Cora pren

04 okt 2015

Vid maktens köttgrytor

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Diktatorsfruar på Uppsala stadsteater är en ofta dråplig politisk pjäs, även om räckvidden är begränsad, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Diktatorsfruar av Theresia Walser. Översättning: Marc Matthiesen, regi och scenografi: Sunil Munshi, kompositör: Jesper Hörberg, kostym: Camilla Thulin, dramaturg: Lucia Cajchanova, mask och peruk: Angelica Ekeberg, ljus: Anders Ekman, scenografiassistent: Moa Möller. I rollerna: Anders Berg, Lolo Elwin, Chatarina Larsson och Gunilla Röör.

 

Det gällde att hålla sig väl med dem som befann sig i hierarkins topp. I hög grad också med maktens fruar, de som i kraft av sina män utövade ett stort inflytande i det mesta. Uppsala stadsteater ger den tyska dramatikern Theresia Walsers samhällssatir ”Diktatorsfruar”, som har en dokumentär bakgrund och berättar om tre damer, som alla använde sina män som hävstänger för att själva få del av alla fördelar som maktens köttgrytor kan erbjuda. Margot Honecker var förutom hustru till Erich Honecker folkbildningsminister i DDR. Leila Ben Ali försåg sig med en rundhänt fallskärm ur statskassan när hon 2011lämnade Tunisien, där hennes man varit president. Triumviratet fullbordas av Imelda Marcos, mest uppmärksammad för sina vid exilen från Filippinerna alla kvarlämnade skor och en ansenlig mängd skottsäkra bysthållare.

Lilla scenen har med hjälp av några fåtöljer från teaterchefens tjänsterum och en serveringsvagn förvandlats till gästfoajén i anslutning till en inspelningsstudio. Att det dröjer innan föreställningen kommer igång, beror inte på några senkomna pendlare. Det är i stället Margot Honecker, som inte försitter något tillfälle att låta andra vänta för att därmed markera sin egen betydelse. För det syftet behöver hon inget extra glitter i likhet med de andra fruarna i Camilla Thulins modedesignade dräkter. Till skillnad från Leila och Imelda spelar hon heller ingen av andra förväntad roll. Hon är makten utan prut, sig själv och utan att tvivla ett endaste dugg på självförtroendet eller sin ofelbarhet. Så har hon heller aldrig, vare sig i pjäsen eller ens så här långt efteråt, sedan muren föll, i sin exil i Chile ifrågasatt det som Östtyskland stod för.

DSCF0516

Råkurr. Råkurr får ersätta andra argument i Diktatorsfruar. På bilden ses Anders Berg, Lolo Elwin och Chatarina Larsson i föreställningen. Foto: Micke Sandström

När pjäsen uppförs i författaren Theresia Walsers hemland Tyskland är publiken väl införstådd med den delen av den egna historien. Där får texten en förankring i och med att åskådarna själva kan fylla i och komplettera. Det som nog legat regissören Sunil Munshi i fatet vid instuderingen är, att han knappast kan räkna med samma referenser i vårt land. Den tyngd, som därmed också kunde ge framförandet en rytm, uteblir. I stället för att göra rollen Margot Honecker till huvudaktör, flyter dramat på med jämn fördelning av tryckstyrkan utan att hitta just någonting att ta spjärn emot. Förutom i slutscenen då man byter dialekt och övergår till att spela absurd fars. Det innebär att det mesta av allvaret kommer bort och ersätts av en visserligen underhållande, men ytlig nivå.

Annars är idén bakom föreställningen fyndig så det förslår med tre maktens kvinnor inbegripna, så det står härliga till, i ett envig om syret och utrymmet. Att en tolk, som görs av en följsam Anders Berg, finns med för att överbrygga all språkförbistring gör också sitt till. Att han själv är flykting från DDR och därmed har en egen självupplevd politisk erfarenhet lyser igenom, när han ägnar sig åt att omtolka och i en del fall putsa och snygga till i stället för att översätta. Uppgiften att medla och ställa till rätta mellan de aggressivt överladdade damerna inbjuder också till ett flertal dråpliga skeenden. Vetskapen om att replikföringen innehåller autentiska citat ger annars en avslöjande bild av den cynism och det folkförakt som kan frodas i en diktatur. Den politiska satirens räckvidd får dock sägas vara av det något begränsade slaget.

Lolo Elwins Leila Ben Ali är den av de tre som förstår minst av hur hon deformerats av sin upphöjelse. På hennes lott faller även att läsa den dikt av Mohammed al-Gadaffi som givit pjäsen dess tyska titel: ”Jag är som ni, jag älskar äpplen”. Inte heller hos Gunilla Röörs Imelda Marcos hör självinsikten eller medvetenheten om vad hon deltar i till de mera framträdande egenskaperna. Vilket inte hindrar att Röörs Imelda är den mest monsterlika i sällskapet. Den som har en allt överskuggande grandios självbild är Chatarina Larssons Margot Honecker. Inifrån och ut ett med sin roll och försedd med lika delar försåtlig beräkning och känslokyla, blir hon därför också den farligaste i sällskapet. Här finns en moralisk dimension i pjäsen, som gärna hade kunnat ges ett tydligare genomslag. Som det är nu, får publiken i stället huvudsakligen skratta åt eländet.

Bo-Ingvar Kollberg

Cora.se

 

 

 

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.