Agneta Pleijel vid konstens källor

Scenkonst Franz Kafka och Bruno Schulz är huvudpersoner i Agneta Pleijels pjäs Schulz goes Kafka som nu ges på Stockholms Stadsteater. Det har blivit en infallsrik och mäktig föreställning, som når långt in till konstens källor, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Odile Nunes som fästmön Jozefina tillsammans med Peter Bergareds konstnärssjäl Bruno Schulz. Foto: Petra Hellberg

Stockholms stadsteater, Lilla scenen: Schulz goes Kafka av Agneta Pleijel. Regi: Marika Lagercrantz, scenografi: Sven Haraldsson, kostym: Elin Hallberg, ljus: Patrik Bogårdh, ljud: Åsa Stjerna, mask: Maria Lindstedt, dramaturg: Monica Ohlsson. I rollerna: Peter Bergared, Odile Nunes och Per Sandberg.

Drygt tio år för sent träffas Franz Kafka och Bruno Schulz vid ett nattligt möte i en våning i Warszawa. Tidsavståndet är av underordnad betydelse. Det är 1930-tal, Europa går mot sin allra värsta katastrof dittills, Franz Kafkas Processen har nyligen översatts till polska, delvis av Schulz som också skrivit ett efterord till utgåvan. Agneta Pleijel har tidigare uppehållit sig vid de bägge författarna. I ett porträtt av den polske diktaren och bildkonstnären i romanen Lord Nevermore. I den i höst utgivna essäsamlingen Litteratur för amatörer återkommer hon till honom i en skarpsinnig analys av idéinnehållet i författarskapet och gör jämförelser med Kafkas prosakonst. Där finns flera likheter,

Per Sandberg och Peter Bergared i de bägge rollerna som Kafka och Bruno Schulz. Foto: Petra Hellberg

bland annat bägges judiska börd, deras relationer till fäderna, jämförbara erfarenheter av uppslagna förlovningar, i oförmågan att anpassa sig till en borgerlig livsföring och i hängivenheten till litteraturen. 

   Att de aldrig möttes i verkligheten sätter sig Agneta Pleijel över, Kafka dog redan 1924. Men de levde i samma kulturkrets, i det Mellaneuropa som en gång tillhörde den kungliga och kejserliga österrikiska monarkin. Schulz föddes 1892 och tillbringade större delen av sitt liv i staden Drohobycz nära Lemberg i dåvarande Galicien, det som i dag utgör Ukraina. Han mördades av en nazistisk SS-officer i november 1942. De två romanerna Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset finns översatta till svenska. Schulz har i dag ett namn som en av de stora i den polska litteraturen under förra århundradet. 

   Mot en bakgrund av dåtidens idéströmningar och politiska turbulens arrangerar Agneta Pleijel ett sammanträffande dem emellan i pjäsen Schulz goes Kafka, som nu ges på Stockholms stadsteaters Lilla scen. I skeendet deltar även Schulz fästmö Jozefina Szelinska, som också var jude men överlevde Förintelsen och livet igenom aldrig släppte beroendet av sin ungdomskärlek. Med så kvalificerade deltagare är det knappast långsökt att dramat ägnar sig åt en intensiv diskussion om de stora livsfrågorna. Där har våra dagars upphaussade sociala medier, som kan vara bra på annat, inte mycket att sätta mot teater, litteratur och bildkonst. Agneta Pleijel lägger tyngdpunkten, som i sitt övriga författarskap, vid spörsmålen om livets innehåll, mening och mål. Det som denna gång får en särställning är inte så lite människans längtan efter självförståelse, kärlek och tröst. 

   Utöver de medverkandes biografier kommer även stoff från böckerna till tals. Utgångspunkten är Schulz efterord till Processen, men under skeendets gång får såväl olika tolkningar av Kafkas verk som Schulz egna diktverk stort utrymme. Resultatet har blivit en hudnära föreställning som öppnar ingångar till Kafkas litterära värld, samtidigt som Schulz mindre kända författarskap ges en mångskiktad introduktion. Rikedomen i den här pjäsen har också att göra med att de bägge diktarna från ungefär liknande utgångspunkter valde skilda inriktningar för sina konstnärskap.

   Antingen det handlade om mellanmänskliga relationer, om konsten som överlevnadsstrategi eller om religiösa frågor, som i sin tur kanske blivit det svåraste temat med sin koppling till judisk och kabbalistisk mystik. Författarnas böcker får genomslag här och var med allt från exotiska fåglar som i Kanelbutikerna till förlopp som visar på förvandling och förändring och omutliga dörrväktare och frånstötande rättstjänare. Där Kafka gick till anfall mot en förtryckande och kvävande familje- och samhällsordning, med utgångspunkt i den tidiga känslan av att inte duga i föräldrarnas ögon, följde Schulz i stället som ett svar på sin utsatthet en inre ingivelses väg. Med fantasin och dikten, som fick härbärgera allt obearbetat eller oåtkomligt. Bägge förhållningssätten lika giltiga, om man får tro Agneta Pleijel, som med Jozefinagestalten också anger vad som kunde kallas en tredje väg, där det jordnära och oproblematiskt mänskliga får bestämma. 

   Dessutom är pjäsen, i regissören Marika Lagercrantz iscensättning, ett drama som låter frågorna om skuld, skam och självbilder få stort utrymme. Också här har Schulz och Kafka olika svar, för så vitt de inte, vilket händer ibland, hittar liknande ståndpunkter. Ändå är det givetvis huvudsakligen hos Kafka som problemen ställs på sin spets. Med den från juridiken inlånade terminologin med domstol, lag, rättegång och domar. Medan Schulz i en hel del avseenden närmar sig psykoanalytikern DW Winnicotts tankar om människans lekområde, där fantasin både är de bakomliggande erfarenheternas utlopp och svarar för en återupptäckt av världen. Med koppling till den barndom som Schulz kallade ”den geniala epoken i människans liv”. Det ligger också nära till hands att se Sven Haraldssons scenografi, med en ridå som efter hand flyttas allt längre in mot fonden och är utförd i regnbågens alla färger, som en hyllning till det upptäckande barnets öppenhet för alla nya intryck.

   Med de allt annat än lätta frågorna i förgrunden och med förnämligt bistånd av Patrik Bogårdhs raffinerade ljussättning har Marika Lagercrantz skapat en infallsrik, mäktig, medryckande och emellanåt med en hel del humor kryddad föreställning, som också ger poesin utrymme. Likaså balanserar skådespelarna skickligt sina rollers pendlande mellan storhet, förnedring, destruktivitet och överlevnadståga. De vita kritstrecken på fondväggen blir mentala markeringar för deras instängdhet men markerar också med en öppen dörr att allt inte är utsiktslöst. Den fryntlige Per Sandberg tangerar bara korta stunder schablonbilden av den dystre Kafka, här accentuerat av skammen att inte räcka till inför faderns blick. Ändå förmedlar han betydligt oftare intrycket av att vara godmodigheten själv. Odile Nunes som Josefina får en pregnant och flerbottnad utformning som rymmer både självutgivande kärlek, ensamhet och tillkämpat verklighetssinne. Och Peter Bergared, i sin mästerliga tolkning av Bruno Schulz, är kanske mera än allt annat konstnärssjälen förkroppsligad, den som så mycket i uppsättningen kretsar kring. 

   I honom har Agneta Pleijel en bundsförvant som med imponerande lyhördhet når fram till pjäsens allra djupaste skikt. Att nästan helt utan rekvisita på en kal scen fylla en iscensättning med så mycket mening och innehåll, en så överväldigande tankekraft utan att släppa kontakten med alla de känslor som samtidigt är i omlopp, är onekligen en beundransvärd prestation. Lika mycket från dramatikerns som regissörens och skådespelarnas sida. 

   I föreställningens avslutning kommer Bruno Schulz sista bok Messias på tal, av vilken det återstår enbart några muntligt traderade fragment. Det är ett skickligt grepp, när de olika uppslagen i den resonerande pjäsen knyts ihop med en hänvisning till den mest övergripande frågan av alla i en värld av dagens och det nära förflutnas snitt. Den som har med teodiceproblemet att göra, om gudstrons möjlighet trots all ondska. Messias anländer i jordisk gestalt med ett barn i famnen, en gripande gest inför det Holocaust som väntar. Det hände aldrig i verkligheten men borde ha skett. I ljuset av Förintelsen och med hänsyftning till de barn som funnits och finns på alla krigsskådeplatser världen över, ställs här den allt avgörande frågan för den som vill tro.

Bo-Ingvar Kollberg