Cora pren

31 okt 2014

Uppgörelsepjäs i det mjuka registret

Av: Yvonne Ihmels

  Karin Thunbergs pjäs Innan jorden rämnar är ett kammarspel om livets korthet och illusionernas bräcklighet. På Uppsala stadsteater mynnar det ut i ett gripande slutackord i det mjuka registret. Skådespelarna lyfter förtjänstfullt fram budskapet om samhörighet på djupet, skriver Bo-Ingvar Kollberg.  Crister Olsson och Lolo Elwin gör det äkta paret Håkan och Eva i […]

  Karin Thunbergs pjäs Innan jorden rämnar är ett kammarspel om livets korthet och illusionernas bräcklighet. På Uppsala stadsteater mynnar det ut i ett gripande slutackord i det mjuka registret. Skådespelarna lyfter förtjänstfullt fram budskapet om samhörighet på djupet, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

image

 Crister Olsson och Lolo Elwin gör det äkta paret Håkan och Eva i Uppsala stadsteaters uppsättning av Karin Thunbergs pjäs Innan jorden rämnar. Foto: Patrik Lundin

Scenkonst

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Innan Jorden rämnar av Karin Thunberg. Regi: Mikaela Ramel, dramaturg: Marie Persson Hedenius, scenografi och kostym: Ulla Kassius, kompositör: Henrik Lörstad, ljus: Jonas Nyström, mask: Angelica Ekeberg. I rollerna: Lolo Elwin och Crister Olsson.

 Födelsedagar kan man fira på olika sätt. Ett är att resa bort. Istanbul är ett möjligt resmål. Eller Gävle. Paret Håkan och Eva Eldh väljer det senare i Karin Thunbergs pjäs Innan jorden rämnar, som nu ges på Uppsala stadsteater. Scenografin på Lilla scenen ligger i närheten av det spelrum som används i Spindelkvinnans kyss. Även Ulla Kassius placerar publiken på gradänger runt om. Fängelsecellen i mitten är denna gång dock förvandlad till ett hotellrum med en stor dubbelsäng i mitten. Den som vill kan givetvis ge det hela en symbolisk tolkning.

   Om så värst mycket instängdhet vittnar dock inte det som följer. Desto mera om medförda bördor och ett inte helt lättöverskådligt bagage ur det förflutna. Mikaela Ramel, som är regissör, har iscensatt Thunbergs pjäs som ett kammarspel om livets korthet och illusionernas bräcklighet. Samtidigt är det frågan om en uppgörelsepjäs, där ett födelsedagsfirande snart nog övergår till en brottning med de flesta nära relationers många fallgropar och tillkortakommanden. Eva och Håkan har varit gifta i snart 30 år när de anländer till Gävle och hoppas på en nystart för äktenskapet. Den enda dottern är utflugen och sin trygghet har de i allt invant. På samma gång som det mesta blivit enahanda och övergått till slentrian och rutin.

   Den händelse i närtid som dock redan ställt åtskilligt på huvudet är Håkans nyligen genomgångna behandling för prostatacancer. För bildläraren Eva har mannens sjukdom inneburit att hennes liv fått gå på sparlåga och hon ser hur det alltmer rinner bort. Även om det medicinska förloppet när det gäller Håkan är något oklart, har också han, till yrket begravningsentreprenör, kommit på kant med tillvaron både genom vad sjukdomen medfört och i sin mansroll. Från delvis olika utgångspunkter har de höga förväntningar på veckoslutet då de dragit sig undan till det här hotellet.

   Något närmande dem emellan vill däremot inte infinna sig. Det som började så löftesrikt har flera oförutsedda besvikelser i beredskap. Den utlovade danskvällen fryser inne. I stället för ett återupplivande av känslorna från de första årens förälskelse, växer paniken i takt med att medförd champagne och minibaren töms på sitt innehåll. Det går inte att blunda för vad som är på gång i dotterns äktenskap. Att såväl Håkan som Eva på var sitt håll bär på i hög grad oförlösta beroenden av och bindningar till respektive levande och död mamma gör också sitt till. Det sistnämnda är ett ämne som Karin Thunberg behandlat bl a i pjäsen En gång skall jag berätta om mamma, som gavs på teatern för några år sedan.

image

Temperaturen skiftar i mötena mellan Crister Olssons Håkan och Lolo Elwin som Eva i Uppsala stadsteaters Innan jorden rämnar. Foto: Patrik Lundin  

Det dramatiskt tacksamma i det här stycket där trivialiteter och allvar står sida vid sida är förloppet då de bägge kontrahenternas liv och samliv, hemligheter och livsstrategier undan för undan öppnas mot publiken. Anklagelser och projektioner, allt som varit bortträngt, all ilska och åtskilliga beskyllningar får på så sätt bestämma temperaturen medan kvällen går. Alkoholen bidrar till att lätta på spärrarna. Det mesta färgas av ovissheten och den väntan på besked om utgången av operationen, som är själva fundamentet för föreställningen. Mikaela Ramel har med säker hand sett till att denna, den viktigaste dimensionen aldrig släpps ur sikte. Likaså utgör åtrån en viktig drivfjäder för händelseutvecklingen.

   Lolo Elwin lägger tyngdpunkten för sin tolkning av Evagestalten i tonfall, minspel och en mimik som framgångsrikt utgår från och sammanstrålar vid ögonen. Mot slutet är det små medel som gäller, när pjäsen får ett lyft som ingen annanstans.  Det är också då Lolo Elwin låter ett allvar utan förbehåll blir synligt, i vad som när allt kommer omkring varit en kamp på liv och död. Crister Olsson har förankrat sin Håkan inombords och ser till att skaffa sig manöverutrymme för den fördjupning rollen kräver. Det är han som initierar och tar kommandot i omsvängningen och lämnar en övertygande och väl genomförd tribut till detta gripande slutackord. Så kan föreställningen med hänvisning till Tomas Tranströmer dikt Paret byta tilltal och dialekt, skruva ner volymen och låta den klinga ut i det mjuka registret.

   I stället för det himlastormande ges på så sätt sista ordet till det outgrundliga och en samhörighet på djupet. Får man tro Karin Thunberg räcker detta en bra bit och kanske rentav hela vägen som en alternativ ståndpunkt till de frågor som diskuteras. Och då tänker hon sig nog denna visdom inte förbehållen enbart de avbildade, medelålders rollgestalterna i den här pjäsen.  

Bo-Ingvar Kollberg

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.