vidgas
perspektivet ytterligare. Men det är framför allt läsningen som kanske inte alldeles oväntat tar det största utrymmet i anspråk. En hel del författarnamn nämns under bokens gång. Inte minst den på sin tid uppmärksammade Lundaskolan med poeterna Anna Rydstedt, Majken Johansson och Ingemar Leckius.

Det dysfunktionella familjemönstret är en viktig pusselbit i ett förlopp där faderns otrohet, som länge pågår i det fördolda och allt det motsägelsefulla, såväl när det gäller känslor som i upprätthållandet av fasaden utåt, blir till ett inifrån frätande gift. Som påverkar allt från jaguppfattning till självförakt i denna roman där också ordens förmåga att vara avledare emellanåt kommer till korta. De dubbla känslorna
av på samma gång skuld och rädsla slår knut på åtskilligt. Detsamma gäller den till slut omöjliga överlevnadsmekanismen, att veta men inte låtsas om vad som äger rum. Agneta Pleijel har djupa insikter i relationsspelet också på dess mest subtila plan.

Huvudpersonen Netas ansträngningar att göra sig oberoende och därmed mindre sårbar visar sig inte heller de särskilt framgångsrika, när föräldrarna varken ser eller ens märker hennes resultatlösa
försök till självrespekt och att för sig själv uppnå en smula frihet. Med
skilsmässan på slutet förändras i grunden ingenting särskilt mycket. Beroendet och bindningarna finns kvar. Det gör likaså bördorna av skam och otillräcklighet och av ett ansvarstagande, som sliter och drar och hindrar Neta från det hon helst vill: att leva.

Två inslag i romanen fäster man sig särskilt vid. Det ena är skildringen av en Parisvistelse efter studentexamen. Här hittar Neta fram till en tillvaro, i vilken hon i ett slags kravlöshet äntligen själv styr sitt liv och med block och penna vandrar runt i den eviga kulturstaden, iakttar och tecknar. Med sina ord som enda sällskap. Kanske finns här, i upprinnelsen till det som blev ett helt författarskap, incitamentet till vad som kunde bli en egen roman så småningom. Den som är en smula förtrogen med Nobelpristagaren Patrick Modiano håller nog med. Det
andra i Spådomen har att göra med fastern Ricki, som blir en förebild och mentor.
Allra mest som den som i sitt livsöde får ge en aning om, att om också det mesta av allt annat kan ifrågasättas, åtminstone kärleken finns. I detta ryms även en öppning till bokens titel.

I sitt förhållande till föräldrarnas äktenskap och dess olika krav på lojaliteter, där man kan föreställa sig att det funnits möjlighet att skriva en partsinlaga, avstår författaren från alla sådana anspråk. I den mån romanen innehåller något ställningstagande gör Agneta Pleijel det till förmån för sig själv. Det, inte minst och tillsammans med allt det övriga, gör det lätt att tycka mycket om hennes bok.

Bo-Ingvar Kollberg