Cora pren

05 sep 2014

Dramatens Tre systrar i det riktigt stora formatet

Av: Yvonne Ihmels

Med en ensemble på toppen av sin förmåga och en regissör av det riktigt stora formatet visar Dramaten med uppsättningen av Tjechovs Tre systrar vad teater förmår, när den är en konstform överlägsen alla andra, skriver Bo-Ingvar Kollberg.  De tre systrarna Irina, Olga och Masja i gestalt av Sofia Pekkari, Elin Klinga och Jenny Silfverhjelm […]

Med en ensemble på toppen av sin förmåga och en regissör av det riktigt stora formatet visar Dramaten med uppsättningen av Tjechovs Tre systrar vad teater förmår, när den är en konstform överlägsen alla andra, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

 De tre systrarna Irina, Olga och Masja i gestalt av Sofia Pekkari, Elin Klinga och Jenny Silfverhjelm i Dramatens uppsättning av Tjechovs pjäs: Foto: Roger Stenberg 

Scenkonst

Dramaten, Lilla scenen: Tre systrar av Anton Tjechov. Översättning: Lars Kleberg. Regi: Emmet Feigenberg, scenografi och kostym: Karin Betz, ljus: Erik Berglund, peruk och mask: Lena Strandmark, Nathalie Pujol och Barbro Holmbring Haugen, ljud: Terese Johnasson, dramaturg: Emma Meyer Dunér och Solveig Gade. I rollerna: Elin Klinga, Jennie Silfverhjelm, Sofia Pekkari, Andreas T Olsson, Julia Dufvenius, Torkel Petersson, Johan Holmberg, Peter Engman, Mattias Silvell, Magnus Ehrner, Mia Benson och Sten-Johan Hedman.

När den börjar är det vår i luften. Slutet inträffar en bit in på hösten några år senare. Om Anton Tjechovs drama Tre systrar brukar sägas att händelserna där är lätt räknade. Ändå utspelas en hel del under den tid pjäsen varar. En artillerigeneral avlider och efterträds av en ny batterichef. En brand bryter ut och en duell mellan ett par officerare äger rum med dödlig utgång. Till Moskva, som de tre systrarna drömmer om, kommer man dock inte. Förutsättningen för en sådan förflyttning är en smula handlingskraft. Den som finns här räcker inte till.

   Nu sätter danske teaterchefen på Det Kongelige i Köpenhamn, Emmet Feigenberg, upp den klassiska pjäsen med tillkomsttid och händelseförlopp från tiden kring förra sekelskiftet på Dramatens Lilla scen. Det har blivit en föreställning, som söker sig fram längs flera stigar än de vanligen förekommande. Av de tre systrarna är det egentligen bara den yngsta, Irina, som framhärdar ända till slutet med sin längtan. Stor plats ger regissören i stället åt allt vad som där finns av kärleks- och relationsdrama. Något som gör storstadstemat rangen stridig om vad som blir viktigast.

 Hos Olga och Masja, de äldre systrarna, framstår drivkrafterna på så sätt som allt annat än enkla eller entydiga. Hos dem är det mera näraliggande mål som hägrar. Och den nye batterichefen, överste Versjinins tankar om framtiden, understödda av baron Tusenbach och i viss mån storasyster Olga och även Irina, om en bättre tillvaro för alla och ett kommande lyckorike, blir inte bara teoretisk utfyllnad till de filosofiska resonemangens fromma.

   I Karin Betz reducerade scenografi är spelrummet renskrapat till stolar, bord, soffor, ett piano och ett middagsbord som mest fungerar som sittplatser och samlingspunkter för skådespelarna. Väggarna är helt kala i brunrödmurriga färger. När det blir dags för stadsbranden flyttas fondväggen helt sonika fram mot rampen. Det är inte svårt att se att det är eldskenet på avstånd som på så sätt dominerar scenen. I Emmet Feigenbergs pjästolkning har alla rollerna, var och en från sina utgångspunkter, sitt kors att bära. Samtidigt har regissören fått aktörerna att lyfta allt sitt kunnande och sina rollgestaltningar till de högsta höjder. Vad som presenteras är en textnära föreställning med skådespelarna i förgrunden.

Ensemblen i Tre systrar samlad kring middagsbordet i det lantliga godset. Foto: Roger Stenberg

  Poesin flödar och språkets klanger och rena toner ger det luftiga och lätta framförandet dess väldiga lyft. Här finns en porträttkonst som söker sin like. Sällan har väl en Dramatenensemble varit så välstämd och vittnat om total balans över hela registret. Och detta på samma gång som Tjechovs så ofta spelade pjäs visar sig rymma mycket mera än vad en läsning av dramat, hur noggrann den än är, förmår förmedla. Så här ser teater ut i sin överlägsenhet över andra konstformer, när den tar till vara allt vad den äger av förvandlingsnummer, stimulans för fantasin, eftertanke, känslor och magi.

   I rollen som Olga står Elin Klinga för den motpol i uppsättningen som heter leda och livströtthet och som knappast ens ett miljöbyte till Moskva skulle kunna råda bot på. Här finns en precision i uttrycken som inte missar en enda nyans i den livsbrottning med tillvaron som är hela instuderingens genomgående grundton. Jennie Silfverhjelms Masja visar effektfullt både humör och temperament, när hon försöker stå ut med sin livslott. Allra mest handlar det om att hålla ihop sig själv. Och genom olika försök till känsloförhöjande upplevelser bemästra allt det enahanda. Som Irina är Sofia Pekkari livsdrömmarnas representant och när hon tvingas kompromissa med sin längtan till Moskva är det livet självt som bryter igenom och ges sista ordet.

   Med Andreas T Olssons Andrej, bror till systrarna, får vår egen samtids vacklande mansroll in en fot i förloppet. Andrej bryter sig loss från förväntningarna på en akademisk karriär. Utan styrsel i sitt liv, blir han genom en motsägelsefull självbild ett lätt byte för hustrun Natasjas kastration och berövad även vad som kunde finnas kvar av självbevarelsedrift. I uppgörelsescenen knuffas han bort ur syskongemenskapen. Julia Dufvenius gör Natasja. Till en början upptagen av blygsel och skam, men sedan lika mycket fylld av expansiv moderslycka som av maktbegär i en relationskamp, där hon till slut blir ensam herre på täppan.

   De många turerna på godset innehåller åtskilligt av ett in i minsta känsloskiftning avlyssnat relationsspel, som oavbrutet ger en heltäckande förankring åt denna pjästolkning där så mycket mera än flykten i drömmarna till Moskva står på spel. Torkel Peterssons militär och överste blir en distraktion både för Olga och Masja och är väl den kanske enklast tecknade bland rollgestalterna. För det mesta helt utan dolda drivkrafter i sitt liv. Inte minst i det avseendet skiljer han sig på de flesta punkter från den lömske stabskaptenen Soljonyj, som görs av Mattias Silvell. Johan Holmbergs veke baron Tusenbach gömmer sig framgångsrikt bakom sitt filosoferande. De verkliga bevekelsegrunderna heter dock Irina i en kärlek av den maniska sorten.

   Den som är bäst på att leva och överleva på godset i provinsstaden blir Magnus Ehrners läkare Tjebutykin, pjäsens stabila klippa i den här uppsättningen. Och detta trots att hans under ytan verksamma livsäckel är betydande. Hos Peter Engmans Kulygin är det en annan livsstrategi som styr. Han varken ser eller hör vad som pågår, och är blind på bägge ögonen när hustrun Masja hoppar över skaklarna. De bägge tjänarna Anfisa och Ferapont är anförtrodda Mia Benson och Sten-Johan Hedman. Även om rollerna är små till omfånget, ger regissören dem tydliga, egna konturer i detta spel om känslor, där Moskva är lika oåtkomligt som någonsin. Men där godset ändå sjuder av eruptioner, skeenden i det lilla, vardagliga uppbrott och längtan. Antingen målet är att hitta en mening i det korta perspektivet eller det flyttas framåt några hundra år i tiden.

   Emmet Feigenberg har gjort stordåd med sin till ett kammarspel transponerade föreställning. Så rik och så mäktig på innehåll blir Tre systrar med en regissör av det riktigt stora formatet. Och med en Dramatenensemble på toppen av sin förmåga. Det är så här Tjechov skall spelas! Något annat kommer inte på fråga.

Bo-Ingvar Kollberg  

 

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.