Cora pren

14 sep 2014

45 minuter med Gudrun Schyman

Av: Yvonne Ihmels

I dagarna kommer Cora # 38 ut i handeln. Bland mycket annat ur innehållet presenterar v vi ett 45 minuter med Gudrun Schyman. Mellan två homeparties har professor emerita Birgitta Holm hållit “husförhör med  politikern Gudrun Schyman för att höra vad hon kan om sin kvinnohistoria. Nedan följer ett utdrag ur detta möte. Gudrun Schyman […]

I dagarna kommer Cora # 38 ut i handeln. Bland mycket annat ur innehållet presenterar v vi ett 45 minuter med Gudrun Schyman. Mellan två homeparties har professor emerita Birgitta Holm hållit “husförhör med  politikern Gudrun Schyman för att höra vad hon kan om sin kvinnohistoria. Nedan följer ett utdrag ur detta möte.

image

Gudrun Schyman och Birgitta Holm                                Foto Y Ihmels

Mina 45 minuter (eg. 39 min. och 15 sek.) med Gudrun Schyman utspelas mitt i valrörelsens slutspurt. Vi träffas mellan två homepartyn och jag får följa med på ett. Blädderblocket är uppställt och stolar framsatta när vi kommer in, rummet vi sitter i har utsikt mot kyl och frys i det angränsande köket och på väggen hänger något som ser ut som en skolklocka. Här är det kunskap som vankas! De inlärningshungriga är ett trettiotal kvinnor i trettioårsåldern, en baby på ett och ett halvt samt tre män i varierande åldrar.

 Gudrun Schyman har för mig alltid varit den enda politiker (Palme inberäknad) som förefaller full av lust, nästan njutning, i sitt samspel med publik eller meddebattörer. Som att dansa. Så även här. – Har ni papper och penna nu då, frågar hon redan några minuter innan klockan visar på tre. Hon berättar att det är hennes tredje möte i dag, det vanliga schemat är fyra möten, kl 9–11, 12–14, 15–17 och 19–20. Två timmars föreläsning utan paus, där hon med utgångspunkt i begrepp som makt, demokrati och könsmaktordning öppnar för hur allt hänger ihop och blottlägger de inre sambanden i det samhälle vi lever i. En grundskoleklass skulle med intresse hänga med och en akademisk räv som jag får fullt av aha-upplevelser. Men någon trötthet, eller ens det minsta mekaniska i hennes lektion, märks inte. Inga koncept, och klottret på blädderblocket är det enda skriftliga som förekommer. Allt är som vore det fött i stunden. Röst, minspel och kroppsrörelser kommer som hämtade inifrån i varje nyans.

Men syftet med vår intervju är inte valrörelsen och nuet. Det är historien. Att ställa Gudrun inför en tradition av tidigare organiseringar av kvinnor i Sverige, deras målsättningar och metoder. Vad jag ville var att ge ett slags historiskt djup åt de frågor som Fi bedriver. Och kanske i någon mån bibringa partiet lite kraft och energi från historien. Att det här var förutsättningarna för vårt samtal verkade Gudrun då och då glömma bort, och jag drar så gott jag kan åt det historiska hållet.

När Gudruns sminkväska har gått runt för kollekt till partikassan, när kaffet är drucket, bokförsäljningen avslutad och babyn gullad med går vi några kvarter för att hitta ett bord i ett tyst hörn av en restaurang. Jag riggar min mobil mellan våra sopptallrikar. Rosig om kinderna efter kunskapsduschen på homepartyt börjar jag där:

B: När du berättade för oss om dina homepartyn så tryckte du på att det var av praktiska skäl som de kom till. Fi hade helt enkelt inga pengar och det här var ett genomförbart sätt att nå ut. Ingenting, kan man tycka, är väl en mer utbredd kvinnlig tradition än att ha brist på medel och tvingas styras av den praktiska nödvändigheten. Men jag har också velat se det som en markering, ett sätt att lyfta fram och bejaka en nedvärderad kvinnlig intressesfär. Jag tänkte på Virginia Wools ord i ”Ett eget rum” om hur samhällets värdesättning ser ut: ”Grovt talat är fotboll och sport ‘viktiga ting’, medan modeintresse och klädköp är ’bagateller’.” Du tar upp den manteln. Och det har, som du säger, varit ”världens succé”. Hur mycket var det här en medveten gest?

G: Jag kan säga att det var inte så där oerhört medvetet utan det var mer sprunget ur den här nödvändigheten. Men jag kallade det allra först för tupperware. [B: Tupperware är ett amerikanskt företag för hushållsvaror i plats som var de första som gjorde homepartyn till bas för sin försäljning. Därav Fi:s slogan för sina homepartyn, ”politik inte plast”.] Det var ju den traditionen jag tänkte på fast nu var det politik i stället för plast. Sen döpte vi alltså om det till homepartyn – med förbindelsen party-parti och att man kommer hem till människor. Så det finns ju den traditionen som jag kunde koppla det till.

B: Hur reagerade till en början det politiska etablissemanget?

G: De var helt tysta. Det var ingen som reagerade. De började inte reagera förrän vi började växa medlemsmässigt. Jag höll ju på hela hösten och årsskiftet och i januari, i många månader, innan det kom några medier över huvud taget. För de reagerar inte på sånt utan de reagerar på siffrorna. När de såg hur vi plötsligt fick otroligt många flera medlemmar och vi började komma upp i åtta, tio, femtontusen medlemmar, då kom ju mer tidningar och skildrade de här homepartyna och undrade vad vi höll på med.

B: Såg de då era homepartyn som orsaken till framgångarna?

G: Nej det tror jag inte de gör heller. De personifierar ju gärna och kallar det Gudrun Schymans show och att jag är en karismatisk ledare. De har svårt att förstå det här intresset för att lära sig som jag möter hos folk, att människor är glada att få prata och att få lyssna och att det är ideologi och visioner, inte kronor och ören. Jag har ju en helt annan bild. Jag har aldrig träffat så många unga människor som blir så glada över att få en kunskap som de har saknat. Som har levt i de här decennierna av superindividualism och bara sett det här jaget som man ska fila på och putsa på cv:n och putsa på sina fjädrar och gör-det-själv och du-blir-vad-du-vill och hela det där. Och så ser de plötsligt att deras erfarenheter och kunskaper kan finnas i ett större sammanhang och de förstår att demokrati, det kan vara jag. Det finns ett vi och vi kan förändra. Det är en fantastisk resa.

B: Men du tillskriver själv homepartyna er framgång?

G: Ja jag gör det absolut. Det är så vi har fått ett stort stabilt stöd. Och att vi nu är flera, sen årsskiftet är det inte bara jag som är ute utan flera. Och vi gör det på vårt sätt, alla hittar sitt sätt.

Här kommer Gudrun in på andra händelser som bidrog till medlemsökningen, bland annat Belinda Olssons teve-program i vintras, ”Fittstim – min kamp”. De motreaktioner som det väckte drog skaror till Fi. Men jag styr tillbaka till möjliga historiska impulser.

B: Jag minns mycket väl när du var ledare för Vänsterpartiet och liksom började mer och mer att tippa över från traditionell vänsterpolitik till feminism. Och jag undrade redan då vad det var för impulser, om det var någon särskild kunskap du fick, eller om det gav sig självt så att säga, av verkligheten?

Som väntat är det inte i första hand historien Gudrun pekar på:

G: Det var en samverkan av en massa faktorer. Dels så jobbade jag ju extremt utåtriktat som partiledare, jag var ute och reste, jag hade valrörelse jämt, och jag träffade mycket kvinnor, på arbetsplatser och så, som berättade om sina omständigheter. Och sen hade jag medarbetare som hade läst, som var teoretiskt betydligt mer kunniga än jag. Och så hade jag mina egna livserfarenheter, av att vara född i fattiga förhållanden, att ha sett min mammas liv, jag hade själv varit ensamstående mamma länge och levt i en relation som ju också hade det här inslaget av, ja den här uppsättningen som kan finnas av olika uttryck som det tar sig. Många av de här sakerna vävdes ihop, det uppstod en samtidighet. Jag hade ju börjat då att driva de här frågorna i vänsterpartiet. Och jag var inte först. Det var andra kvinnor som hade gjort innan, att vi skulle skriva in feminismen i principprogrammet och så där. Men det blev ju ingen fart på det, det blev ju mycket mera fart när jag tog tag i det därför att jag var partiledare. Hade jag haft den inställningen innan så hade jag aldrig blivit partiledare. Och sen ökade min medvetenhet och i takt med det så nådde jag därhär att jag att jag ville göra om Västerpartiet till att bli ett feministiskt socialistiskt parti. Och jag ville driva en valrörelse på temat Vi ser världen med kvinnors ögon. Och jag fick inte igenom den. Jag blev väldigt förvånad, jag var ju i alla fall partiledare. I det läget blev jag väldigt klar över att då vill jag inte vara kvar.

Fort. följer i Kulturtidskriften Cora #38. För inköpsställen se cora.se.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.