Cora pren

19 maj 2015

Egensinnig Godot som evighetsloop

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Moment:teaters uppsättning av Becketts I väntan på Godot är
utformad som en loop inställd på evigheten. Den har många höjdpunkter och
bråddjup, allt i enlighet med Pontus Stenshälls egensinniga tolkning av
pjästexten. Om Samuel Beckett själv varit lika nöjd som recensenten kan dock
diskuteras, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Scenkonst

Moment:teater i gästspel på Uppsala stadsteater: I väntan på
Godot av Samuel Beckett. Översättning: Magnus Hedlund, regi: Pontus Stenshäll,
scenografi: Anna Stigert, kostym: Tove Berglund, Ljus: Pontus Stenshäll/Joel
Dannerup, musik: Simon Steensland. I rollerna: Pontus Stenshäll, Mathias
Olsson, Peter Järn, Ali-Reza Modjallal och Hannes Stenshäll.

För dagens kultur- och mediekonsumenter innebar attacken mot
tvillingtornen i New York 11 september 2001 inledningen på en ny tidsålder.
Sedan dess bestäms mycket av förväntningarna om att få allt som händer
presenterat i realtid. Och det skall gå fort. Annars svalnar intresset fortare
än kvickt.  En sådan inställning ställer
till med problem för t ex Samuel Becketts drama ”I väntan på Godot”. Pjäsen där
ingenting händer två gånger, som den skämtsamt brukar sammanfattas. Hur
reagerar alla de som numera vant sig vid att uppslukas av vad en smartphone erbjuder
av närvaro och snabba scenbyten. Kanske framstår för dem ”I väntan på Godot”
som ingenting annat än en otillbörlig provokation.

Man kan mycket väl
tänka sig att regissören Pontus Stenshäll umgåtts med sådana funderingar i den
uppsättning med Stockholmsbaserade moment:teater som visats i några
föreställningar i Uppsala, vars stadsteater varit samarbetspartner för
projektet. En nyckel till hela föreställningen är att se den som en
evighetsloop, något som säkert inte heller hade varit upphovsmannen främmande. Här
förekommer dessutom många av de kryddor som hör till underhållningsbranschens
säkra kort, clowninslag, slapstick inspirerat från filmen och inlån från farsens
scenspråk. De placerades en gång dit av Beckett själv, redan i originaltexten.
Det betyder att åtskilligt bygger på kroppsspråk och en väl tilltagen mimik,
men också att akrobatik och flitig kontakt med scengolvet från skådespelarnas
sida hör till några av de viktigaste verkningsmedlen.

momentAvvikare. Pontus Stenshäll gör Estragon och Mathias Olsson Vladimir i en uppsättning som går sina egna vägar. Foto: Moment

Men Beckett var också noga med att övervaka att hans anvisningar i stort följdes, närhelst en teater ville göra en föreställning av någon av hans pjäser. I det avseendet är det mera tveksamt, om han skulle ha godkänt den här uppsättningen. Det gäller inte bara fisarna på scenen. De många utvikningarna i texten, tilläggen till handlingen eller omtagningarna av en del skeenden hade knappast fått passera Nobelpristagarens stränga blick. Men oavsett om Pontus Stenshäll här befinner sig ute på lite riskfylld mark, har han ändå skapat en uppsättning med många höjder och bråddjup, stilbrott och kontraster som borde få även dagens kräsna publik att kapitulera. Att det homoerotiska stråket som finns mellan huvudkombattanterna Vladimir och Estragon lyfts fram är ett inslag, som ligger bra i tiden. När iscensättningen pendlar mellan stillhet och utlevelse är det inte långsökt att se det senare som politiskt motiverat. Pozzo i dramat, fascisten och sadisten, som plågar sin underlydande Lucky har motsvarigheter lite varstans i dagens värld.

Dit hör också att utrymmet för den gåtfulle Godot krympts i Stenshälls pjästolkning. I dagens sekulariserade värld, åtminstone den som tidigare hade kristna förtecken, satsar föreställningen påfallande knapphändigt på någon frånvarande Gud. Det som får fylla utrymmet i stället är en tillvaro här och nu. Med den enkla samvaron människor emellan som viktigaste tröstegrund. Vladimir och Estragon är i första hand representanter för ett sådant förhållningssätt. ”Du och jag ihop”, som det sägs i pjäsen. Sedan finns här naturligtvis många fyndiga scenlösningar som bär regissörens egen signatur. Dit hör inslaget i början, när skådespelarna plockar på sig själva som fåglar vid morgontoaletten. En av de mest uttrycksfulla är, när först Pozzo och sedan de bägge luffarna ligger på rygg som skalbaggar och sprattlar med bena. Så kan man också formulera bilden av en tillvaro som kännetecknas av en total osäkerhet och vilsenhet om livets mål och mening.

moment-2Skådespelarnas kroppsspråk och ljussättningen har en framträdande plats I väntan på Godot. På bilden Pontus Stenshäll, Mathias Olsson och Peter Järn i föreställningen. Foto: Moment

Regissören Pontus Stenshäll gör själv rollen som Estragon med en lite trulig, oftast stillsam och melankolisk framtoning, som står för ett av uppsättningens grundläggande stämningslägen. Mathias Olsson är som hans motsats en Vladimir full av livståga och spjuveraktighet och kniper med både ögon och mungipor och kröker på ryggen, medan han bjuder sitt livsöde så mycket motstånd som tänkas kan. Peter Järn gör en Pozzo som visar sig vara mera flerbottnad än man först kan ana, när han får vara ondskans företrädare i en för alla i sista hand ogästvänlig värld. Medan Ali-Reza Modjallal har fått på sin lott ett lika hudlöst som desperat framförande av Luckys nonsensmonolog. De bägge föreställningarna i Uppsala har varit utsålda. Nog borde flera i samarbetsteaterns hemmapublik ges tillfälle att se den här uppsättningen!

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.