Cora pren

27 mar 2014

Skålen är mitt mantra Konstnären Hertha Hillfon

Av: Yvonne Ihmels

Nu uppmärksammas konstakademiledamoten, keramikern och skulptören Hertha Hillfon med en utställning på Gustavsbergs Porslinsmuseum. Hertha Hilfon i sin ateljé                            Foto: Mailis Stensman Gustavsbergs porslinsmuseum Hertha Hilfon 15 mars – 18 maj Hertha Hillfon (1921-2013) är bland annat skaparen av teaterpriset Guldmasken samt porträtten av Astrid Lindgren vid Junibacken, Filmstaden och Astrid Lindgrens sjukhus. Hon finns […]

Nu uppmärksammas konstakademiledamoten, keramikern och skulptören Hertha Hillfon med en utställning på Gustavsbergs Porslinsmuseum.

image

Hertha Hilfon i sin ateljé                            Foto: Mailis Stensman

Gustavsbergs porslinsmuseum

Hertha Hilfon

15 mars – 18 maj

Hertha Hillfon (1921-2013) är bland annat skaparen av teaterpriset Guldmasken samt porträtten av Astrid Lindgren vid Junibacken, Filmstaden och Astrid Lindgrens sjukhus. Hon finns representerad på ett flertal museer som Moderna Museet i Stockholm, Kyoto Museum, Nordenfjeldske kunstindustrimuseum i Trondheim och Röhsska Museet i Göteborg.

2012 gjorde konstkritikern Mailis Stensman ett besök hos konstnären Hertha Hilfon i hennes keramikverkstad i Mälarhöjden i Stockholm. Mötet resulterade i den här texten som då publicerades i Kulturtidskriften Cora.

Skålen är mitt mantra –  Konstnären Hertha Hillfon

”Jag har inte tid idag, steg upp tidigt och började jobba klockan halvåtta och i morgon har jag mycket. Men på söndag!”

Den dagen är det Pingst och Mors dag. Vi bestämmer att ses på eftermiddagen. Jag tar kamera med mig och traskar bland blomstrande och doftande villaträdgårdar i Mälarhöjden till ett blått hus.

Hertha Hillfon tar emot, svartklädd, liten. Hon sitter i en rullstol, har en strålande vacker hatt och nyckel runt halsen. Hon förflyttar sig raskt mellan olika rullstolar och tar sig fram med mjuka skor, liksom springande, trots att hon sitter i rullstol. Eftersom det är olika nivåer i bostadshuset, den stora ateljén och i verkstadsdelen måste rullstolarna stå strategiskt utplacerade.

”Om jag inte hade sju rullstolar hade jag legat kvar i sängen” säger hon med skärpa.

Hertha Hillfon fyller 91 i sommar och hon arbetar fortfarande med sin konst. Inte med stora projekt. Men med mindre och med hjälp av en assistent, som hjälper henne tre timmar om dagen. Hon har just bränt och glaserat en mindre mun och planerar att göra en större. En gipsform där den fuktiga leran trycks ner är redan framtagen. Hon är mästare på sinnliga munnar. De finns lite här och var, på Operaterrassen i Stockholm, i Japan på någon ambassad. Hon har glömt vilken.

 ”Jag är duktig på att glömma. Jag har aldrig varit så här gammal och jag har aldrig haft så många planer. Jag vilar i mitt arbete.”

Hertha Hillfon valdes 1971 in i Kungliga akademien för de fria konsterna. Det är dryga fyrtio år sedan. Hon var då ganska ensam som kvinna i den mansdominerade församlingen och mycket ensam om att som konstnär arbeta med keramik. Materialet anses av många ha mer med konsthantverk att göra. Men då har man glömt historiens alla skulpturer utförda i terrakotta, antikens mästerverk, de gamla tusenåriga kinesiska och alla etruskernas otroliga mästerverk. Hertha Hillfon reste under studietiden till Oslo 1956 för att se en etruskisk utställning, som gick Stockholm förbi.

 ”Jag har sett etruskerna. De arbetar i terrakotta. Jag såg!”

 image

Hertha Hillfon (1921-2013) är bland annat skaparen av teaterpriset Guldmasken samt porträtten av Astrid Lindgren.  Foto: Mailis Stensman

Men själva leran är viktig och kärlformen likaså. Egentligen skulle man kunna säga att hela hennes produktion, alla skulpturerna, bygger på kärlväggen. Hon bearbetar de kavlade sjoken, tunnare eller tjockare beroende på skulpturens storlek, bankar från baksidan, lägger till från framsidan, låter sjoken gå i stabiliserande vågor, tecknar med finare redskap. De meterhöga, tjockväggiga maskerna kräver starka händer och nypor. En gång låg Hertha Hillfon på sjukhus. Tiden blev lång. Hon blev rädd att förlora kraften i händerna. Vad göra i en sjukhussäng? Hon beställde fram grovt handspunnet och vresigt lingarn och började virka. Stor virknål och tjockt garn tränar händer och håller nypor i trim.

”Jag återvänder alltid till skålen, den är mitt mantra.”

Fingrarna kan hon inte låta vila från leran och skrattet finns ofta närvarande. Humorn är viktig, allvaret också, det bitande. De skarpa formuleringarna kan vina genom ateljéluften, alla tål dem inte, och de sentensliknande meningarna skriver hon ner och samlar på vita kartongbitar. 

Det obligatoriska receptionsstycket, konstverket som överlämnas till Konstakademien när konstnären blivit invald, är för Hertha Hillfons del fyndigt nog en svartglaserad stengodsskulptur föreställande en sjalett, ett huckle. Enbart det lätt veckade tyget är sammanhållet under den frånvarande hakan. Skulpturen talar sitt tydliga språk om hur det var då, en frånvaro av kvinnor i Kungliga Akademien för de fria konsterna.

Något senare fick Hertha Hillfon professors namn. Hon skrattar och säger:

 ”Jag är professor i städning.”

Moderna museet förvärvar en stor terrakottaskulptur från1973. Den är omslagsbild på boken från Atlantis. En kraftfull sittande Maria, en madonna som blickar rakt fram, förundrad. Hon är samtidigt både starkt närvarande och frånvarande med sin fjärrskådande blick. I hennes knä ligger ett knubbigt sprattlande barn. Nymatad och nöjd vilar babyn mot Marias förkläde precis som om någon utifrån har lagt barnet i hennes knä. Den Helige Ande? Båda är de avgränsande placerade på en lätt upphöjning, ett podium.

Flera skulpturer i mindre format har förvärvats av avdelningen för konsthantverk på Nationalmuseum, som tyvärr under åren inte bemödat sig om att stava upphovsmannens namn korrekt på namnskyltarna och inte heller ange rätt födelseår.

image

Hertha Hilfons ateljé i Mälarhöjden       Foto: Mailis Stensman    

Fortfarande drejar Hertha Hillfon en och annan skål och utför ett och annat porträtt. Ett exploderade nyligen i ugnen och ligger som en platt bild i sanden utanförateljén. Men det är inte som tidigare då hon satte fart på två ton lera från Höganäs om året. Det var då hon utförde sina stora skulpturer, så stora att de kan tampas med terrakottaarméns tusenåriga figurer. Det är därför en delegation från ett museum i Peking fyra gånger besökt henne i den fantastiska ateljén, ritad av Gösta Hillfon 1968, för att övertala henne att ställa ut i Kina. Där kan de sin lera, de ser hennes skicklighet, hennes styrka, ser hennes kunskaper om olika leror. Hennes närhet till materialet, formandet, knådandet, lockar fram en otroligt märklig sensualism. Att i monumentala skulpturer, genom ugnens hetta och glasyrernas olika täckande uttryck, behålla denna sensualism är märkligt och förunderligt. Ser vi? Inser vi fullt ut hennes unika storhet?  Jag tror inte det.

Hertha Hillfon svarade nej till den smickrande frågan från öster.

”Peking får väl komma till Mälarhöjden”, blev lattjande svaret.

Hertha Hillfons första offentliga arbete, en stor stengodsskulptur ”Vindbröte”  från 1963 är demonterad från en hotellentré, skulle slängas, men räddades turligt nog av en vaktmästare som såg och som förstod arbetet. Nu förvaras den i ett gammalt pannrum i Jönköping. Byggnadens nye ägare planerar att flytta upp den i ljuset, ge den bassäng och spelande vatten igen. Den är byggd i delar, som adderas på höjden. Vid den tiden hade hon inte sin stora ateljé och inte någon stor ugn. Enda sätter att gå upp i format var att ställa samman delar till en helhet.

I Göteborg kastade man ut en relief vid renovering. Den är borta. Ett annat hotell i samma stad sparade sin i ett källarförråd. Jag har sett de många delarna väl inslagna i wellpapp och sisalsnöre. Borde inte stadens museum rädda konstverket och med glädje visa konstverket av vår främste konstnär som arbetar med keramiska material?

Hertha Hillfon började efter konstskolor i måleri sent på Konstfackskolan, år 1953, barnen skulle vara i skolålder först var hennes plan. 1939 började hon som elev vid Edvin Ollers målarskola. Det var där hon mötte hon Gösta Hillfon.

Så debuterar hon 1958 med dunder och brak på ”Form i centrum”. Det var en tid då den svenska gracen härskade och glasyrerna skulle vara släta perfekta, väluppfostrade skulle man kunna säg. Oftast var de ganska tråkigt trista. Konstkritikern Eugen Wretholm var den förste som skrev:

”Utställningen bjöd på en sensation. Det var vildkatten Hertha Hillfon som smugit sig in bland keramikens hermeliner. Vad som framförallt chockerade eller väckte förtjusning var dock några friskulpturer. De pekar hän på alla outnyttjade möjligheter… ”

Utställningarna följde tätt både i Sverige och utomlands. Skribenter skrev, framförallt konstkritikerna och det var oftast på de främsta konstgallerierna hon ställde ut samt på museer. Den framsynte direktören Wethje på Rörstrand knöt henne till fabriken i Lidköping redan 1959. I sex veckor stannade hon.

”Jag längtar efter min familj, min man, min verkstad… Jag har inte tid att vara här.”

Hon reste hem till Mälarhöjden.

Verkstaden växte 1968 och därmed skulpturernas format. Under 1970-talet gör hon sina stora masker i terrakotta, ofta blåtonade med en lätt engobe. Hon får många beställningar, samlare som köper och verken sprids över världen. När Waldemarsudde för ett par år sedan gjorde sin strålande utställning slog hon nästan publikrekord, endast Zorn klådde henne. Utställningen visade på hennes styrka, hennes kraft. Att utföra så stora masker, porträtt, fåtöljer att sitta i, bord att duka på, krylliga oxar, vilande får, stolta tuppar, guldstrålande solar, kärl och urnor med ett så sinnligt uttryck i monumentalformat är förunderligt.

Den 26 april 1986 exploderade en reaktor i Tjernobyl. Radioaktivt regn föll över oss. Under flera år arbetade Hertha Hillfon med stora skulpturer med en mattsvart glasyr. De samlades mäktigt och allvarligt i hennes ateljé. De borde för alltid vara samlade för oss att minnas och inse för kommande tider. ”Minnenas vind” kallade hon sin senaste utställning och även boken till Waldemarsudde. Många skålar är alltjämt svarta.

”Man måste lyssna till vad leran vill. Jag märker när leran svarar mig.”

”Först bakar jag bröd sedan bakar jag med lera.”

”Mitt hem är en kär lekstuga.”

”Det finns inga misslyckanden, det är bara hållplatser på vägen.”

”Det är med teckning allting börjar.”
”Konst – konsthantverk?  Vad är vad? Det handlar om att ta ett steg ut i det okända. Och då är man ensamställd.”

Jag frågar om lergods, stengods, terrakotta? Jag frågar om årtal?

”Det spelar ingen roll, det är uttrycket. Jag lever i nuet och jag är inte samma människa i tio minuter.”

Hertha Hillfon har kartonger med skrivna texter likt rader i dikter.

Hennes mamma Märta Forsberg födde fjorton barn och gav ut en diktsamling ”Sotade glas”. Såväl fadern skräddaren som hette Filip, och modern var skickliga tecknare.

Lillebror Lars Lennart Forsberg, som dog i vintras, gjorde år 2000 den guldbaggebelönade filmen ”Min mamma hade fjorton barn”. Några år tidigare hade han gjort en film för teve om storasyster Hertha ”Jag sitter i hjortens krona”.  Den visar hur hon formar sin lera, kavlar och bygger. Sammanfogar. Det kräver sina händers styrka och lyften är tunga och många. De tyngsta underlättas av ateljéns travers. Den fuktiga leran är tung. Den skall torka, då krymper den. Den skall brännas, då krymper den än mer. Den skall glaseras och åter brännas. Momenten är många, ombränningarna likaså. Och kanske spricker allt i ugnen.

”Man måste tåla sig när man jobbar med leran. Det är så mycket av väntan; en ugn ska byggas om, man måste såga ner en stor skulptur och vänta på torkning. Folk tror ibland att man bara kan andas på lera och så blir den till. Men så är det inte. Man måste kunna hantverket, man måste vara skicklig… Jag är också rädd att skickligheten ska bli ett hinder från att börja om, att utvecklas. Därför ger jag mig ständigt in på nya, våghalsiga jobb för att känna den där obeskrivliga utmaningen, fantasteriet.”

Mailis Stensman är konstkritiker och fotograf.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.