Cora pren

15 jun 2014

Ai Weiweis övertygande bevis

Av: Yvonne Ihmels

Konst Martin Gropius-Bau, Berlin Evidence av Ai Weiwei Tom 13/7 Coras konstkritiker Cristina Karlstam har besökt Berlin och den kinesiske konstnären Ai Weiweis stora utställning där. Redan titeln på den kinesiske konstnären Ai Weiweis Berlinutställning är ett genialt slag i solar plexus på de kinesiska myndigheter som håller honom instängd i Kina utan pass: Evidence, […]

Konst Martin Gropius-Bau, Berlin Evidence av Ai Weiwei Tom 13/7 Coras konstkritiker Cristina Karlstam har besökt Berlin och den kinesiske konstnären Ai Weiweis stora utställning där.

image

Redan titeln på den kinesiske konstnären Ai Weiweis Berlinutställning är ett genialt slag i solar plexus på de kinesiska myndigheter som håller honom instängd i Kina utan pass: Evidence, bevis, är just vad den totalitära staten menar sig ha mot sin medborgare, bevis på allt från skatteskulder till bigami. Allt givetvis med emfas tillbakavisat inte bara av konstnären utan av en hel konstvärld. ”Bevisen” är snabbt söndersmulade till grus och aska och myndigheterna har fullt göra med att fabricera nya skäl att vägra sin världsberömde konstprofessor hans mänskliga rättigheter. Följaktligen gör denna gränsöverskridande samhällskritiker en utställning, hans hittills största, med titeln Bevis och presenterar sedan ett 80-tal sådana, alla i gestaltad konstform. Ai Weiweis historia är vid det här laget välkänd. Son till en berömd poet som under ett antal år deporterade bort från Peking tillsammans med sin familj efter att ha fallit i onåd hos myndigheterna. Utbildad arkitekt och konstnär, under många år bosatt och verksam i USA varifrån han frivilligt återvände till sitt hemland när fadern blev gammal och sjuk och sedan dog. Framgångsrik som konstnär, främst i utlandet. Det stora genombrottet i Europa kom i anslutning till Documenta i Kassel 2007 där hans av antika kinesiska dörrar byggda utomhusmonument visades.

En storm som rev monumentet gjorde symboliken än tydligare. Konstnären hade med sitt verk velat rädda den gamla förkommunistiska kinesiska kulturen från försvinnande. Nu ingrep vädrets makter och lade ytterligare en dimension till verket. I Berlin visas nu en variant på denna sammanstörtade samhällsmeatafor, nu i form av mer varaktiga marmordörrar. Efter Kassel har konstnärens segertåg

image

världen överfortsatt. Senast jag såg en utställning av Weiwei var strax före jul 2013 på Arken i Köpenhamn där hans skulptursvit Zodiaken visades, och i Sverige har vi ju tack vare Magasin 3 också kunnat se några centrala verk. De tolv verken som ingår i Zodiaken finns med också i Berlin och är på sitt sätt ett belysande exempel på hur konstnären gärna arbetar med den klassiska antika kinesiska kulturen som utgångspunkt. Exemplen på detta koncept är legio. Berömd är videon där konstnären medvetet ”tappar” antika kinesiska, värdefulla urnor i golvet. I Berlin visar han nu en variant av temat när han ställer ut sådana urnor, nu lackerade med blänkande billack. Då och nu hör samman i Ai Weiweis verk, och vad myndigheterna inte tycks förstå är att denna anknytning till landets historia är lika naturlig och aktuell som den samhällskritik som alltid ligger som en underton i allt vad konstnären gör. Att beskylla honom för historielöshet är således helt fel. Tvärtom är det just i landets kulturella historia han hittar sina spår och använder dem för att kontrastera mot dagens extrema kommersialism, politiska förtryck och tekniska utveckling. Ett annat

dominerande spår i det Ai Weiweiska konceptet är relationerna mellan individ och kollektiv. I det kollektivistiska Kina är ämnet givetvis tabu när konstnären påminner om individens existens och rättigheter. Denna tanke har styrt ett antal synnerligen centrala verk, så också i den aktuella utställningen. Han har ställt ut kinesiska resväskor tillhörande de 1001 landsmän han bjöd in till Kassel vid den ovan nämnda utställningen. I ett litet Berlingalleri hade en handfull av dessa väskor exponerats härom året, alla med individuella större eller mindre kännetecken. I nämnda Kassel ställdes också 1001 stolar ut, använda av var och en av de inbjudna under pressdagarna, då personerna själva var närvarande. Resten av utställningstiden, när de inbjudna återvänt till Kina, talade de kvarlämnade stolarna sitt tydliga språk: på var och en hade en individ suttit i en levande installation signerad konstnären. Stolen som objekt och som ett slags metafor för varje enskild kines återkommer i den väldiga installationen Stools som nu täcker hela golvet i Gropius-Baus största sal, också den här gången med enskilda kännetecken. Massverkan av de 6 000 stolarna är massiv, men individen blir också indirekt ihågkommen på detta sätt. Det allra starkaste utslaget av denna insikt om individ kontra kollektiv skapade Ai Weiwei när han häromåret fyllde hela Tate Moderns golv med miljontals keramiska solrosfrön, modellerade av ett antal medhjälpare, varje litet objekt dessutom målat för hand. Det var en mäktig installation med flera betydelsebottnar, liknande den som nu åstadkommits genom de många stolarna eller snarare pallarna i Berlin. När en jordbävning härom året raserade en skola ”glömde” de kinesiska myndigheterna att det var ett stort antal individuella skolbarn som fick sätta livet till. Men Ai Weiwei glömde inte, och nu visar han en enkel installation bestående av en laptop där alla de över 800 barnens namn rullar i en ständigt pågående loop, som en textremsa efter en spelfilm. På dörren i mitt arbetsrum har jag en affisch där alla namnet listats med den dekorativa kinesiska skriften, ytterligare ett sätt att påminna om bevisen på den totalitära statens nonchalans gentemot sina medborgare I april 2011 greps Ai Weiwei på Pekings flygplats när han skulle resa utomlands. Han fråntogs sitt pass och var under närmare tre månader försvunnen utan att någon visste var han var eller vad som hade hänt honom. Vid sommarens Venedigbiennal gick ackrediterade journalister under de inledande pressdagarna omkring med röda tygväskor med texten Free Ai Weiwei, och från hela världen kom protester mot de kinesiska myndigheternas agerande. När konstnären till sist släpptes belades han med utreseförbud och har ännu inte fått tillbaka sitt pass. Efterhand har det framkommit vad som hände konstnären under den tid han var fängslad, och på Martin Gropius-Bau har han nu byggt en kopia av den fönsterlösa cell där han tillbringat de nära tre månaderna. Det är en klaustrofobisk upplevelse att bara titta in tillfälligt i rummet med en naken glödlampa i taket. Konstnären har också skapat kopior av de handklovar man satte på honom vid det cirka 50 (!) förhör han tvingades delta i. Handklovarna i konstnärens version är tillverkade av vacker jade, liksom repliken av den övervakningskamera som är monterad vid hans hem i Peking. Det är inte minst denna konstnärliga frihet och fantasi som imponerar när man betraktar Weiweis verk; att ur de mest vidriga förhållanden kunna hitta estetiska lösningar och gestaltningar som dessutom mestadels har en omisskännlig humoristisk underton. Det finns ett slag osynligt med fullt kännbart ironiskt drag i det mesta denna modige man gör, en ironi som tycks gå den fantasilösa byråkrater för bi som har hans öde i sina händer. De underbara fotografier betecknade Study of Perspective där konstnären räcker pekfingret mot kända turistmål runt om i världen, också Himmelska fridens torg, tycks reta myndigheterna väldigt, men tydligen inser de inte att denna kritiska attityd från konstnärens sida inte bara gäller hans hemland utan makthavare världen över. Det blir under rundvandringen bland alla dessa konstverk alltmer tydligt hur överlägsen denna konstnär är och hur märkligt fri han tycks kunna förhålla sig till dem som hindrar honom från att leva ett fritt liv. I några års tid skrev han sin dagliga blogg tills myndigheterna stängde den. Men innan dess hade den getts ut i bokform och översatts till flera språk I dag förmedlar han sin konst genom vänner och kontakter runt om i världen, även om han inte själv kan närvara i fysisk person vid sina utställningar. De sociala medierna ger honom ändå räckvidd långt utanför landet Kinas gränser. Men nog är det en alldeles särskild upplevelse att gå runt bland hans verk på ett konstmuseum i staden Berlin där konstnären har en professur han inte kan upprätthålla fysiskt, och se alla dessa geniala exempel på hans förmåga att producera konstnärligt bäriga bevis på såväl sin samhällskritik som sin konstnärliga nivå, samtidigt som bevisbördan blir allt större och tyngre när det gäller den kinesiska diktaturens våld och övergrepp. Härom året, innan konstnären tvingats till husarrest, kom han svårt skadad efter misshandel till sin dåvarande utställning i München och måste föras akut till sjukhus för operation. Kanske är det liknande händelser som de kinesiska myndigheterna till varje pris vill slippa när de förmenar sin medborgare rätten att besöka sina egna utställningar utanför landets gränser? Bevisbördan är redan blytung, vilket inte ens en totalitär stat torde kunna förneka om de nu skulle vilja överge propagandan och hålla sig till ”sanningen”. Ai Weiweis storartade utställning i Berlin börjar egentligen redan utanför den vackra byggnad dit den lockat en jättepublik (utställningen har måst förlängas till mitten av juli). Det är en vanlig cykel som står utanför huset med en cykelkorg fylld av blommor. Verket är en påminnelse om det transportmedel, cykeln, som Ai Weiwei ofta använder i Peking och som alltid brukar vara full av blomsterbuketter som hans många supportrar och vänner dagligen placerar där. På liknande sätt samlade hans många vänner in stora summor pengar till hjälp för de böter (!) som myndigheterna utfärdat för något påstått ”brott”. När man inte fick träffa sin beundrade konstnär kastade man helt enkelt pengarna över den mur som omger han hus. Det är många bevis som läggs fram i den här utställningen, men knappast några av den art som Kinas ledare försöker presentera. Den som har något att bevisa och som gör det är konstnären och regimkritikern Ai Weiwei, inte de totalitära kinesiska myndigheterna. Cristina Karlstam

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.