Cora pren

30 aug 2015

Författar­rollen som räddning

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Författarrollen är Karl Ove Knausgårds räddning i en kaotisk värld fylld av motsägelser och motstridiga känslor i romanen Min kamp. Nu har självbiografin blivit teater, där det väldiga stoffet fått en rapsodisk gestaltning, skriver Bo-Ingvar Kollberg

 Det är de dramatiserade romanernas höst. Dramaten har Sara Stridsbergs Beckomberga i repertoaren, Uppsala stadsteater Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Stockholms stadsteater inleder med en scenversion av Karl Ove Knausgårds sexbandsverk Min kamp, som nu ges på Lilla scenen. Med en smula skämtsam distans till stoffet skulle man kunna säga att det långa håret hos den på pressbilder till det yttre aningen ovårdade och bohemiske norske diktaren finns hos Ann-Sofie Rase och Jessica Liedberg. För skägget svarar Gerhard Hoberstorfer och med lite god vilja kanske också Sven Ahlström. De lånar av sig själva var och en sin bit till det författarporträtt som gestaltas på scenen.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Sven Ahlström Medverkande Gerhard Hoberstorfer Medverkande Ann-Sofie Rase Medverkande Jessica Liedberg PRODUKTION Av Karl Ove Knausgård Dramatisering och regi Ole Anders Tandberg Översättning Rebecca Alsberg Scenografi och kostym Erlend Birkeland Ljus Ellen Ruge Mask Carina Saxenberg Kompositör Joel Sahlin

Piruetter. Jessica Liedberg lägger emellanåt in små egna piruetter i föreställningen. Foto: Petra Hellberg

Stockholms stadsteater, Lilla scenen. Min kamp av Karl Ove Knausgård. Dramatisering av Ole Anders Tandberg, översättning: Rebecca Alsberg. Regi: Ole Anders Tandberg, scenografi och kostym: Erlend Birkeland, ljus: Ellen Ruge, komposition: Joel Sahlin, dramaturg: Lucas Svensson, ljud: Magnus Ericsson, mask: Carina Saxenberg. Skådespelare: Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofi Rase, Jessica Liedberg och Sven Ahlström. Röst: Sten Ljunggren.  

Ole Anders Tandberg har dramatiserat och är också regissör. Han har tagit fasta på närheten i Knausgårds mastodontroman mellan upphovsmannen och det som berättas. Det här är självbiografi med avståndet så gott som utplånat mellan det upplevda och det skrivna. Författarjagets ärlighet är en kungsådra i framställningen. Skådespelarna gör denna uppriktighet gripbar. En värld är varje människa, menade Ekelöf. Här är det fyra röster som i monologer och dialoger med varandra följs åt genom medvetandets alla skrymslen och vrår. De triviala lika väl som de mer eller mindre subtila. När de inte, vilket också förekommer, delar upp sig för att bli hustrun Linda, barnen eller någon företrädare för bekantskapskretsen.

Svårigheten i dag med att flytta över ett konstverk till ett nytt sammanhang består i att gränserna mellan de olika genrerna blivit i högsta grad vaga och flytande. Man använder film i teater, man gör dikt eller dans till bildkonst, beroende på framförandet kan i stort sett alla blandformer förekomma. Och det samtidigt. Tandbergs problem har nog främst varit att på något sätt försöka behålla det episka flödet från ursprungsverket så intakt som möjligt. Och det är här svårigheterna blir synliga i uppsättningen. Allra tydligast när det gäller att göra dramatik av idéinnehållet, av de essäistiska inslagen hos förlagan och det som finns där av samhälls- och kulturdebatt.

Två scener utmärker sig särskilt. Den med expressiva ljud beledsagande förlossningen av Lindas och Karl Oves första barn. Och den när alla sex banden av Min kamp i överupplagor faller ner från tågvinden som skramlande byggklossar, de är bägge kraftfulla så det förslår. Dessutom skickligt genomförda med tanke på att de tillsammans visar på ett par av pjäsens näraliggande smärtpunkter. Barnens behov av sina föräldrar å ena sidan och det utrymme författaren måste göra anspråk på för egen del för sitt skapande å den andra. Vardagsanknytningen har alltså fått stor plats och jämställdhetstanken. Men familjelivet får ge vika för att Karl Ove skall kunna fullfölja sina läro- och vandringsår. Och skriva romanerna om författarskapet och diktandets vedermödor, villkor, storhet och elände. Den kamp den aningen belastade boktiteln syftar på är alltså kampen för att skriva. Den handlar också om en envig, som gäller den egna sexualiteten. Men kanske allra mest är det frågan om krafttag för frigörelse och då från den auktoritäre fadern. Sten Ljunggren ser via högtalare till att påminna om budskapen. Efter dennes död talar hans röst inuti sonen, lika maktfullkomlig som tidigare.

När jag läste första delen i romanserien, stördes jag av bristen på empatisk förmåga hos författaren, den som rimligen borde ha funnits med som en balanserande faktor. Den invändningen är på sin plats även vad gäller den här dramatiseringen. Några försonande drag gå inte att hitta hos denne svårt alkoholiserade figur, så gott som uteslutande aggressiv och fientlig mot sin ättelägg och i allt väsentligt styrd av ett gränslöst maktbehov. Det ligger nära till hands att tala om ett nidporträtt. Modern kommer i så fall lindrigare undan. Varför det blivit så kan man givetvis fundera över.

Till de milstolpar i Karl Ove Knausgårds liv som fått vara kvar efter den rejäla bantningen av ursprungsstoffet hör den ensamma barndomen, upptäckten av sexualiteten och dess speciella problemsfär, skolgången och kamratumgänget som inte uteslöt mobbning. Huvudpersonens känslighet är en annan avgörande faktor och även den egna könsidentitetens mysterier. Fast mark under fötterna får den blivande författaren först, när han genom en skrivarkurs hittar det som han helst av allt vill ägna sig åt. Fyra skrivmaskiner av olika fabrikat, uppställda på var sitt bord markerar omsvängningen. Att fylla de vita pappren med text visar sig dock lättare sagt än gjort. Självtvivel, självförakt och även självhat blandar sig in i uppgiften och det är inte svårt att se att det är pappans röst, oftast omedvetet, som är framme och har synpunkter. Men också det egna jagförsvaret sätter då och då käppar i hjulet. Ibland med destruktiva resultat.

När det gäller skrivandet möts röster och motröster. Inte heller flykten till alkoholen lämnas oprövad. Lindas underläge i äktenskapet, hennes beroende och rädsla utgör ett av föreställningens mörkare stråk. Anklagelsen för litterär pedofili, som förekommit i debatten kring hans böcker och person finns också med. Att skrivandet varit ett bearbetningsarbete av åtskilligt i det förgångna får sin lön, när bokserien är klar. Då blir rollen som författare räddningen undan åtskilligt.

Med ett så stort material som det här är frågan om, är det ofrånkomligt att mycket blir fragment och att den rapsodiska form som Ole Anders Tandberg valt stannar i scenlösningar, som inte alla gånger förmår nå ut över rampen. Och det i samband med att hörbarheten inte alltid är den bästa. Skådespelarna använder dock sig själva optimalt och skall inte lastas för föreställningens svagheter. Jessica Liedberg kryddar sina framträdanden lite då och då och skuttar in i sina repliker, ett av uppsättningens mest charmfulla ögonblick som stannar på näthinnan. Gerhard Hoberstofer och Sven Ahlström gör emellanåt sina roller med en väl synlig räv bakom örat. Ann-Sofie Rases förmåga att byta från manlig till kvinnlig identitet hos den sammansatte Karl Ove sker på en femöring.

Vill man närma sig de djupare skikten, finns där förutom sårbarheten och skyddslösheten både en hel del skam och skuld med ursprung från fadern, som hör till diktarjagets tungrodda ballast. Frågan om ont och gott, om våldet i människolivet, framhävandet av ensamheten lika mycket som skydd och styrka är annat i den speciella konstnärsproblematik som berörs. Dit hör också frågan om skrivandet som ett fjärmande från livet. Scenografin, i en annars i stort sett tom spelplats, är en väldig äggrund kula placerad i fonden. Den är ditförd av Erlend Birkeland och skulle kunna vara en replik till Brancusis skulptur Ägget på Moderna museet. Dess egentliga titel är Den nyfödde II. Konstnärens egen tolkning av verket är att den nyfödde kippar efter luft och är arg för att han tvingats in i världen. Det ger ytterligare en infallsvinkel till den här uppsättningen. Om föreställningen äger förmågan att skapa en riktigt omvälvande upplevelse, något som många läsare, också internationellt, vittnat om att boken gör med dem, är dock mera tveksamt.

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

 

 

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.