Cora Jul

12 okt 2014

En exklusiv pralinask

Av: Yvonne Ihmels

Cristina Karlstam har besökt Moderna Museet i Stockholm och avnjutit en ask utsökta konstpraliner.   Katharina Fritsch, Frau mit Hund Konst Skulptur efter skulptur Konst av Katharina Fritsch, Jeff Koons och Charles Ray Moderna Museet, Stockholm Tom 18/1 2015  Om måleriets förestående död har det talats och skrivits alltför mycket alltför länge. Och genren har […]

Cristina Karlstam har besökt Moderna Museet i Stockholm och avnjutit en ask utsökta konstpraliner.

 

Katharina Fritsch, Frau mit Hund

Konst

Skulptur efter skulptur

Konst av Katharina Fritsch, Jeff Koons och Charles Ray

Moderna Museet, Stockholm

Tom 18/1 2015

 Om måleriets förestående död har det talats och skrivits alltför mycket alltför länge. Och genren har under hela tiden visat sig vara livskraftig, förnyelsebar och präglad av en experimentell framtidstro. I dag är måleriet tveklöst både överlevande och ytterst levande.

Men skulle skulpturen som konstnärlig genre uppleva ett liknande hot? Sådana påståenden känns minst lika hypotetiska som profetiorna om måleriets slut.

 Ändå kan man knappast tolka titeln på Moderna Museets exklusiva satsning på samtida tredimensionell konst i den i dagarna öppnade utställningen annorlunda. Med minimalismens och konceptkonstens övertag på konstarenan skulle den tredimensionella skulpturen alltså ha hotats. Utställningen Skulptur efter skulptur motbevisar i så fall alla sådana påståenden genom att erbjuda 13 exklusiva verk av tre av samtidskonstens fixstjärnor, Katharina Fritsch, Jeff Koons och Charles Ray.

 Med Duchamp och den amerikanska popkonsten i ryggen menar utställningens curator, amerikanen Jack Bankowsky att trion knyter samman dagens skulptur med konsthistorien. Och han går så långt att han drar parallellerna ända till antiken och den kroppsliga, föreställande skulpturkonsten på vilken den västerländska kulturen tveklöst vilar.

 Skulptur efter skulptur är en svåremotsagd proklamation om den tredimensionella konstens synnerligen påtagliga välmående. Att det måste vara en curators och en museichefs drömutställning att få samla 13 favoritverk ur den internationella samtidskonsten är inte svårt att förstå. Och resultatet har blivit en pralinask med 13 utsökta godbitar för publiken att avnjuta. En exklusiv utställning onekligen; det ska till en institution som Moderna Museet med sitt goda renommé runt om i världen för att få låna dessa verk. Och det ska också till en curator av Bankowskys kaliber för att lyckas knyta samman dessa tre individualister i en och samma utställning. Själva poängen med ett sådant exklusivt koncept måste sannolikt vara just de överraskande kontrasterna och de vitt skilda smakupplevelserna. Och att de tre konstnärerna var och en på sitt sätt berättar något viktigt om vår egen tid är lika uppenbart.

Charles Ray, Young Man 2012

Till skillnad från den renodlade minimalismen har den här genren ett explicit narrativ som kommunicerar direkt med åskådaren. Charles Rays lille pojke, The new bubble, som leker med sin nya bil ostört på museigolvet, Jeff Koons metalliskt röd- glänsande Ballonghund eller Katharina Fritschs imposanta blågröna Elefant, placerad på ett högt fundament leder inte bara betraktarens tankar till antika stilideal (Ray), souvenirkulturens marknadsanpassning (Koons) eller konsthistoriens alla högt uppsatta kunga- och ryttarskulpturer (Fritsch). (Elefanten fick ju för övrigt härom året en sentida frände i den intensivt blå tupp som konstnären placerade på den fjärde plinten på Trafalgar Square i London, där den utmanade torgets övriga hyllningsstatyer till historiens krigsherrar.)

 De 13 konstverken i Skulptur efter skulptur utgör också en gemensam bild av ett samtida kulturlandskap präglat av en välbekant masskultur. Nog skymtar man både Duchamp och Warhol i kulisserna.

Jeff Koons, Metallic Venus 2010 – 2012

Det betyder också att det är ”tillåtet” att njuta av allt det ögongodis som Moderna Museet denna höst och vinter kan erbjuda sin publik. Vad sägs om Koons porslinsgrupp Michael Jackson and Bubbles, glänsande kitschig, i sin medvetna vulgaritet. Eller Charles Rays gigantiska mannekäng, Fall, en bild av den feministiska emancipationen, driven in absurdum? För att inte nämna Katarina Fritschs ”massproducerade” madonnor som tycks gestalta andlighetens och kulturens förflackning. Balanserade av den mystiska kvinnogestalten med dolt ansikte och kropp i verket Ghost med den dramatiska blodfläcken (av glas) på golvet? Vad berättar den om vår tid? Associationerna leder åt en rad olika håll, och kanske är Katarina Fritsch den mest komplexa och samtidigt sublima deltagaren i den här utställningen. Ett av hennes senaste verk, ett uppförstorat äpple, signalerar att mängder av kunskap och insikter återstår att producera, leverera och konsumera, även sedan alla pralinerna i asken är slut. Gott hopp om skulpturens framtid som genre, således.

Vartenda verk i den här utställningen vore värd en grundlig analys. Det här är konst som man bara brukar se i internationella biennaler och andra större sammanhang. Som kritiker kan jag bara med all kraft rekommendera ett utställnings besök.

Cristina Karlstam

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.