Cora pren

09 maj 2015

Fassbinderpjäs nära vår livspuls

Av: Bo-Ingvar Kollberg

Rainer Werner Fassbinders pjäs Rädsla urholkar själen, som
ges på Stockholms stadsteater, fångar in en mellanmänsklig och gripande
livspuls av nutida snitt. Med alla skimrande övertoner har det blivit en
föreställning man inte hade velat vara utan, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Stockholms stadsteater, Klarascenen: Rädsla urholkar själen

av Rainer Werner Fassbinder. Översättning: Ulf Peter Hallberg, scenversion:
Irena Kraus. Regi: Nadja Weiss, scenografi: Mikael Varhelyi och Anders
Hellström, kostym: Kajsa Larsson, projektioner: Emil klang, ljus: Ellen Ruge,
musik: Philippe Boix-Vives, ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund: mask:
Johanna Ruben. I rollerna: Malin Ek, Bashkim Neziraj,
Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg, Christer Fant och Kalle Westerdahl.

Stockholms stadsteaters uppsättning av Rainer Werner
Fassbinders ”Rädsla urholkar själen” kan knappast ligga mera rätt i tiden. Den
världsberömde, men också omstridde, tyske teatermannen och filmmakaren skulle
ha fyllt 70 år den 31 maj. Hans inflytande på senare tids regissörer kan
knappast överskattas. Samtidigt med Theatertreffen, som nu pågår i Berlin,
visas i Martin Gropius Bau också en omfångsrik utställning ägnad Fassbinder.
Naturligtvis är det konstsynen, filmerna och deras tillkomst som står i
förgrunden och inte minst mästerverket Berlin Alexanderplatz. Men där ingår
även TV-intervjuer, många föremål ur kvarlåtenskapen, filmmanus, brev och
anteckningsböcker. Allt med syftet att sammanfatta gärningen men också att
lyfta fram vari storheten består och vilka återverkningar den givit på dagens
konst- och samhällsdebatt.

”Rädsla urholkar
själen” är från början en av de uppmärksammade filmerna. Den kom 1974. Nu har
Irena Kraus översatt den till en teaterpjäs. I scenografi av Mikael Varhelyi
och Anders Hellström är scenen en spegelbild av salongen. Här finns stolar
uppställda som till en gradäng. Stolarna är många fler än de sex skådespelarna.
Inledningsvis flyttar de omkring och sätter sig lite här och var. När pjäsen
börjar är fyra av dem hopträngda i mitten. Medan Emmi och Ali befinner sig
längst upp på varsin sida. Tydligare kan det som komma skall inte markeras. Här
åskådliggörs tillhörighet och utanförskap, grupptryck och några som avviker. Och
ett samhälle som sluter sig mot dem som är utanför. Med makt, förtryck och
hierarkier. När stolarna sedan vräks omkull, trampas sönder eller flyger och
far blir rekvisitan dessutom en mätare för spänningstrycket i uppsättningen.

varmeVärme. Malin Ek som Emmi och Bashkim Nezirajs Ali hittar en smula värme hos varandra i en frusen värld. Foto: Petra Hellberg

Nadja Weiss, som är
föreställningens regissör, är dock inte ute efter några effekter för deras egen
skull. Visst är det frågan om inte mindre än några människors välbefinnande och
lycka. Men något revolutionärt patos har knappast föresvävat iscensättaren.
Även om ett sådant lätt hade kunnat få ange stämtonen. Snarare är det
allmänmänskliga villkor och förhållanden som kommer till uttryck. När Emmi i
rollistan är städerska och Ali byggjobbare är det klokt att hålla det politiska
budskapet i strama tyglar. De motsättningar som kommer till uttryck är sådana
som alltid uppstår, när människor är olika varandra och ändå vill försöka
överbrygga åtskillnaderna och leva tillsammans. Tilliten på relationsplanet,
behov som handlar om grundvillkor som gäller oss alla. Närhet, kontakt, förtroende
och att lindra den existentiella ensamhet som var och en av oss är underkastad
blir på så sätt betydligt intressantare än några utopier om ett samhälle långt
i fjärran.

Det är också i
första hand sådana mellanmänskliga faktorer som lyfts fram i Nadja Weiss
uppsättning. Och hon har gått till väga med en känslig varsamhet, som blivit
instuderingens bärande ton. Att pjäsen utspelas i ett tänkt tyskt samhälle och
att det är tyska förhållanden förloppet bygger på, placerar den dock inte
längre bort än vad händelser i ett grannland vanligtvis brukar göra. Också
Sverige är ett invandrarland. Det är heller inte långsökt att tänka på och
jämföra Alis erfarenheter med dem som brukar gälla, när begreppet klassresa
används för att beskriva vilka svårigheter människor möter som omplanteras till
en ny social miljö. Det som sätter sin speciella prägel på Alis situation är
förutom det arabiska ursprunget annars att han gifter sig med en 20 år äldre
kvinna. Men inte heller denna skillnad spelar väl längre någon avgörande
skillnad i den allmänna opinionen.

Grundintrigen i ”Rädsla
urholkar själen” hör knappast till det mest upphetsande i det här pjäsmanuset
med marockanen Ali som möter inhemska Emmi på en arabisk bar, varefter de slår
ihop sina påsar. Upprördheten hos Emmis barn eller oviljan lika mycket hos
hyresvärden som hos livsmedelshandlaren får nog dessutom, sedan ursprungstexten
tillkom, sägas ha tömts på åtskilligt av den sprängkraft den en gång hade. Ironin
blir extra tydlig när Ali bokstavligt visar musklerna. Därför vill man gärna ge
regissören och nog också Kraus, som svarat för dramatiseringen, oreserverad
erkänsla för att de hittat fram till de tidlösa möjligheterna hos dramat.
Bashkim Neziraj förenar i rollen som gästarbetaren Ali mycket av de drag som
kännetecknar en mansroll av dagens snitt med livsaptit och vilsenhet i en inte
helt lättbalanserad förening. Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg, Christer Fant
och Kalle Westerdahl som går i och ur olika roller har framgångsrikt hittat
dessas särdrag och ger dem därmed en distinkt framtoning.

samhallets-basSamhällets bas. Städerskorna Ann-Sofi Rase, Jessica Liedberg och Malin Ek tillhör alla tre samhällets nedre skikt. Foto: Petra Hellberg

Den som är mest
mångsidig, har den starkaste lyskraften och allra tydligast lyckas förmedla
allt det sammansatta som kännetecknar hela den här uppsättningen är Malin Eks
Emmi. Särskilt god hand har hon med den utsatthet som kännetecknar en människa
för vilken ingenting är självklart. Och allt när som helst kan gå överstyr. Det
är inte utan att man där tycker sig se hur skådespelaren och hennes regissör
tillsammans hittat fram till det som förmedlar pjästolkningens gripande puls
och egentliga livsnerv. När det fungerar, vilket det ofta gör, uppstår
skimrande övertoner hos ett framförande, som man inte hade velat var utan.

Bo-Ingvar Kollberg

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.